Robinson Crusoe
av Daniel Defoe (ca 1660-1731)

Fredag
Robinson Crusoe har efter ett skeppsbrott utanför Brasiliens kust som ende överlevande hamnat på en öde ö. Med hjälp av hårt arbete lyckas han överleva någorlunda drägligt men längtar oerhört efter mänskligt sällskap. Han upptäcker att kannibaler från fastlandet brukar besöka ön för att äta sina offer och väntar oroligt på att de ska komma tillbaka.

I drygt ett och ett halvt år såg det ut som om jag aldrig skulle få tillfälle att förverkliga den önskan jag så länge hade närt. Men tidigt en morgon fick jag till min förvåning se att inte mindre än fem kanoter låg vid stranden på min sida av ön. Alla vildarna hade gått i land men syntes inte till. Att de var så många kullkastade mina planer, ty jag visste att det brukade vara fyra eller sex och ibland ännu fler i varje kanot och jag hade ingen aning om hur jag skulle bära mig åt för att ensam gå till anfall mot tjugo eller trettio man. Rådvill och nedstämd stannade jag inne i min borg. Jag gjorde emellertid alla de förberedelser för anfall som jag tidigare hade planerat så att jag skulle vara redo om något tillfälle yppade sig. När jag hade väntat en bra stund och lyssnat efter ljud från dem blev jag till slut så otålig att jag ställde mina bössor vid foten av stegen och klättrade upp till toppen av klippan, som vanligt en avsats i taget. Jag placerade mig emellertid så att mitt huvud inte skulle synas ovanför krönet: jag ville till varje pris undvika att de fick syn på mig. Här såg jag med hjälp av kikaren att de inte var mindre än trettio till antalet, att de hade gjort upp eld och att de hade tillrett en måltid. Hur de hade lagat den visste jag inte, inte heller vad den bestod av. Men de dansade alla runt elden med de mest barbariska gester och rörelser.

Medan jag sålunda iakttog dem i kikaren fick jag se att två stackars olyckliga varelser släpades upp ur båtarna där man tydligen hade haft dem liggande tills de nu skulle fram för att slaktas. Jag såg hur en av dem stupade, förmodligen slagen till marken av en klubba eller ett träsvärd, ty det var så det brukade gå till. Ett par tre av de övriga skred omedelbart till verket och förberedde måltiden genom att skära upp honom. Det andra offret fick stå vid sidan om och vänta på att det skulle bli hans tur. Just i det ögonblicket märkte den arme stackaren att han inte var så strängt bevakad, och gripen av en ingivelse att försöka rädda livet gav han sig plötsligt iväg och började med otrolig snabbhet springa längs stranden i riktning mot mig, det vill säga mot den delen av kusten där min boplats låg. (- - -)

Robinson lyckas rädda den flyende från hans två förföljare.
Det som förvånade honom mest var att jag hade kunnat döda den andre indianen på så långt håll. Han pekade på honom och bad med tecken att få gå dit bort, och då förklarade jag så gott jag kunde att han fick göra det. När han kom dit stod han och tittade förbluffat på den döde, vände honom först på ena sidan och sedan på den andra, tittade på skottsåret som tycktes sitta mitt i bröstet där kulan hade gjort ett hål utan att någon större mängd blod hade runnit ut, men han hade blött invärtes, ty han var stendöd. Min vilde tog bågen och pilarna och kom tillbaka. Jag vände mig då om för att gå därifrån och vinkade åt honom att följa efter sedan jag hade förklarat med gester att andra vildar kunde ta upp jakten.

Härvid tecknade han åt mig att han skulle begrava de döda i sanden så att förföljarna inte kunde se dem om de kom. Jag nickade instämmande och han grep sig genast verket an. Inom ett ögonblick hade han med blotta händerna grävt en grop i sanden, tillräckligt stor att begrava den förste i, släpat ner liket i gropen och täckt över det. Han gjorde likadant med den andre. Jag tror han begravde båda två på en kvarts timme. Sedan kallade jag honom till mig, men jag förde honom inte till min borg utan ända bort till grottan på andra sidan ön; jag lät alltså inte drömmen gå i uppfyllelse i det avseendet, det vill säga att han sökte skydd i min träddunge.

Här gav jag honom bröd och en klase russin att äta och vatten att dricka, vilket jag fann att han verkligen var i stort behov av efter sin språngmarsch. Sedan han hade styrkt sig med mat och dryck tecknade jag åt honom att han skulle lägga sig och sova och pekade på ett ställe där jag hade lagt en stor hög rishalm med en filt över och där jag själv brukade sova ibland. Den stackars varelsen lade sig ner och somnade.

