Skapelsen


Gamla Testamentet

1 Mos 1:1-2:4

Gud ska­par värl­den

1 1I be­gyn­nel­sen ska­pa­de Gud him­mel och jord.

2Jor­den var öde och tom, dju­pet täck­tes av mörker och en guds­vind svep­te fram över vatt­net. 3Gud sa­de: ”Ljus, bli till!” Och lju­set blev till. 4Gud såg att lju­set var gott, och han skil­de lju­set från mörk­ret. 5Gud kal­la­de lju­set dag, och mörk­ret kal­la­de han natt. Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den förs­ta da­gen.

6Gud sa­de: ”I vatt­net skall ett valv bli till, och det skall skil­ja vat­ten från vat­ten.” Och det blev så. 7Gud gjor­de val­vet och skil­de vatt­net un­der val­vet från vatt­net ovanför val­vet. 8Gud kal­la­de val­vet him­mel. Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den and­ra da­gen.

9Gud sa­de: ”Vatt­net un­der him­len skall sam­las till en en­da plats, så att land blir syn­ligt.” Och det blev så. 10Gud kal­la­de det tor­ra lan­det jord, och vat­ten­mas­san kal­la­de han hav. Och Gud såg att det var gott. 11Gud sa­de: ”Jor­den skall ge gröns­ka: fröbäran­de örter och oli­ka ar­ter av frukt­träd med frö i sin frukt skall växa på jor­den.” Och det blev så. 12Jor­den fram­bring­a­de gröns­ka: oli­ka ar­ter av fröbäran­de örter och oli­ka ar­ter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. 13Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den tred­je da­gen.

14Gud sa­de: ”På him­la­val­vet skall ljus bli till, och de skall skil­ja da­gen från nat­ten och utmärka högti­der, da­gar och år. 15De skall va­ra ljus på him­la­val­vet och ly­sa över jor­den.” Och det blev så. 16Gud gjor­de de två sto­ra lju­sen, det större lju­set till att härs­ka över da­gen och det mind­re till att härs­ka över nat­ten, och han gjor­de stjärnor­na. 17Han sat­te lju­sen på him­la­val­vet att ly­sa över jor­den, 18att härs­ka över dag och natt och att skil­ja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den fjärde da­gen.

20Gud sa­de: ”Vatt­net skall vim­la av le­van­de va­rel­ser, och fåglar skall fly­ga över jor­den, un­der him­la­val­vet.” 21Gud ska­pa­de de sto­ra havs­dju­ren och al­la oli­ka ar­ter av le­van­de va­rel­ser som vatt­net myll­rar och vim­lar av och al­la oli­ka ar­ter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. 22Gud välsig­na­de dem och sa­de: ”Var frukt­sam­ma och föröka er och upp­fyll sjöar och hav. Och på jor­den skall fåglar­na föröka sig.” 23Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den fem­te da­gen.

24Gud sa­de: ”Jor­den skall fram­bringa oli­ka ar­ter av le­van­de va­rel­ser: bo­skap, kräldjur och vil­da djur av oli­ka ar­ter.” Och det blev så. 25Gud gjor­de de oli­ka ar­ter­na av vil­da djur, bo­skap och mar­kens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.

26Gud sa­de: ”Vi skall göra människor som är vår av­bild, li­ka oss. De skall härs­ka över ha­vets fis­kar, him­lens fåglar, bo­ska­pen, al­la vil­da djur och al­la kräldjur som finns på jor­den.” 27Gud ska­pa­de människan till sin av­bild, till Guds av­bild ska­pa­de han hen­ne. Som man och kvin­na ska­pa­de han dem. 28Gud välsig­na­de dem och sa­de till dem: ”Var frukt­sam­ma och föröka er, upp­fyll jor­den och lägg den un­der er. Härs­ka över ha­vets fis­kar och him­lens fåglar och över al­la djur som myll­rar på jor­den.”

29Gud sa­de: ”Jag ger er al­la fröbäran­de örter på he­la jor­den och al­la träd med frö i sin frukt; det­ta skall ni ha att äta. 30Åt mar­kens djur, åt him­lens fåglar och åt dem som krälar på jor­den, allt som har liv i sig, ger jag al­la gröna örter att äta.” Och det blev så. 31Gud såg att allt som han ha­de gjort var myc­ket gott. Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den sjätte da­gen.

2 1Så full­bor­da­des him­len och jor­den och allt vad där finns. 2Den sjun­de da­gen ha­de Gud full­bor­dat sitt verk, och han vi­la­de på den sjun­de da­gen ef­ter allt han ha­de gjort. 3Gud välsig­na­de den sjun­de da­gen och gjor­de den till en he­lig dag, ty på den da­gen vi­la­de Gud se­dan han utfört sitt ska­pel­se­verk.

4Det­ta är berättel­sen om hur him­mel och jord ska­pa­des.

Människan i Edens trädgård

När Her­ren Gud gjor­de jord och him­mel,

1 Mos 2:4-24

2 4Det­ta är berättel­sen om hur him­mel och jord ska­pa­des.

Människan i Edens trädgård

När Her­ren Gud gjor­de jord och him­mel, 5när ing­en bus­ke fanns på mar­ken och ing­en ört ha­de spi­rat, ef­tersom Her­ren Gud in­te ha­de låtit något regn fal­la på jor­den och ing­en människa fanns som kun­de od­la den – 6men ett flöde väll­de fram ur jor­den och vatt­na­de mar­ken – 7då for­ma­de Her­ren Gud människan av jord från mar­ken och blåste in liv ge­nom hen­nes näsbor­rar, så att hon blev en le­van­de va­rel­se. 8Och Her­ren Gud plan­te­ra­de en trädgård österut, i Eden, och sat­te där människan som han ha­de for­mat. 9Her­ren Gud lät al­la slags träd växa upp ur mar­ken, såda­na som var ljuv­li­ga att se på och go­da att äta av. Mitt i trädgården stod li­vets träd och trädet som ger kun­skap om gott och ont.

10En flod rin­ner upp i Eden och be­vatt­nar trädgården. Se­dan de­lar den sig i fy­ra ar­mar. 11Den förs­ta he­ter Pishon, den fly­ter kring Ha­vi­la, ett land där det finns guld. 12Gul­det i det lan­det är fint, och där finns också bdel­li­um­harts och onyx­sten. 13Den and­ra flo­den he­ter Gichon, den fly­ter kring Kush. 14Den tred­je flo­den he­ter Ti­g­ris, den rin­ner öster om As­sy­ri­en. Den fjärde flo­den är Eufrat.

