Or­det mot­sva­ras i grund­tex­ten av två oli­ka ut­tryckssätt, knut­na till var sitt sub­stan­tiv. Det ena (próskom­ma, Rom 9:32; 14:21) be­teck­nar bok­stav­li­gen ett hin­der som man stöter emot och sna­var över. Det and­ra (skánda­lon, 1 Kor 1:23) be­ty­der egent­li­gen ”fälla”; det åter­ges bok­stav­ligt i Upp 2:14. Or­den, lik­som mot­sva­ran­de verb, används of­ta bild­ligt om ”förförel­ser” (Matt 18:7), dvs. om sådant som blir till an­stöt, förle­der människor­na, får de­ras tro att vack­la och kom­mer dem på fall. På många NT-ställen använder översätt­ning­en såda­na svens­ka ut­tryck, allt­ef­ter sam­man­hang­ets krav.

De två gre­kis­ka or­den upp­träder till­sam­mans i Rom 9:33; 1 Pet 2:8. På des­sa ställen ci­te­ras Jes 8:14, där mot­sva­ran­de hebre­is­ka ord används om Her­ren som ett hin­der och en fälla för de on­da. Tan­kegång­en tillämpas i NT på Je­sus och sam­manförs dess­utom med ett par and­ra GT-ställen, som hand­lar om en pålit­lig hörnsten (Ps 118:22; Jes 28:16). I NT:s sym­bolvärld jämförs alltså Je­sus på två sätt med en sten. Han är en grundsten, som de tro­en­de kan byg­ga på, och en stötes­ten, över vil­ken de ic­ke-tro­en­de sna­var för att slut­li­gen ”stå där med skam” vid den sista do­men (1 Pet 2:6).