Han var en vacker och ståtlig man, mycket harmoniskt byggd, med raka och kraftiga men inte alltför grova lemmar. Han var lång och välväxt och jag bedömde hans ålder till ungefär tjugosex år. Han hade ett behagligt utseende, utan några vilda och grymma drag. Det låg något mycket manligt över hans ansikte, samtidigt som det ägde européens hela mjukhet och vänlighet, särskilt när han log. Hans hår var långt och svart men inte krulligt, hans panna var mycket hög och bred, ögonen återspeglade stor livlighet och glittrade av skärpa. Hudfärgen var inte helt svart utan mörkt brun, men inte med den där fula gulaktiga och obehagliga nyansen som man finner hos brasilianer, virginier och andra infödingar i Amerika. Den var snarare en sorts glänsande mörk olivfärg som är mycket tilltalande men inte särskilt lätt att beskriva. Ansiktet var runt och fylligt, näsan liten men inte platt som hos negrerna, munnen var vackert formad med tunna läppar och tänderna var fina och jämna och vita som elfenben.

När han hade sovit, eller rättare sagt slumrat i en halvtimme vaknade han och kom ut ur grottan. Jag hade mjölkat getterna i min inhägnad strax intill. När han fick syn på mig kom han springande fram till mig och kastade sig åter ner på marken, allt medan han gjorde en mängd underliga åtbörder för att på alla upptänkliga sätt visa sin ödmjuka tacksamhet. Slutligen tryckte han pannan mot marken tätt invid min ena fot och satte den andra foten på sitt huvud, på samma sätt som förra gången. Därefter försökte han att med varjehanda tecken på undergivenhet och underkastelse förklara för mig att han ville tjäna mig så länge han levde. Jag förstod rätt väl vad han menade och lät honom veta att jag var mycket nöjd med honom. Efter en stund började jag tala med honom och lära honom tala med mig. Först gjorde jag klart för honom att hans namn skulle vara Fredag, ty det var på en fredag jag hade räddat hans liv och jag kallade honom så till åminnelse av den dagen. Jag lärde honom också att säga Herre och lät honom sedan förstå att det skulle vara mitt namn. Vidare lärde jag honom att säga ja och nej, och att förstå innebörden av dessa ord. Jag gav honom lite mjölk i en lerskål sedan jag först hade låtit honom se mig dricka ur skålen och doppa bröd i mjölken. Han fick en brödkaka för att han skulle göra likadant, vilket han genast gjorde. Sedan visade han med tecken att det smakade mycket gott.

Hela den natten stannade jag hos honom i grottan, men så snart det dagades gjorde jag tecken åt honom att han skulle följa med mig, och jag lät honom förstå att jag tänkte ge honom lite kläder. Han verkade mycket glad åt det, ty han var helt naken. När vi gick förbi det ställe där vi hade begravt de båda männen pekade han ut precis var de låg och visade mig de märken han hade gjort för att kunna hitta dem igen. Han tecknade åt mig att vi skulle gräva upp dem och äta dem. Jag visade då stor förtrytelse och uttryckte min avsky över förslaget genom att låtsas kräkas vid blotta tanken på det och jag vinkade åt honom att gå därifrån. Han lydde mig genast och med största foglighet. (- - -)

Under den långa tiden som Fredag nu hade varit hos mig hade han lärt sig tala med mig och förstå det jag sade. Jag tillvaratog därför alla tillfällen som gavs att inpränta grunderna för den kristna tron i hans sinne. En gång frågade jag vem som hade skapat honom. Den stackars Fredag förstod inte alls vad jag menade utan trodde att jag undrade vem som var far till honom. Jag använde mig då av en annan metod och frågade vem som hade skapat havet, marken som vi gick på, bergen och skogarna. Han svarade att det var den gamle Benamucki som levde bortom allt. Han kunde inte säga något mer om denna betydande person än att han var mycket gammal, mycket äldre än hav och land, måne och stjärnor. Jag frågade honom då varför inte denne gamle man dyrkades av allt som finns. Fredag såg mycket allvarlig ut och svarade med en fullkomligt oskuldsfull min:
"Allt som finns säger O! till honom."

Jag frågade om de som dog i hans land kom någon annanstans efter döden. Han sade att alla kom till Benamucki. Då frågade jag om de som blev uppätna också kom dit. Han svarade att det gjorde de.
Med utgångspunkt från detta började jag undervisa Fredag i läran om den sanne Guden. Jag pekade mot himlen och sade att den store Skaparen av allt som finns bor däruppe, att han styr världen i kraft av sin skaparmakt, att han är allsmäktig och kan göra allt för oss, ge oss allt och ta ifrån oss allt. På så sätt öppnade jag så småningom Fredags ögon för sanningen. Han lyssnade med stor uppmärksamhet och fann glädje i tanken att Jesus Kristus hade blivit sänd till världen för att frälsa oss. Han tyckte om vårt sätt att be till Gud och vår tro på att han kunde höra oss uppe i sin himmel. En dag sade han att om vår gud kunde höra oss ovan solen, var han med all säkerhet en större gud än deras Benamucki, som inte bodde så långt borta men ändå inte kunde höra dem om de inte besteg det höga berget där han hade sin boning för att tala med honom. Jag frågade om han någonsin hade varit där och talat med honom. Han svarade att de unga männen aldrig gick dit, bara de gamla männen som kallades ovocaki. Jag förstod av hans förklaringar att han syftade på deras präster och att dessa gick för att säga O! (varmed han menade be böner) och sedan kom tillbaka och talade om vad Benamucki hade sagt. Härvid gjorde jag den reflektionen att det finns ett prästvälde även bland världens mest förblindade och okunniga hedningar. Detta att göra någonting hemligt av religionen i avsikt att upprätthålla folkets vördnad för prästerskapet återfinner man inte bara inom den romersk-katolska kyrkan utan kanske i all världens trosläror, även dem som omfattas av råa och barbariska vildar.