15Her­ren Gud tog människan och sat­te hen­ne i Edens trädgård att bru­ka och vårda den. 16Her­ren Gud gav det­ta bud: ”Du får äta av al­la träd i trädgården 17ut­om av trädet som ger kun­skap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”

18Her­ren Gud sa­de: ”Det är in­te bra att man­nen är en­sam. Jag skall ge ho­nom någon som kan va­ra ho­nom till hjälp.” 19Så for­ma­de Her­ren Gud av jord al­la mar­kens djur och al­la him­lens fåglar och förde fram dem till man­nen för att se vad han skul­le kal­la dem. Var­je le­van­de va­rel­se fick det namn som man­nen gav den. 20Man­nen gav namn åt all bo­skap, al­la him­lens fåglar och al­la vil­da djur. Men han fann in­te någon som kun­de va­ra ho­nom till hjälp. 21Då försänk­te Her­ren Gud man­nen i dva­la, och när han sov tog Gud ett av hans rev­ben och fyll­de igen hålet med kött. 22Av rev­be­net som han ha­de ta­git från man­nen bygg­de Her­ren Gud en kvin­na och förde fram hen­ne till man­nen. 23Då sa­de man­nen:

”Den här gång­en är det ben av mi­na ben,
kött av mitt kött.
Kvin­na skall hon he­ta,
av man är hon ta­gen.”

24Det är därför en man lämnar sin far och mor för att le­va med sin hust­ru, och de blir ett.

Neh 9:6
9 6Du, Her­re, är den en­de.
Him­len har du gjort,
him­lar­nas him­mel och he­la dess härska­ra,
jor­den och allt som le­ver där,
ha­ven och allt som finns i dem.
Du är den som ger liv åt allt,
och him­lens härska­ra till­ber dig.
Job 38-41

Her­rens förs­ta tal: ska­pel­sen och na­tu­ren

38 1Her­ren sva­ra­de Job ur stor­men:

2Vem är du som höljer min vi­sa plan i mörker
med ord ut­an förnuft?
3Gör dig re­do, var en man,
ge mig be­sked när jag frågar!
4Var var du när jag la­de jor­dens grund?
Låt höra, om du vet och kan!
5Vem bestämde dess mått? Det vet du nog!
Vem spände mätsnöret över den?
6Var fick dess grund­va­lar fäste,
vem la­de dess hörnsten,
7me­dan al­la mor­go­nens stjärnor sjöng
och gu­dasöner­na jubla­de?
8Vem sat­te por­tar som spärr för ha­vet?
När det bröt fram ur mo­der­li­vet
9och jag gav det mol­nen till kläder
och dim­man till lin­dor,
10sat­te jag för det en gräns
och stäng­de med por­tar och bom­mar.
11Jag sa­de: ”Hit men in­te läng­re,
här skall di­na stol­ta vågor hej­das.”
12Har du någon­sin kal­lat fram mor­go­nen,
har du vi­sat gry­ning­en dess plats,
13när den skall gri­pa om jor­dens hörn
och ska­ka bort de on­da?
14 [---]
15De on­da berövas sitt ljus,
de trot­si­ga kros­sas.
16Har du va­rit fram­me vid ha­vets källor
el­ler vand­rat ge­nom de dol­da dju­pen?
17Har du skådat dödens por­tar,
por­tar­na till det yt­ters­ta mörk­ret?
18Kan din tan­ke fat­ta jor­dens vidd?
Låt höra, om du vet allt det­ta!
19Var går vägen till lju­sets hem,
var är den plats där mörk­ret bor?
20Du bru­kar väl föra dem till de­ras ort,
du känner väl vägen hem till dem?
21Du vet säkert, du var nog född re­dan då,
du som har le­vat så länge!
22Har du va­rit vid förråden med snö,
har du sett förråden med ha­gel,
23som jag har spa­rat till nödens tid,
till kri­gets och drabb­ning­ens dag?
24På vil­ken väg strålar lju­set ut,
hur spri­der sig östan­vin­den över jor­den?
25Vem öpp­nar rännor för störtreg­net
och bestämmer åskvädrets ba­na
26och låter det reg­na över folk­tomt land,
över öknen där ing­en människa bor,
27så att öde trak­ter mättas med vat­ten
och gräset spi­rar ur den tor­ra mar­ken?
28Har reg­net någon far?
Vem av­lar dag­gens drop­par?
29Ur vil­ket sköte kom­mer isen?
Vem föder him­lens rim­frost?
30Vatt­net döljs av stenhårt täcke,
dju­pets yta stel­nar.
31Kan du kny­ta sam­man Sjustjärnor­na
el­ler los­sa Ori­ons bälte?
32Låter du af­tonstjärnan gå upp i rätt tid,
le­der du Sto­ra Björn och hen­nes ung­ar?
33Förstår du him­lens la­gar,
får du dess ord­ning att gälla på jor­den?
34Kan du ro­pa till mol­nen där up­pe,
så att de sva­rar med flo­der av vat­ten?
35Kan du kal­la ut blix­tar­na,
så att de sva­rar: ”Till din tjänst”?
36Vem la­de ner vis­het i det fördol­da,
vem gav him­la­krop­par­na in­sikt?
37Vem håller i sin vis­het räkning på mol­nen,
vem tömmer ut him­lens läglar,
38när mar­ken är hård som malm
och klum­pad i ko­kor?
39 1Fång­ar du by­tet åt le­jo­nen,
mättar du de unga le­jo­nen,
2där de kry­per ihop i sin ku­la
el­ler lig­ger på lur i snåren?
3Vem skaf­far mat åt kor­pen
när dess ung­ar ro­par till Gud
och skri­ker av hung­er?
4Förstår du hur stenge­ten föder,
över­va­kar du hin­dens kalv­ning?
5Räknar du måna­der­na för de­ras dräktig­het,
vet du när det är dags för dem att föda?
6De kröker ihop sig och föder fram si­na ung­ar
och är ge­nast kvitt si­na plågor.
7De­ras ung­ar blir star­ka och växer upp i det fria,
de ger sig i väg och kom­mer in­te till­ba­ka.
8Vem gav vildåsnan hen­nes fri­het,
vem löste hen­ne från re­pen?
9Öknen gav jag hen­ne till hem,
sin boplats fick hon på sal­tjord.
10Hon ler åt sta­dens larm
och hör ing­en åsnedri­va­re hoj­ta.
11Hon söker ef­ter be­te i ber­gen
och le­tar upp var­je grön fläck.
12Är vil­dox­en vil­lig att tjäna dig
och stan­na om nat­ten vid din krub­ba?
13Kan du spänna ho­nom för plo­gen,
får du ho­nom att har­va på slätten?
14Vågar du li­ta på hans väldi­ga styr­ka
och överlåta ditt slit på ho­nom?
15Är du säker på att han för hem din säd
och lämnar den på din tröskplats?
16Höjer sig skrikfågeln på si­na ving­ar,
är hen­nes ving­ar som hägerns och hökens?
17Hon lämnar si­na ägg på mar­ken,
låter dem värmas i san­den,
18glömsk av att någon kan tram­pa på dem
och att vil­da djur kan kros­sa dem.
19Hon är hård mot si­na ung­ar,
som om de in­te var hen­nes eg­na.
Det rör hen­ne in­te om hen­nes möda är förgäves.
20Gud har förme­nat hen­ne klok­het,
in­te gett hen­ne något förstånd.
21Men plöts­ligt far hon upp
och kan skrat­ta åt häst och ryt­ta­re.
22Är det du som ger hästen hans styr­ka,
har du klätt hans hals med fladd­ran­de man?
23Får du ho­nom att dåna fram som en gräshoppssvärm?
Hans stol­ta frus­tan­de väcker förfäran.
24På slagfältet skra­par han iv­rigt med ho­ven
och spräng­er fram mot väpna­de ska­ror.
25Han skrat­tar åt fa­ran och dar­rar in­te,
ryg­gar in­te till­ba­ka för svärdet.
26Runt om­kring ho­nom vi­ner pi­lar,
det blixt­rar av spjut och sab­lar.
27Med dån och dun­der stor­mar han fram,
han treds­kas in­te vid hor­nets ljud.
28När hor­net lju­der gnäggar han högt,
på långt håll vädrar han strid,
kom­man­do­rop och härskrin.
29Är det din vis­het som får höken att fly­ga
och med ut­bred­da ving­ar sty­ra mot söder?
30Be­fal­ler du örnen att sti­ga mot höjden
och byg­ga sitt näste högt up­pe?
31På klip­pan har han sitt bo där han vi­lar,
högst up­pe på bran­ta klip­pan.
32Däri­från spa­nar han ef­ter föda,
hans blick når vi­da om­kring.
33Hans ung­ar skall mättas med blo­digt byte,
där de stu­pa­de lig­ger, där är han.

