Klagan under nöd och förföljelse.
1För sångmästaren; en psalm av David.
2Säll är den som låter sig vårda om den arme;
honom skall Herren hjälpa
på olyckans dag.
3Herren skall bevara honom och behålla honom vid liv,
han skall prisas säll i landet.
Icke skall du överlämna honom
åt hans fienders vilja!
4Herren skall på sjukbädden
stå honom bi;
vid hans krankhet förvandlar du
alldeles hans läger.
5Så säger jag då: Herre;
var du mig nådig;
hela du min själ,
ty jag har syndat mot dig.
6Mina fiender tala
vad ont är mot mig:
”När skall han dö
och hans namn förgås?”
7Kommer någon och besöker mig,
så talar han falskhet;
hans hjärta samlar åt honom
vad ondskefullt är;
sedan går han ut och talar därom.
8De som hata mig tassla alla
med varandra mot mig;
de tänka ut mot mig
det som är mig till skada.
9”Ohjälplig ofärd
har drabbat honom,
han som ligger där
skall icke mer stå upp.”
10Ja, också min vän,
som jag litade på,
han som åt mitt bröd,
lyfter nu mot mig sin häl.
11Men du, Herre,
var mig nådig och upprätta mig,
så vill jag vedergälla dem.
12Att du har behag till mig,
det vet jag därav
att min fiende icke
får jubla över mig.
13Ty mig uppehåller du,
för min ostrafflighets skull,
och låter mig stå
inför ditt ansikte evinnerligen.
14Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen, Amen.