Jag försökte avslöja detta bedrägeri för min tjänare Fredag och sade att de gamla männen ljög när de påstod att de gick upp på berget för att säga O! till guden Benamucki, och att de ljög ännu mer när de påstod sig komma tillbaka med hans ord. Om det var någon de hade talat med och fått svar, måste det ha varit en ond ande. Sedan hade jag ett långt samtal med Fredag om djävulen, hans ursprung, hans uppror mot Gud, hans fientlighet mot människan och anledningen därtill. Jag beskrev hur han upphöjde sig själv i de mörka delarna av världen för att dyrkas i stället för Gud och på samma sätt som Gud, hur han använde sig av allehanda knep för att störta mänskligheten i fördärvet, hur han med sin hemliga kännedom om våra lidelser och böjelser kunde lägga ut sina snaror så att vi föll för våra egna frestelser och av egen vilja gick vår undergång till mötes.

Jag fann att det inte var lika lätt att ge Fredag den rätta uppfattningen om djävulen som det var att övertyga honom om Guds existens. Naturen själv stödde alla mina argument för att det nödvändigtvis måste finnas en stor och allsmäktig skapare och en försyn som styrde allt i det fördolda, och jag hade inga svårigheter att övertyga Fredag om det rättmätiga i att vörda den som hade skapat oss. Men det fanns ingenting som på samma sätt stödde föreställningen om en ond ande, om hans ursprung, hans existens, hans väsen, hans böjelse för onda handlingar och för att locka även oss till onda handlingar. Och en gång ställde Fredag en helt naturlig och oskyldig fråga till mig som gjorde mig så förbryllad att jag inte visste vad jag skulle svara. Jag hade talat ingående med honom om Guds allmakt och hans avsky för synden; jag hade sagt att Gud var som en förtärande eld för de orättfärdiga, att Gud hade skapat oss alla och därför kunde förgöra oss alla och hela världen på ett ögonblick. Fredag lyssnade hela tiden med stort allvar.

Därefter hade jag talat om för honom att djävulen var Guds fiende i människornas hjärtan, och att han med list och onda anslag försöker omintetgöra försynens goda avsikter och störta Kristi rike på jorden.
"Men", sade Fredag, "du säger Gud är så stark, så stor, är han inte lika mycket stark, lika mycket mäktig som djävulen?"
"Visst är han det, Fredag", sade jag. "Gud är starkare än djävulen, Gud är mäktigare än djävulen, och därför ber vi Gud om att göra det möjligt för oss att trampa djävulen under fötterna, motstå hans frestelser och släcka hans eldpilar."
"Men", invände Fredag igen, "om Gud är lika mycket stark, lika mycket mäktig som djävulen, varför dödar Gud då inte djävulen så han inte kan göra mera ont?"
Frågan tog mig med överraskning. Även om jag nu var en gammal man så var jag fortfarande ung som tänkare och långt ifrån någon mästare att lösa kasuistiska problem. Först visste jag inte vad jag skulle svara, så jag låtsades att jag inte hade hört och frågade vad han hade sagt. Men han upprepade frågan ord för ord, på samma brutna engelska som förut. Vid det laget hade jag hämtat mig en smula och jag sade:
"Gud kommer slutligen att straffa honom hårt. Men Gud sparar domen till den yttersta dagen. Då kastas djävulen ner i en bottenlös avgrund, till den eviga elden."

Fredag var inte nöjd med detta svar utan vände sig på nytt till mig och upprepade mina ord:
"Sparar, slutligen, jag förstår inte. Varför inte dödar djävulen nu, eller länge länge sedan?"
"Du kan lika gärna fråga mig", sade jag, "varför Gud inte dödar dig och mig när vi begår syndiga gärningar här som bryter mot hans bud. Men han bevarar oss för att vi skall kunna ångra våra synder och få hans förlåtelse."
Fredag funderade en stund över detta.
"Ja, ja!" utbrast han sedan känslofullt, "det är bra! Du, jag, djävulen, alla syndare, alla bevaras, alla ångrar sig, Gud förlåter alla."
Nu stod jag återigen fullkomligt svarslös inför Fredag. (- - -)

( Till svenska av Birgit Edlund )