34Her­ren sva­ra­de Job:

35Du som tvis­tar med den Väldi­ge, rätta mig nu,
och sva­ra på det­ta, du som kland­rar Gud!

Jobs svar

36Job sva­ra­de Her­ren:

37Jag är så li­ten, vad kan jag sva­ra dig?
Jag sätter han­den för mun­nen.
38Gång på gång har jag ta­lat,
nu säger jag in­te mer.

Her­rens and­ra tal: Be­he­mot och Le­vi­a­tan

40 1Her­ren sva­ra­de Job ur stor­men:

2Gör dig re­do, var en man,
ge mig be­sked när jag frågar.
3Vill du sätta min rätt­vi­sa i fråga,
förkla­ra mig skyl­dig för att själv bli frikänd?
4Är din arm li­ka mäktig som Guds,
kan din röst dund­ra som hans?
5Skru­da dig då i makt och i ära,
klä dig i höghet och härlig­het!
6Släpp loss din brin­nan­de vre­de,
se de över­mo­di­ga och kväs dem!
7Se de över­mo­di­ga och ku­va dem,
tram­pa ner de on­da på en en­da gång!
8Göm dem i jor­den al­le­sam­mans,
låt dem försvin­na i mörk­ret!
9Också jag skall pri­sa dig
när din styr­ka ger dig se­ger.
10Se på Be­he­mot – ho­nom har jag ska­pat lik­som dig.
Han äter gräs som ox­en.
11Se vil­ken styr­ka i länden,
vil­ken kraft i bu­kens musk­ler!
12Hans lem är mäktig som ce­dern,
lårens se­nor är som tvin­na­de rep.
13Be­nen i hans kropp är som rör av brons,
ben­stom­men som stäng­er av järn.
14Han är den främs­ta bland Guds ska­pel­ser.
[---]
15 [---]
16Un­der lo­tusträden lig­ger han,
dold i vass och dy.
17Lo­tusträden ger ho­nom skug­ga,
stran­dens pi­lar gömmer ho­nom.
18Hur än flo­den sval­lar
låter han sig in­te be­kom­ma,
han be­va­rar sitt lugn
om så en hel Jor­dan for­sar mot hans gap.
19Vem kan fånga ho­nom med ett grepp i ögo­nen
el­ler stic­ka hål i hans nos?
20Kan du dra upp Le­vi­a­tan med krok,
kan du lägga bet­sel i hans mun?
21Trär du en vid­ja ge­nom hans nos,
stic­ker du en ha­ke ge­nom hans käft?
22Tig­ger han dig om nåd,
vädjar han till dig med mju­ka ord?
23Ingår han av­tal med dig,
tar du ho­nom som slav för all­tid?
24Le­ker du med ho­nom som med en fågel,
får di­na flic­kor ha ho­nom i band?
25Köpslår hand­la­re om ho­nom,
de­las han upp mel­lan kräma­re?
26Kan du sätta en svärm av pi­lar i hans hud
och en har­pun i hans hu­vud?
27An­fall ho­nom du -
den kam­pen glömmer du ald­rig,
och du gör in­te om det.
28Där kan ing­en hop­pas på framgång,
vid blot­ta an­blic­ken fälls man till mar­ken.
41 1Han är alltför grym,
ing­en törs re­ta ho­nom.
Vem kan hålla stånd inför ho­nom?
2Vem kan oskadd ut­ma­na ho­nom,
vem un­der he­la him­len?
3 [---]
4Vem klär av ho­nom hans hölje,
vem träng­er ge­nom hans dubb­la pan­sar?
5Vem öpp­nar ga­pets dörrar -
de blot­ta­de tänder­na väcker fa­sa.
6Hans rygg bär ra­der av sköldar,
sam­man­fo­ga­de som med si­gill.
7De slu­ter så tätt in­till varand­ra
att ing­en luft kom­mer emel­lan.
8Den ena är fästad vid den and­ra,
de sit­ter ihop och kan in­te skil­jas åt.
9Lju­set gnist­rar när han fny­ser,
hans blic­kar lågar likt gry­ning­ens öga.
10Kvas­tar av eld far ut ur hans gap,
gnis­tor spru­tar fram.
11Ur hans näsbor­rar sti­ger rök
som från en ko­kan­de gry­ta på el­den.
12Hans an­dedräkt tänder glöd,
lågor slår ut från hans gap.
13Styr­ka bor i hans man­ke,
skräck löper framför ho­nom.
14Hans kötti­ga buk är in­te slapp,
den är fast, som vo­re den gju­ten.
15Hans bringa är hård som sten,
hård som un­der­ste­nen i kvar­nen.
16När han re­ser sig dar­rar de mäkti­ga,
och ha­vets bränning­ar ryg­gar till­ba­ka.
17An­gri­pa­rens svärd bi­ter in­te på ho­nom,
ej hel­ler spjut och lans och pil.
18Järn är som halm för ho­nom,
brons är som mur­ket trä.
19Pi­lar skrämmer ho­nom in­te på flyk­ten,
mot ho­nom är slung­ans ste­nar som boss.
20Som ett halm­strå är klub­ban,
han skrat­tar åt skram­let av sab­lar.
21Un­der­till har han vas­sa skärvor,
som en trösksläde gli­der han fram över dyn.
22Dju­pet får han att ko­ka som en kit­tel,
ha­vet gör han till en sju­dan­de brygd.
23Bakom ho­nom ett stråk av ljus,
havs­dju­pet tycks få sil­verhår.
24Ing­en på jor­den råder över ho­nom,
han är skapt ut­an fruk­tan.
25De över­mo­di­ga bävar för ho­nom,
al­la stol­ta rov­djurs ko­nung.
Ps 8

