Textförståelse
Odjurets tal i Uppenbarelseboken 13:18
I Bibel 2000 är det skrivet med siffror, alltså 666. I den gamla översättningen från 1917 stod det utskrivet med bokstäver: “sex hundra och sextiosex”. I grundtexten används inga siffror utan där är talet, liksom alla numerära uppgifter, angivet med bokstäver. Bibelkommissionen ansåg att ett symbolladdat tal som detta kom bäst till sin rätt med sifferuttrycket. Redan i versen efter, i 14:1, finns talet “144 000”, som Bibel 2000 skriver ut som “etthundrafyrtiofyra tusen”. Nya testamentet har i Bibel 2000 ganska få sifferuttryck, medan Gamla testamentet har en mer generös tilldelning. Delvis beror det på att det finns så många numerära uppgifter i GT. Delvis är det en inkonsekvens i redigeringen. NT slutredigerades nästan 20 år före GT, och 1981 fanns ännu kvar en traditionell känsla av att det inte passar sig med siffror i bibeln, att bokstäver är “finare” på något sätt. Många har också tyckt att det är för mycket siffror i GT.
Insändaren tycks även förutsätta att odjurets tal 666 har något att göra med den nutida användningen av “sex” i samband med könsumgänge, eftersom ordet “sex” finns med den innebörden i så många språk. Men någon koppling på det sättet mellan 666 och kön finns inte.
Psaltarcitatet i Efesierbrevet 4:8 stämmer inte överens med Psaltaren 68:19
Psaltarcitatet i Efesierbrevet 4:8 lyder: “Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor.” Det stämmer ju inte överens med Psaltaren 68:19 där det står: “Du steg upp i höjden, du tog fångar, du fick gåvor bland människorna.” Det är alltså två tydliga olikheter. Psaltaren använder tilltal, “Du”, och syftar på Gud. Paulus har omtal och syftar på Kristus. Han låter också Kristus få gåvor av människorna medan Gud i psalmen ger gåvor till människorna. Vi kan ju dessutom tycka att Paulus resonerar mycket fritt när han i en parentes i vers 9 vill få oss att tro att det faktum att Kristus stiger upp till himlen måste betyda att han också varit nere i underjorden.
Det här är ett bra exempel på den fria eller kreativa och ibland fantasifulla bibelanvändning som man finner hos de nytestamentliga författarna och senare i kyrka och inom judendomen, och ännu i predikokonsten. Varför citerar Paulus inte “korrekt”, och denna allmänna bakgrund är ett svar. Ett annat kan vara att han kommit ihåg fel eller att han fann att psaltarstället var lämpligt för att med små justeringar underbygga en kristologisk tankegång. Vi måste tänka på att ordagrannhet och exakt citering hör till tiden efter tryckkonstens genomslag.
Till Ef 4:8, Rom 10:4 och 10:6 i Bibel 2000 finns noter som tillsammans med artikeln Skrifttolkning i Uppslagsdelen ger närmare upplysningar om bibelanvändningen i Nya testamentet.
Hur ser Svenska Bibelsällskapet ser på textunderlaget, den grekiska text som kallas “textus receptus”, alltså, “den vedertagna texten”?
Svar på frågar om den s.k. Reformationsbibeln, alltså den revidering av Karl XII:s Kyrkobibel som utges av Svenska Reformationsbibelsällskapet. Hittills har Nya testamentet kommit ut.
Svenska Bibelsällskapet har ingen anledning att värdera olika översättningar. Däremot kan vi informera om textunderlag och översättningsprinciper. Textus receptus är namnet på den nytestamentliga text som utarbetades under 1500- och 1600-talen. Inom protestantisk ortodoxi fick den en stark ställning. Det var först under 1800-talet som man insåg, bland annat tack vare nya skriftfynd, att den byggde på mycket sena handskrifter. Under den tidiga medeltiden hade den ursprungliga texten slipats av eller utvidgats för att passa den kyrkliga användningen. Vill man gå tillbaka till en så ursprunglig text som möjligt kan man alltså inte stanna vid textus receptus. Från och med slutet av 1800-talet bygger bibelöversättningarna inte längre på textus receptus utan på äldre och bättre textformer. De som i nutiden favoriserar den yngre och sämre texten gör så av teologiska skäl och är mindre intresserade av hur evangelierna och breven kan ha sett ut från början.
