1”Huru sköna äro icke dina fötter
i sina skor, du ädla!
Dina höfters rundning
är såsom ett bröstspännes kupor,
gjorda av en konstnärs händer.
2Ditt sköte är en rundad skål,
må vinet aldrig fattas däri.
Din midja är en vetehög,
omhägnad av liljor.
3Din barm är lik ett killingpar,
tvillingar av en gasell.
4Din hals liknar Elfenbenstornet,
dina ögon dammarna i Hesbon,
vid Bat-Rabbimsporten.
Din näsa är såsom Libanonstornet,
som skådar ut mot Damaskus.
5Ditt huvud höjer sig såsom Karmel,
och lockarna på ditt huvud hava purpurglans.
En konung är fångad i deras snara.”
—
Brudgummen talar om sin kärlek och om bruden
6”Huru skön och huru ljuv är du icke,
du kärlek, så följd av lust!
7Ja, din växt är såsom ett palmträds,
och din barm liknar fruktklasar.
8Jag tänker: I det palmträdet vill jag stiga upp,
jag vill gripa tag i dess kvistar.
Må din barm då vara mig
såsom vinträdets klasar
och doften av din andedräkt
såsom äpplens doft
9och din mun såsom ljuvaste vin!”
Bruden svarar
”Ja, ett vin som lätt glider ned i min vän
och fuktar de slumrandes läppar.
10Jag är min väns,
och till mig står hans åtrå.”
—
Bruden talar
11Kom, min vän;
låt oss gå ut på landsbygden
och stanna i byarna över natten.
12Bittida må vi gå till vingårdarna, för att se
om vinträden hava slagit ut,
om knopparna hava öppnat sig,
om granatträden hava fått blommor.
Där vill jag giva
min kärlek åt dig.
13Kärleksäpplena sprida sin doft,
och vid våra dörrar finnas alla slags ädla frukter,
både nya och gamla;
åt dig, min vän, har jag förvarat dem.
—