Psalm 8

8 1För körle­da­ren. En psalm av Da­vid.

2Her­re, vår härs­ka­re,
väldigt är ditt namn över he­la jor­den.
Jag vill be­sjunga din him­mels­ka prakt
3med ett barns, ett di­barns mun.
Du har rest ett värn mot di­na fi­en­der
för att be­tvinga ovän och hämna­re.
4När jag ser din him­mel, som di­na fing­rar for­mat,
månen och stjärnor­na du fäste där,
5vad är då en människa att du tänker på hen­ne,
en dödlig att du tar dig an ho­nom?
6Du gjor­de ho­nom nästan till en gud,
med ära och härlig­het krönte du ho­nom.
7Du lät ho­nom härs­ka över di­na verk,
allt la­de du un­der hans fötter:
8får och ox­ar, all bo­skap,
och mar­kens vil­da djur,
9him­lens fåglar och ha­vets fis­kar,
allt som vand­rar ha­vets sti­gar.
10Her­re, vår härs­ka­re,
väldigt är ditt namn över he­la jor­den.
Ps 33:6-9
33 6Ge­nom Her­rens ord blev him­len till
och rym­dens här på hans be­fall­ning.
7Som i en lägel sam­la­de han ha­vet
och la­de dju­pens vat­ten i säkert förvar.
8Må he­la jor­den bäva inför Her­ren,
al­la som bor där fruk­ta ho­nom.
9Han ta­la­de och allt blev till,
han be­fall­de och det sked­de.
Ps 136

Psalm 136

136 1Tac­ka Her­ren, ty han är god,
evigt va­rar hans nåd.
2Tac­ka gu­dar­nas Gud,
evigt va­rar hans nåd.
3Tac­ka her­rar­nas Her­re,
evigt va­rar hans nåd.
4Han en­sam gör un­der,
evigt va­rar hans nåd.
5Han ska­pa­de him­len med vis­het,
evigt va­rar hans nåd.
6Han bred­de ut jor­den på vatt­nen,
evigt va­rar hans nåd.
7Han gjor­de de sto­ra lju­sen,
evigt va­rar hans nåd,
8so­len till att härs­ka över da­gen,
evigt va­rar hans nåd,
9måne och stjärnor till att härs­ka över nat­ten,
evigt va­rar hans nåd.
10Han slog Egyp­ten, dräpte de förstfödda,
evigt va­rar hans nåd.
11Han förde Is­ra­el ut däri­från,
evigt va­rar hans nåd,
12med stark hand, med lyf­tad arm,
evigt va­rar hans nåd.
13Sävha­vet klöv han mitt itu,
evigt va­rar hans nåd,
14och lät Is­ra­el gå rakt ige­nom,
evigt va­rar hans nåd.
15Han vräkte fa­rao och hans här i ha­vet,
evigt va­rar hans nåd.
16Han led­de sitt folk i öknen,
evigt va­rar hans nåd.
17Han fäll­de sto­ra kung­ar,
evigt va­rar hans nåd,
18han dräpte väldi­ga kung­ar,
evigt va­rar hans nåd,
19Sichon, amo­re­er­nas kung,
evigt va­rar hans nåd,
20och Og, kung­en av Bashan,
evigt va­rar hans nåd.
21Han gav de­ras land åt Is­ra­el,
evigt va­rar hans nåd,
22som egen­dom åt Is­ra­el, sin tjäna­re,
evigt va­rar hans nåd.
23Han tänk­te på oss i vår förned­ring,
evigt va­rar hans nåd,
24och ryck­te oss ur våra fi­en­ders grepp,
evigt va­rar hans nåd.
25Han ger bröd åt allt le­van­de,
evigt va­rar hans nåd.
26Tac­ka him­lens Gud,
evigt va­rar hans nåd.
Ps 148

Psalm 148

148 1Hal­lelu­ja!
Pri­sa Her­ren i him­len,
pri­sa ho­nom i höjden.
2Pri­sa ho­nom, al­la hans äng­lar,
pri­sa ho­nom, he­la hans här.
3Pri­sa ho­nom, sol och måne,
pri­sa ho­nom, al­la strålan­de stjärnor.
4Pri­sa ho­nom, du him­lar­nas him­mel,
du vat­ten ovanför him­len.
5De skall pri­sa Her­rens namn,
ty han be­fall­de och de ska­pa­des.
6Han gav dem de­ras plats för evig tid,
bestämde en ord­ning som ald­rig förgår.
7Pri­sa Her­ren på jor­den,
havs­djur och väldi­ga djup,
8blixt och ha­gel, snö och dim­ma,
du storm­vind som gör vad han be­fal­ler,
9al­la höjder och berg,
al­la frukt­träd och ced­rar,
10vil­da djur och bo­skap,
kräldjur och fly­gan­de fåglar,
11al­la jor­dens kung­ar och folk,
al­la dess furs­tar och do­ma­re,
12yng­ling­ar och flic­kor,
gam­la och unga.
13De skall pri­sa Her­rens namn,
hans namn är det en­da upphöjda,
över jord och him­mel är hans ma­jestät.
14Han har gjort sitt folk mäktigt,
till ära för al­la si­na trog­na,
för Is­ra­el, det folk som står ho­nom nära.
Hal­lelu­ja!
Jes 40:12-31