Reformationsbibeln är en revidering av Karl XII:s bibel, 1703. Den i sin tur var en lätt revision av reformationsbibeln från år 1541 som kan sägas bygga på ett förstadium till textus receptus (termen är från 1633). Den nya revisonen avser närmast den svenskspråkliga utformningen och går i det avseendet längre än en normal revision. Ett slumpartat exempel, Luk 14:3, lyder enligt Karl XII:s bibel:
“Och thet hände sig, at Han kom uti ens mans hus, som war en överste för the Phaiseer, om en Sabbath, til at få sig mat, och the waktade på Honom. Och si, en watusiktig menniska war ther för Honom. Tå swarade JEsus, och sade til the lagkloka, och Phariseer: Må man någon hela om Sabbathen?”
I Reformationsbibeln från 2003 låter det så här:
“Och det hände sig, att då han på en sabbat gick in i en mans hus, vilken var en av fariséernas ledare, för att äta en måltid, så vaktade dessa på honom. Och se, en man som led av vatten i kroppen kom och stod där framför honom. Då började Jesus tala och sade till de laglärda och fariséerna: Är det tillåtet att bota någon på sabbaten?”
Här, som på de flesta ställen, finns ingen avgörande skillnad i textunderlagen som man kan se om man läser 1917 års översättning eller Bibel 2000. Reformationsbibeln växlar mellan ganska moderna idiom som “vatten i kroppen” och traditionella fraser som “Och det hände” eller “Och se”. Det stilistiska blir blandat och osäkert. Men för Reformationsbibeln är det viktigast att få med tolkningar och textbitar som saknas i översättningar från de sista etthundrafemtio åren, eftersom vi nu vet att de tillkommit flera hundra år efter att originalen blev nedskrivna. Särskilt viktigt är ett ställe som 1 Joh 5:7-8 som i Reformationsbibeln i anslutning till textus receptus lyder:
“Ty tre är de som vittnar i himlen: Fadern, Ordet och den helige Ande och dessa tre är ett. Och tre är de som vittnar på jorden: Anden, vattnet och blodet och dessa tre är samstämmiga.”
På så sätt tycker man sig få ett bibliskt uttryck för treenighetstanken. Eftersom mycket i dessa verser är senare tillägg skriver moderna översättningar i anslutning till de äldsta handskrifterna i stället som t.ex. Svenska Folkbibeln:
“Ty det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och de tre säger ett och detsamma.”
I Bibel 2000 kommenteras de här problemen i Uppslagsdelen i slutet av artikeln Text. Där uppräknas också de ställen där det saknas verssiffror beroende på att tilläggen i textus receptus inte längre finns med.
En fråga efter skälen för översättningen i Bibel 2000 av Apg 20:28 om Guds församling
En fråga efter skälen för översättningen i Bibel 2000 av Apg 20:28 om Guds församling som han (dvs. Gud) har vunnit åt sig med “sin sons blod”. Den traditionella översättningen, t.ex. i 1917 års översättning, är att Gud har vunnit församlingen genom “sitt eget blod”.
Den senare återgivningen finns i äldre biblar, men moderna översättningar, såvida de inte av någon anledning vill hålla fast vid traditionen, gör samma val som Bibel 2000, bland andra Jerusalembibeln, New Revised Standard Version, Contemporary English Version, den färska holländska översättningen och den nya danska översättning som kom ut i november. Detta rekommenderas också i den litteratur som teologistuderande normalt använder som Bruce M. Metzgers eller Roger L. Omansons textkommentarer eller Edvin Larsson kommentar till Apostlagärningarna i serien KNT.
