Poetiska skrifter

Tre bibelböcker är renodlade samlingar av poesi: Psaltaren, Höga visan och Klagovisorna. I den hebreiska bibeln tillhör alla den tredje avdelningen, Skrifterna (Ketuvím); de båda sistnämnda står bland de fem små "bokrullarna" (Megillót). Klagovisorna består av fem fristående klagodikter över Jerusalems fall år 587 f.Kr. (se not till Klag 1:1). De skildrar nöden i den erövrade staden med stark inlevelse. Skriften härrör alltså från 500-talet, men traditionen att profeten Jeremia skulle vara dess författare är säkert felaktig.
 
Höga visan
Höga visan är en samling kärleksdikter i dialogform. De har traditionellt förknippats med Salomo, men åtminstone deras slutliga form hör till en mycket senare tid (se vidare noter till Höga v 1:1).

Psaltaren har sitt namn av ett grekiskt ord som i Septuaginta används om flera musikinstrument, oftast om ett slags harpa. I den hebreiska bibeln heter boken Lovsångerna (Tehillím). Den innehåller material av varierande ålder och har uppenbarligen vuxit fram under lång tid. Sin slutliga form har den fått på ett sent stadium; olika forskares uppskattningar faller inom perioden 400–100 f.Kr. Beträffande numreringen av psalmerna i olika traditioner se not till Ps 9–10.

Efter mönster av Moseböckerna har Psaltaren indelats i fem böcker, som avslutas med särskilda lovprisningar (Ps 41:14; 72:18–20; 89:53; 106:48; hela Ps 150). Tidigare delsamlingar kan urskiljas på andra grunder, till exempel genom bruket av olika gudsnamn (i Ps 1–41 står oftast "Herren", i 42–83 "Gud"), genom återkommande överskrifter eller upphovsangivelser (t.ex. "en vallfartssång", se not till Ps 120:1; "Korachs ättlingar", se not till Ps 42:1; "Asaf", se not till Ps 50:1).
 
Överskrifterna tillhör dock inte psalmernas ursprungliga text och ger ingen pålitlig kunskap om deras ursprung och ålder. Bland annat av denna anledning är det ovisst vilken historisk kärna som kan finnas bakom Davids traditionella koppling till Psaltaren (jfr noter till Ps 3:1).

I många psalmöverskrifter finns svårtolkade uttryck som troligen har med det musikaliska framförandet att göra; enligt traditionella gissningar anger de instrument, melodier, tonarter eller dylikt. När innebörden är helt okänd måste sådana uttryck lämnas oöversatta. Många äldre bibelöversättare transkriberade deras hebreiska form i texten, till exempel "till Gittit". Här står i stället en fotnot som upplyser om att ett uttryck med okänd betydelse har utelämnats i översättningen (se t.ex. noter till Ps 6:1; 7:1). Samma lösning tillämpas för ett ord, séla, som ofta uppträder oförmedlat inne i den hebreiska psalmtexten (ett sjuttiotal gånger; dessutom i Hab 3:3, 9, 13). Ingen vet vad ordet betyder, trots flera traditionella gissningar (t.ex. att det markerar en paus eller ett crescendo).

Antaganden om psalmernas ursprungliga funktion kan trots en ofrånkomlig osäkerhet berika förståelsen av dem. Många psalmer visar tydligt att de använts vid offergudstjänster i templet, där nödställda människor sökt hjälp hos Gud eller tackat honom när faran var över. Det tycks ha funnits givna mönster, som med större eller mindre variationer återkommer i sådana psalmer.

Klagopsalmen beskriver den bedjandes nöd, till exempel sjukdom eller falska anklagelser, betonar hans oskuld, vädjar till Herren om hjälp samt lovar honom offer och tacksägelser när hjälpen kommer.
 
Tackpsalmen beskriver det överståndna lidandet, bönerna om hjälp och räddningen som kommit från Herren. Dessa former har anpassats både till individuella förhållanden och till nationella kriser eller högtider. Övertygelsen om Sions orubblighet spelar stor roll i en grupp psalmer. Ibland framgår det mer eller mindre klart att präster och gudstjänstdeltagare deltagit i växelsång, att texten har sjungits i en procession, att man firat ett trontillträde eller att en kung på annat sätt stått i centrum.

Iakttagelser som dessa gör det sannolikt att många psalmer har tillkommit under kungatiden före den babyloniska fångenskapen. I andra fall är tillkomsttiden svårare att bestämma, till exempel när skapelsens storhet prisas i vishetsskrifternas anda. Ibland visar språkbruk, tänkesätt eller historiska anspelningar tydligt på en senare tid. Anknytningen till tempelgudstjänsten är mindre påtaglig i åtskilliga psalmer; somliga tycks snarast passa för enskild meditation. Samlingen avspeglar sålunda en lång tids utveckling av gudstjänst och fromhetsliv. Den har också kunnat inspirera andaktslivet under senare epokers skiftande förhållanden. Människor i helt andra kulturer har levt sig in i dess allmängiltiga känslouttryck. Ålderdomliga tankar har funnit nya tillämpningar, exempelvis i messianska tolkningar av kungapsalmerna.

En liten skrift som i luthersk tradition upptas bland Tillägg till GT, Manasses bön, är i sin helhet poetisk. Till sin typ erinrar den om bönerna i de tillägg som judiska författare på 100-talet f.Kr. fogade till Esters och Daniels böcker. Troligen är den inspirerad av 2 Krön 33:18 f. Vissa grekiska bibelhandskrifter återger den i ett tillägg till Psaltaren tillsammans med kända bibliska böner. Skriften finns inte i Vulgata och ingår alltså inte i den katolska bibeln. När den författades kan inte avgöras; det tidigaste kända citatet av den är från 200-talet e.Kr.

Att läsa bibeln hjälper oss att förstå och tolka det som finns runtomkring oss. Vår kultur, vår etik och vår tro. Bibeln hjälper oss att förstå konsten, litteraturen, musiken. Och oss själva. Förhoppningsvis även vår framtid.