Guds stor­het

40 12Vem mäter upp ha­vet i sin ku­pa­de hand
och him­lens vidd med si­na fing­rar?
Vem häller jor­dens mull i ett mått,
väger ber­gen och höjder­na på våg?
13Vem kan sty­ra Her­rens tan­kar,
vem ger ho­nom råd och kun­skap?
14Vem rådgör han med, vem kan ge ho­nom vis­het
och lära ho­nom den rätta vägen,
skänka ho­nom kun­skap
och le­da ho­nom till in­sikt?
15Fol­ken är som drop­par ur ett ämbar,
som dammkorn i en vågskål.
Fjärran länder väger lätt som stoft.
16Li­ba­nons skog räcker in­te till ved,
dess djur förslår in­te till brännof­fer.
17Al­la folk är som in­tet för ho­nom,
som mind­re än in­tet räknar han dem.
18Med vem vill ni jämföra Gud,
vad vill ni lik­na ho­nom vid?
19En gu­da­bild som konstnären gju­ter,
som guld­sme­den täcker med guld
och förser med ked­jor av sil­ver?
20 [---]
Man väljer trä som in­te murk­nar
och an­li­tar en skick­lig konstnär,
som kan ställa upp sin gu­da­bild sta­digt.
21Förstår ni in­te, hör ni in­te?
Har det in­te sagts er från be­gyn­nel­sen,
har ni in­te ve­tat det se­dan jor­dens grund blev lagd?
22Han tro­nar ovan jor­dens rund,
de som bor på den är som my­ror.
Han bre­der ut him­len som en duk,
spänner upp den som ett tält att bo i.
23Han gör furs­tar till in­tet,
ut­plånar jor­dens härs­ka­re.
24Knappt har de såtts, knappt plan­te­rats,
knappt har de hun­nit slå rot,
så an­das han på dem och de viss­nar,
stor­men för bort dem som boss.
25Med vem vill ni jämföra mig,
vem är min li­ke? säger den He­li­ge.
26Lyft blic­ken mot skyn och se:
Vem har ska­pat allt det­ta?
Han som mönst­rar stjärnor­nas här
och låter dem tåga fram,
han som ro­par upp dem al­la.
Så väldig är hans makt och hans styr­ka
att ing­en av dem ute­blir.
27Ja­kob, hur kan du ta­la så,
Is­ra­el, hur kan du säga:
”Jag vand­rar osedd av Her­ren,
min Gud tar sig in­te an min sak.”
28Har du in­te förstått, in­te hört?
Her­ren är en evig Gud,
han har ska­pat he­la jor­den.
Han blir in­te trött, han mat­tas in­te.
Ing­en pej­lar dju­pet av hans vis­het.
29Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styr­ka.
30Unga män kan bli trötta och mat­tas,
yng­ling­ar sna­va och fal­la,
31men de som li­tar till Her­ren får ny kraft,
de får ving­ar som örnar.
De spring­er ut­an att bli trötta,
vand­rar ut­an att mat­tas.
Jes 44:21-28

Her­rens stor­het som ska­pa­re

44 21Minns det­ta, Ja­kob,
Is­ra­el, du som är min tjäna­re.
Jag har for­mat dig, du skall tjäna mig.
Is­ra­el, jag skall ald­rig glömma dig.
22Jag plånar ut di­na syn­der som ett moln,
di­na brott som en sky.
Vänd till­ba­ka till mig,
jag har friköpt dig.
23Jub­la, du him­mel,
över vad Her­ren har gjort!
Ro­pa av glädje, jor­dens djup!
Brist ut i ju­bel, ni berg,
du skog med al­la di­na träd!
Ty Her­ren har friköpt Ja­kob,
ge­nom Is­ra­el vi­sar han sin härlig­het.
24Så säger Her­ren, din be­fri­a­re,
han som for­ma­de dig i mo­der­li­vet:
Jag är Her­ren, som har ska­pat allt.
Jag en­sam spände upp him­len,
jag bred­de ut jor­den ut­an hjälp.
25Jag sätter ora­kel­präster­nas tec­ken ur spel
och gör spåmännen till nar­rar,
de vi­sa kom­mer till kor­ta,
jag gör de­ras klok­het till dårskap.
26Mi­na tjäna­res ord låter jag slå in,
jag förverk­li­gar det mi­na utsända förkun­nat.
Jag säger: Je­ru­sa­lem skall bli be­bott
och Ju­das städer byg­gas upp,
sta­den skall jag re­sa ur ru­i­ner­na.
27Jag säger till havs­dju­pet: Si­na!
Di­na flöden tor­kar jag ut.
28Jag säger: Ky­ros är min her­de,
han skall förverk­li­ga allt jag vill.
Han skall säga: Je­ru­sa­lem skall byg­gas upp,
temp­let få en fast grund.
Jes 65:16-25
65 16och den som öns­kar sig välsig­nel­se i lan­det
skall bru­ka det som en välsig­nel­se.
Den som svär en ed i lan­det
skall svära vid Gud, den tro­fas­te.

Löfte om förlåtel­se och fram­ti­da lyc­ka

De li­dan­den som va­rit är glömda,
jag ser dem in­te läng­re.
17Nu ska­par jag en ny him­mel och en ny jord.
Det som va­rit skall man in­te mer min­nas,
in­te läng­re tänka på.
18Nej, gläd er och jub­la för evigt
över det som jag ska­par.
Jag ska­par om Je­ru­sa­lem till ju­bel
och dess folk till glädje.
19Jag skall jub­la över Je­ru­sa­lem
och glädjas över mitt folk.
Där skall in­te mer höras gråt och kla­gan,
20där skall ald­rig mer ske att spädbarn dör
el­ler att gam­la in­te får le­va sin tid ut.
Den dör ung som dör hund­raårig,
den som in­te blir hund­ra an­ses förban­nad.
21De skall byg­ga hus och bo i dem,
od­la vingårdar och äta de­ras frukt.
22Det de byggt skall in­te be­bos av and­ra,
det de od­lat in­te ätas av and­ra.
Al­la i mitt folk skall bli gam­la som träden,
mi­na ut­val­da får nju­ta fruk­ten av sin möda.
23De skall in­te ar­be­ta förgäves
och föda barn till en snar död,
ty de är ett släkte som Her­ren välsig­nat,
de och de­ras ätt­ling­ar.
24Då skall det­ta ske:
In­nan de ro­par sva­rar jag dem,
me­dan de ännu ta­lar bönhör jag dem.
25Var­gen och lam­met be­tar till­sam­mans,
le­jo­net äter hö som ox­en.
Och jord är or­mens föda.
Ing­en­stans på mitt he­li­ga berg
sker något ont el­ler vrångt,
säger Her­ren.
Jer 10:12-16
10 12Han har gjort värl­den med sin kraft,
grun­dat jor­den med sin vis­dom
och med sin klok­het spänt upp him­len.
13När hans stämma lju­der bru­sar him­lens vat­ten,
han får regn­moln att sti­ga vid värl­dens ände,
han låter blix­tar ljunga och reg­net fal­la
och sänder ut vin­dar från si­na förråd.
14Al­la står där i sin en­fald, de förstår ingen­ting,
guld­sme­den har svi­kits av sin gu­da­bild:
hans beläten är bländ­verk,
det finns ing­et liv i dem.
15De är tom­het, löjeväckan­de ting.
I hemsökel­sens stund förin­tas de.
16Sådan är in­te han, Ja­kobs an­del,
ty det är han som har ska­pat allt,
och Is­ra­el är hans egen stam,
Her­ren Se­ba­ot är hans namn.

