Moseböckerna

Av den hebreiska bibelns tre huvuddelar Lagen, Profeterna och Skrifterna utgör de fem Moseböckerna den första. Troligen har böckerna sedan 300-talet f.Kr. betraktats som en sluten enhet med stark religiös auktoritet. Att klarlägga deras långa och invecklade tillblivelse har varit ett viktigt mål för den nyare tidens bibelforskning.

Fast många resultat är omstridda står det utom rimligt tvivel att flera lager av traditioner med olika ålder har arbetats in i den slutliga texten. Motsägelser, upprepningar och brott i sammanhanget förklaras ofta enklast med att olika traditioner har flätats samman (se t.ex. noter till 1 Mos 2:4–24; 7:2 f.; 37:18–36; 2 Mos 3:4; 14:21 f.; 4 Mos 16; 22:22).

Moseböckerna består av flera olika skikt
I beskrivningar av dessa förhållanden talar man numera ofta om skikt (traditionsskikt, källskikt). Ordet antyder att textens tillblivelse kan jämföras med naturliga växt- eller avlagringsprocesser. De på varandra följande nytillskotten har sina särskilda egenheter men kan också lätt blandas med varandra, så att de i efterhand blir svåra att skilja åt.

Vid bibelforskningens genombrott på 1800-talet räknade man med fyra huvudskikt; vid denna tid uppfattades de som skriftliga dokument ("källor" eller "källskrifter"). De två äldsta skikten kallades det jahvistiska (J) och det elohistiska (E) efter sitt karakteristiska bruk av gudsnamnen >Jahve respektive >Elohim.

De ansågs ha fått skriftlig form under början av Israels kungatid, det vill säga på 900–800-talen f.Kr. Dessa skikt innehåller livfulla berättelser, som börjar med urtid eller forntid och sträcker sig till slutet av israeliternas ökenvandring.

Ett tredje skikt, kallat det prästerliga (P), behandlar ungefär samma historia på ett mera schematiskt och formelartat sätt, med tonvikt på bland annat sifferuppgifter (t.ex. 4 Mos 1–10) och gudstjänstens detaljer (t.ex. 2 Mos 25–31). Bland annat likheter med Hesekiels bok gjorde att detta skikt uppfattades som det yngsta och daterades till 500- eller 400-talet f Kr.

Det fjärde skiktet kallades det deuteronomistiska (D) och är i huvudsak begränsat till 5 Mos. Det innehåller en omfattande lagsamling, inramad av berättande och förmanande partier som bland annat ger en återblick på ökenvandringen. Material som kan stå i samband med 600-talets religiösa reformer (jfr not till 5 Mos 12:1) tolkas på så vis i ljuset av folkets olyckor på 500-talet f Kr. Skiktet daterades alltså till detta århundrade, med vars historieskrivning det visar nära släktskap (>Berättande skrifter).

Skriftliga källor eller muntlig tradition?
Ovanstående dateringar av skikten gäller den tid då de fått sin sammanhängande form. Äldre material kan finnas i dem alla, i form av till exempel lagsamlingar, dikter eller fristående berättelser. Men den klassiska uppdelningen i källskikt har också ifrågasatts och grumlats av senare forskning.

Somliga forskare har infört nya bearbetningslager, andra har ifrågasatt hela grundindelningen. Man har till exempel betvivlat att E-skiktet utgör någon naturlig enhet och att J-skiktet är så gammalt som först antagits. Förhållandet mellan skriftliga källor och muntlig tradition är också omdiskuterat. Det har till exempel hävdats att alla traditionsskikten varit muntliga och löst sammanhållna och att de alla fått skriftlig form först i sen tid, kanske efter den babyloniska fångenskapen.

Å andra sidan har försök gjorts att ge P-skiktet en tidigare datering. Enigheten om säkra huvudresultat har alltså minskat sedan bibelforskningens genombrottstid. Dock erkänner de flesta forskare i huvudsak den uppdelning av materialet som representeras av förkortningarna J + E, D och P.

Hur man än tänker sig Moseböckernas tillkomsthistoria framträder verket i sin slutliga form som en sammanhängande berättelse om Guds avsikter med sitt utvalda folk och med mänskligheten. Indelningen i fem böcker underlättar en grov gruppering av materialet.

Från världens skapelse till Moses död
1 Mos innehåller traditioner om världens ursprung och Israels stamfäder. 2 Mos berättar om Guds uppenbarelse för Mose, befrielsen från det egyptiska förtrycket och lagstiftningen vid Sinai. 3 Mos består av lagtexter, till stor del rituella men också sociala, alla dominerade av ett religiöst perspektiv: Guds helighet ställer krav på hans folk. 4 Mos beskriver vandringen genom öknen från Sinai till Kanaans gräns och redogör bland annat också för en utförlig räkning av folket. 5 Mos är utformad som en serie tal av Mose inför det kommande intåget i landet och avslutas med berättelsen om hans död.

Var och en av de fem böckerna har ett traditionellt namn dels på latin, dels på hebreiska. De latinska namnen karakteriserar kort innehållet: Génesis, "Ursprunget"; Éxodus, "Uttåget"; Levíticus, "Den levitiska (boken)", det vill säga boken med prästernas lagar; Númeri, "Antalsuppgifterna"; Deuteronómium, "Den andra lagen". De hebreiska består av ett eller ett par ord i bokens inledningsvers: Bereshít, "I begynnelsen"; Shemót, "(Detta är) namnen"; Wajjiqrá, "(Herren) kallade"; Bemidbár, "I (Sinai)öknen"; Devarím, "(Detta är de) ord (som Mose förkunnade)".

Att läsa bibeln hjälper oss att förstå och tolka det som finns runtomkring oss. Vår kultur, vår etik och vår tro. Bibeln hjälper oss att förstå konsten, litteraturen, musiken. Och oss själva. Förhoppningsvis även vår framtid.