barn - Bibel 2000

barn Ordet »barn« har i bibeln, särskilt i NT, flera bildliga betydelser. När en religiös lärare använder det om sina lärjungar markerar han både sitt personliga förhållande till dem och sin auktoritet (Syr 2:1). Så gör Jesus (t.ex. Mark 10:24; Joh 13:33), Paulus (t.ex. 1 Kor 4:14, 17) och Johannesbrevens författare (t.ex. 1 Joh 2:1). Paulus använder uttrycket särskilt om dem som han omvänt till kristen tro: han har fött dem till nytt liv (Gal 4:19). I flera Jesus-ord kallas lärjungarna »de små« eller »de minsta«; se Matt 10:42 med not. Här anknyts till en tradition från GT: de fromma är obetydliga och föraktade i denna världen. För Jesus är barnets sinnelag något positivt (Matt 11:25). I NT:s brev används ibland ordet »barn« om kristna på nybörjarstadiet, och barnsligheten blir då något som man efter hand bör lämna bakom sig; se 1 Kor 3:1 med not; jfr 1 Kor 14:20.

I en allmännare mening kan ordet användas om anhängare av en lära, om medlemmar i en grupp eller kategori och om dem som ger prov på en viss egenskap; se t.ex. Jes 57:4; Matt 13:38. Detta språkbruk är lätt begripligt då en stad, ett folk eller en församling personifieras som kvinna; hennes »barn« är då invånarna eller medlemmarna (Jes 47:8; Klag 1:5; 1 Mack 1:38; 2 Joh 1:1; Upp 12:17). I en del andra fall återges ordet lämpligast med hjälp av omskrivningar. Uttrycket »Guds barn« står för de kristna i deras jordiska tillvaro; ▶Son.