Apokryferna

Judit 16:13-17
16 13Jag vill sjunga en ny sång till min Guds ära.
Her­re, stor och härlig är du,
un­der­bar och oöver­vin­ne­lig i din kraft.
14Dig må he­la din ska­pel­se tjäna,
ty på ditt ord blev all­ting till,
du sände ut din an­de att byg­ga det.
Ing­en kan stå emot när du be­fal­ler;
15ber­gens fästen ska­kar, ha­ven rörs upp
och klip­por smälter som vax inför dig.
Men mot dem som fruk­tar dig är du barmhärtig.
16Ty ringa är al­la välluk­tan­de of­fer,
allt fett som förbränns åt dig är föga värt,
men stor i al­la ti­der är den som fruk­tar Her­ren.
17Ve de hed­ning­ar som re­ser sig mot mitt folk!
Her­ren, allhärs­ka­ren, skall straf­fa dem på do­mens dag.
Han skall överlämna de­ras krop­par åt eld och mas­kar,
och de skall skri­ka av smärta i evig­het.
Vish 2:23-24
2 23Gud ska­pa­de människan till odödlig­het
och gjor­de hen­ne till en bild av sitt eget väsen,
24men ge­nom djävu­lens av­und kom döden in i värl­den,
och de som är hans egen­dom får er­fa­ra den.
Vish 8:21-9:18
8 21Men jag viss­te att ba­ra Gud kun­de ge mig det jag vil­le ha;
och re­dan det är klok­het, att ve­ta vems gåva det­ta är.

Sa­lo­mos bön

Därför vände jag mig till Her­ren och bad till ho­nom,
av he­la mitt hjärta sa­de jag:
9 1Mi­na fäders Gud, barmhärtig­he­tens her­re,
du som har ska­pat allt med ditt ord,
2och som ge­nom din vis­het gjor­de människan
för att hon skul­le härs­ka över allt du ska­pat
3och sty­ra värl­den he­ligt och rättfärdigt
och fälla rätt­sin­ni­ga do­mar.
4Ge mig vis­he­ten som de­lar tro­nen med dig,
ute­slut mig in­te från dem som får tjäna dig.
5Jag är ju din tjäna­re, din tjäna­rin­nas son,
en svag människa, vars tid snart är förbi.
Lag och rätt förstår jag bristfälligt,
6ty även om man räknas som full­kom­lig bland människor,
är man ingen­ting värd
ut­an den vis­het som kom­mer från dig.
7Det var du som ut­val­de mig till ko­nung över ditt folk
och till härs­ka­re över di­na söner och dött­rar.
8Du be­fall­de mig att byg­ga ett tem­pel på ditt he­li­ga berg
och ett al­ta­re i den stad där du vil­le bo,
en av­bild av det he­li­ga tält du res­te vid be­gyn­nel­sen.
9Hos dig finns vis­he­ten som känner di­na verk,
som var med när du ska­pa­de värl­den
och som vet vad di­na ögon fin­ner glädje i
och vad som är rätt en­ligt di­na bud.
10Sänd ut hen­ne från din he­li­ga him­mel,
låt hen­ne kom­ma från din härlig­hets tron
och ar­be­ta vid min si­da,
så att jag kan lära mig vad som gläder dig.
11Ty hon vet och förstår allt,
och hon skall vägle­da mig med klok­het i vad jag gör
och be­skyd­da mig med sin härlig­het.
12Då skall mi­na verk be­ha­ga dig,
och jag skall sty­ra ditt folk med rättrådig­het
och vi­sa mig värdig min fa­ders tron.
13Vil­ken människa har kun­skap om Guds vil­ja?
Vem kan tänka ut vad Her­ren vill?
14De dödli­gas tan­kar är otillräck­li­ga,
våra beräkning­ar är in­te att li­ta på.
15Den förgäng­li­ga krop­pen är en börda för själen,
det jor­dis­ka höljet tyng­er sin­net med al­la dess tan­kar.
16Vi kan knappt göra oss en bild av det som finns på jor­den,
ba­ra med svårig­het fin­ner vi det vi har in­om räckhåll.
Men vem har ut­fors­kat det som finns i him­len?
17Vem har förstått din vil­ja ut­an att du skänkt ho­nom vis­het
och sänt din he­li­ga an­de från höjden?
18Det var så jor­dens invåna­re led­des på rätta vägar,
så lärde sig människor­na vad som gläder dig:
ge­nom vis­he­ten blev de rädda­de.
Syr 39:16-21
39 16Allt vad Her­ren har ska­pat är un­der­bart,
och allt vad han har be­fallt sker i rätt tid.
17Ing­en må säga: ”Vad är det­ta? Vad är det till för?”
Allt blir ef­ter­frågat när dess tid är in­ne.
Ge­nom hans ord hej­da­des vatt­net lik­som i en damm,
på hans bud blev vat­tenförråden till.
18På hans be­fall­ning sker allt vad han öns­kar,
och ing­en kan försva­ga hans räddan­de kraft.
19Han vet allt om var­je människas gärning­ar,
ingen­ting kan gömmas för hans blic­kar.
20Från evig­het till evig­het ser han,
och ingen­ting är förund­ransvärt för ho­nom.
21Ing­en må säga: ”Vad är det­ta? Vad är det till för?”
Allt har ska­pats för sitt ändamål.
Syr 42:15-43:33

Lovsång över ska­pel­sen

42 15Nu vill jag ta­la om Her­rens verk,
och det jag har sett vill jag skild­ra.
Ge­nom Her­rens ord full­bor­da­des hans verk.
16Den strålan­de so­len blic­kar ner på allt,
och Her­rens ska­pel­se är full av hans härlig­het.
17Det är in­te möjligt för Her­rens he­li­ga
att skild­ra al­la hans un­der­ba­ra verk,
allt som fick sin fas­ta form av Her­ren, allhärs­ka­ren,
så att hans härlig­het blev he­la värl­dens grund­val.
18Av­grun­den ut­fors­kar han såväl som människans hjärta,
han ge­nom­skådar hen­nes lis­ti­ga pla­ner.
Ty den Högs­te äger all kun­skap;
han iakt­tar teck­nen som vi­sar värl­dens gång,
19han förkun­nar det förgång­na och det kom­man­de
och ty­der spåren till det fördol­da.
20Ing­en tan­ke undgår ho­nom,
in­te ett ord förblir hem­ligt för ho­nom.
21Skönt har han ord­nat sin vis­hets väldi­ga verk;
han är den en­de, före all tid och i evig­het.
Ing­et kan läggas till el­ler dras ifrån,
och han behöver ing­en rådgi­va­re.
22Hur härli­ga är in­te al­la hans verk -
också den mins­ta gnis­ta är en fröjd för ögat.
23Allt det­ta le­ver och består i evig­het;
var­je be­hov blir fyllt, och allt ly­der ho­nom.
24Allt bil­dar par, det ena sva­rar mot det and­ra,
och ing­et han har ska­pat är ofullständigt.
25Det ena förhöjer det and­ras värde;
vem kan se sig mätt på hans härlig­het?
43 1Prakt­fullt höjer sig det kla­ra him­la­val­vet,
him­lens an­blick är en strålan­de syn.
2När so­len vi­sar sig kom­mer den som en förkun­na­re:
den är ett un­der­bart ting, ett verk av den Högs­te.
3På höjden av sin ba­na sve­der den mar­ken,
och ing­en kan uthärda dess het­ta.
4Ug­nen i en verk­stad el­das het med bälg;
tre­falt he­ta­re bränner so­len mot ber­gen.
Glödan­de ång­or an­das den ut
och ut­strålar ljus, så att ögo­nen bländas.
5Stor är Her­ren som har ska­pat den;
med si­na ord styr han dess snab­ba färd.
6Och månen för han fram på bestämda da­gar,
ett evigt tec­ken som skall vi­sa ti­den.
7Månen vi­sar när högti­den är in­ne,
det­ta ljus som av­tar så snart det nått sin full­het.
8Ef­ter den har måna­den fått sitt namn.
Den växer och föränd­ras på ett förun­der­ligt sätt,
och där den ly­ser på him­la­val­vet
är den de him­mels­ka härar­nas fält­tec­ken.
9Rym­den får sin skönhet av stjärnor­nas glans,
det­ta ly­san­de smyc­ke på Her­rens höga him­mel.
10På den He­li­ges ord ställer de sig där han bestämt,
och de skall ald­rig trött­na på sin vakt­tjänst.
11Se på regnbågen och pri­sa dess ska­pa­re!
Prakt­full är den i sin glans
12när den välver sin strålan­de båge över him­len -
den Högs­tes händer har spänt den.
13Hans påbud kom­mer plöts­ligt snön att yra
och låter straff­do­mens blix­tar ljunga.
14För den skull öpp­nas him­lens förråd
och moln fly­ger ut som fåglar.
15Med sin väldi­ga kraft gör han mol­nen hårda,
och de bris­ter sönder i ha­gel­ste­nar.
16/17Dånet av hans åska kom­mer jor­den att våndas,
och när han vi­sar sig skälver ber­gen.
På hans be­fall­ning blåser sunnan­vin­den,
nor­danstor­men och vir­vel­vin­den.
Snöfling­or strör han ut som svävan­de fåglar,
och snöfal­let lik­nar en gräshoppssvärm som slår ner.
18Ögat häpnar över den­na vi­ta skönhet,
och hjärtat hänförs av fling­or­nas fall.
19Och rim­frost spri­der han ut över jor­den som salt,
där den fast­nar blir den som törn­tag­gar.
20När den kal­la nor­dan­vin­den blåser
lägger sig isen över vatt­net;
den bre­der ut sig över var­je vat­ten­sam­ling,
och vatt­net iför sig lik­som ett pan­sar.
21Den skövlar ber­gen och förbränner öde­mar­ken
och sve­der gräset som eld.
22Snart läks allt av den fuk­ti­ga dim­man,
lik­som dag­gen ger lind­ring ef­ter het­tan.
23Med sin tan­kes kraft be­tvang han havs­dju­pet
och lät öar sti­ga upp ur det.
24Sjömän kan berätta om ha­vets fa­ror,
och vi häpnar över det våra öron får höra.
25Där har han ska­pat otro­li­ga och märk­li­ga ting:
al­la slags säll­sam­ma va­rel­ser, en värld av havs­mons­ter.
26Ge­nom Her­rens kraft når hans tjäna­re framgång,
och ge­nom hans ord äger all­ting bestånd.
27Hur myc­ket vi än säger är det in­te nog,
men det­ta är sum­man av det sag­da: Han är allt.
28Vår förmåga räcker in­te när vi vill pri­sa ho­nom,
ty han är den Väldi­ge, större än allt han ska­pat.
29Fruk­tansvärd är Her­ren och överväldi­gan­de stor,
och un­der­bar är hans härs­kar­makt.
30Pri­sa Her­ren och sjung hans lov
av he­la er förmåga; han är all­tid höjd över den.
Lov­sjung ho­nom av all er kraft
och trött­na in­te; det blir ald­rig nog.
31Vem har sett ho­nom och kan be­skri­va ho­nom,
vem kan skild­ra hans stor­het sådan den är?
32Myc­ket som är fördolt för oss är större än des­sa ting,
ty av hans verk har vi ba­ra sett en li­ten del.
33All­ting är ju ska­pat av Her­ren,
och åt de from­ma har han skänkt vis­he­ten.

Nya Testamentet

Apg 17:22-31

Pa­u­lus tal inför are­o­pa­gen

17 22Pa­u­lus steg fram inför are­o­pa­gen och sa­de: ”Athe­na­re, jag ser av allt att ni är myc­ket no­ga med re­li­giösa ting. 23När jag har gått om­kring och sett på era gu­da­bil­der har jag nämli­gen också upptäckt ett al­ta­re med in­skrif­ten: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyr­kar ut­an att känna till, det är vad jag förkun­nar för er. 24Gud som har ska­pat värl­den och allt den rym­mer, han som är her­re över him­mel och jord, bor in­te i tem­pel som är bygg­da av människo­hand. 25In­te hel­ler låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger al­la liv och an­da och allt. 26Av en en­da människa har han ska­pat al­la folk. Han har låtit dem bo över he­la jor­dens yta, och han har fast­ställt bestämda ti­der för dem och de gränser in­om vil­ka de skall bo. 27Det har han gjort för att de skul­le söka Gud och kanske kun­na tre­va sig fram till ho­nom – han är ju in­te långt bor­ta från någon en­da av oss. 28Ty i ho­nom är det vi le­ver, rör oss och är till, som också några av era eg­na skal­der har sagt: Vi har vårt ur­sprung i ho­nom. 29När vi nu har vårt ur­sprung i Gud, då får vi in­te föreställa oss det gu­dom­li­ga som något av guld el­ler sil­ver el­ler sten, som något en människa har for­mat ef­ter si­na idéer och med sin konstfärdig­het. 30En lång tid har Gud haft över­se­en­de med okun­nig­he­ten, men nu ålägger han människor­na, al­la och öve­rallt, att omvända sig. 31Ty han har fast­ställt en dag då han skall döma värl­den med rättfärdig­het ge­nom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han be­kräftat för al­la människor ge­nom att låta ho­nom upp­stå från de döda.”

Rom 8:18-27

8 18Jag me­nar att våra li­dan­den i den­na tid ingen­ting be­ty­der mot den härlig­het som skall up­pen­ba­ras och bli vår. 19Ty ska­pel­sen väntar otåligt på att Guds söner skall up­pen­ba­ras. 20Allt ska­pat har lagts un­der tom­he­tens välde, in­te av egen vil­ja ut­an på grund av ho­nom som vålla­de det, men med hopp om 21att också ska­pel­sen skall be­fri­as ur sitt sla­ve­ri un­der förgäng­el­sen och nå den fri­het som Guds barn får när de förhärli­gas.

22Vi vet att he­la ska­pel­sen ännu ro­par som i föds­lovåndor. 23Och till och med vi, som har fått An­den som en förs­ta gåva, också vi ro­par i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och be­fria vår kropp. 24I hop­pet är vi rädda­de – ett hopp som man ser upp­fyllt är in­te något hopp, vem hop­pas på det han re­dan ser? 25Men om vi hop­pas på det vi in­te ser, då väntar vi uthålligt. 26På sam­ma sätt är det när An­den stöder oss i vår svag­het. Vi vet ju in­te hur vår bön egent­li­gen bör va­ra, men An­den vädjar för oss med rop ut­an ord, 27och han som ut­fors­kar våra hjärtan vet vad An­den me­nar, ef­tersom An­den vädjar för de he­li­ga så som Gud vill.

Kol 1:9-23

Förbön för försam­ling­en. Förso­ning ge­nom Kristus

1 9Från den dag då vi fick höra det­ta har vi därför ständigt bett för er. Vår bön är att ni skall fyl­las av kun­skap om Guds vil­ja, med all and­lig vis­het och in­sikt, 10så att ni kan le­va värdigt Her­ren och på allt sätt be­ha­ga ho­nom med al­la slags go­da gärning­ar när ni bär frukt och växer till i kun­ska­pen om Gud. 11Hans härlig­hets kraft skall på allt sätt ge er styr­ka att all­tid och med glädje va­ra uthålli­ga och tålmo­di­ga, 12och ni skall tac­ka Fa­dern, som har gjort er värdi­ga att få del i det arv som väntar de he­li­ga i lju­set. 13Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin äls­ka­de sons ri­ke, 14och ge­nom So­nen har vi friköpts och fått förlåtel­se för våra syn­der. 15Han är den osyn­li­ge Gu­dens av­bild, den förstfödde i he­la ska­pel­sen, 16ty i ho­nom ska­pa­des allt i him­len och på jor­den, syn­ligt och osyn­ligt, tro­ner och her­ravälden, härs­ka­re och mak­ter; allt är ska­pat ge­nom ho­nom och till ho­nom. 17Han finns före all­ting, och all­ting hålls sam­man i ho­nom. 18Och han är hu­vu­det för krop­pen, för kyr­kan, han som är be­gyn­nel­sen, förstfödd från de döda till att öve­rallt va­ra den främs­te, 19ty Gud be­slöt att låta all full­het bo i ho­nom 20och att ge­nom hans blod på kor­set stif­ta fred och förso­na allt med sig ge­nom ho­nom och till ho­nom, allt på jor­den och allt i him­len.

21Och ni, som förut stod ut­anför och vi­sa­de ert fi­ent­li­ga sin­ne­lag i era on­da gärning­ar, 22också er har han nu förso­nat med sig ge­nom att Kristus led döden med sin jor­dis­ka kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, he­li­ga och fläck­fria och oförvit­li­ga, 23om ni håller fast vid er tro, har en sta­dig grund och in­te vi­ker från det hopp ni har fått höra om i evan­ge­li­et, som har förkun­nats för allt ska­pat un­der him­len och vars tjäna­re jag, Pa­u­lus, har bli­vit.

Upp 21:1-8

En ny him­mel och en ny jord

21 1Och jag såg en ny him­mel och en ny jord. Ty den förs­ta him­len och den förs­ta jor­den var bor­ta, och ha­vet fanns in­te mer. 2Och jag såg den he­li­ga sta­den, det nya Je­ru­sa­lem, kom­ma ner ur him­len, från Gud, re­do som en brud som är smyc­kad för sin man. 3Och från tro­nen hörde jag en stark röst som sa­de: ”Se, Guds tält står bland människor­na, och han skall bo ibland dem, och de skall va­ra hans folk, och Gud själv skall va­ra hos dem, 4och han skall tor­ka al­la tårar från de­ras ögon. Döden skall in­te fin­nas mer, och ing­en sorg och ing­en kla­gan och ing­en smärta skall fin­nas mer. Ty det som en gång var är bor­ta.” 5Och han som satt på tro­nen sa­de: ”Se, jag gör all­ting nytt.” Och han sa­de: ”Skriv, ty des­sa ord är trovärdi­ga och san­na.” 6Och han sa­de till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slu­tet. Jag skall låta den som törs­tar dric­ka fritt ur källan med li­vets vat­ten. 7Den som seg­rar skall vin­na allt det­ta, och jag skall va­ra hans Gud och han skall va­ra min son. 8Men de fe­ga och otrog­na och skänd­li­ga, mörda­re, hor­kar­lar, troll­kar­lar, av­gu­da­dyr­ka­re och al­la lögna­re, de­ras plats är i sjön som brin­ner av eld och sva­vel, och det är den and­ra döden.”