Grekiskan har ordagrant “genom blodet den egnes”. Den äldre översättningen förutsätter egentligen en annan ordföljd i grekiskan, “genom sitt eget blod”, och denna omkastning återfinns också i en sen grekisk läsart. Det var först när man under 1900-talet upptäckte den omfattande litteraturen på papyrus som man till fullo förstod vad det ursprungliga grekiska uttryckssättet innebar. Man kunde då se att det substantiverade uttrycket “min Egen” fungerade som en ömsint beteckning på närstående (ja, det är väl precis likadant i svenskan). När det alltså står att Gud har vunnit sin församling genom “sin Egens blod” avses alltså “sin egen sons blod”. Bibelkommissionen valde att översätta med “sin sons blod”, för det vore ju ganska obegripligt att skriva “med sin egnes blod”. Känslovalören i det grekiska uttrycket skulle faktiskt kunna motivera “sin älskade sons blod”.
Översättningen av Apg 20:28 är alltså ett bevis bland andra på att kunskapen om de bibliska grundspråken har växt under det sista århundradet. Detgör det möjligt för oss att komma närmare den ursprungliga innebörden i grundtexterna.
En fråga kring ordparet frestelse/prövning
I Herrens bön ber vi: “Utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda.” Tidigare har ju stått “Inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo.” Den nya formuleringen vill egentligen uttrycka samma sak som den gamla gjorde när den först formulerades på svenska för flera hundra år sen. “Frestelse” innebar då en svår prövning eller ett prov. Senare har det svenska ordets valör försvagats och lever bara kvar t.ex. i ett ord som “påfrestning”. Numera innebär “frestelse” enbart en lockelse. Det är den innebörden ordet tycks ha i Jakobsbrevet 1:13-14 där det står att Gud inte frestar någon. Där sägs vidare att om man blir frestad, så “är det alltid av sitt eget begär”. Det är något annat än den “anfäktelse”, för att använda ett gammalt ord, som man kan utsättas för enligt Herrens bön. Det stället bör jämföras med situationen i Getsemane innan Jesus fängslas (Matt 26:36-46). Jesus säger till de sömniga lärjungarna: “Be att ni inte utsätts för prövning”, alltså ett avgörande test som man inte tror sig ha kraft att klara. Grundtextens ord kan också avse de prövningar som människorna utsätts för i den sista tidens stora omvälvningar.
Nu finns det en del som menar att en kristen människa inte ska be om att slippa prövning, det är något som den kristne bara blir starkare av. Författaren Gunnel Vallquist brukar ofta framhäva den synpunkten, påverkad av sentida asketiska strömningar inom kristendomen. Det kan då vara nyttigt att påminna sig att Jesus i Getsemane säger: “Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” Kristus själv menar alltså att prövningen ligger i Guds hand och han drar sig inte för att be att få slippa den även om han är beredd att acceptera att den är oundviklig.
För vidare läsning i ämnet rekommenderas Anders Ekenberg, Vår fader eller Fader vår. Herrens bön i bibel och gudstjänst, 2007. Svenska Bibelsällskapets skriftserie, 1. Den kan beställas från Bibelbutiken.
Det ser ut att fattas en del verser i Bibel 2000-versionen av Nya testamentet, t.ex. Matteus 17:21. Det kan väl inte vara ett misstag, men vad är förklaringen?
Nej, det är inget misstag. Förklaringen kommer här:
Frågan gäller egentligen två saker, dels versnumreringen som sådan, dels översättningens textunderlag. De första svenska översättningarna av Nya testamentet, 1526 och 1541, hade ingen versnumrering, ja, ingen versindelning över huvud taget. Numreringen infördes av en fransk bibelutgivare 1550 och förekommer första gången på svenska i den utgåva från 1618 som fått sitt namn efter den då regerande kungen, Gustav Adolf. Den grekiska text som översattes var den som hade getts ut av Erasmus 1516 och som under 1500- och 1600-talen kom i nya editioner med fortlöpande men ganska obetydliga korrigeringar. I en utgåva från 1633 kallas den i förordet för “den allmänt vedertagna texten”, på latin textus receptus. Det kom sedan att bli samlingsnamnet för denna grekiska textform.
Samtidigt växte medvetandet om att det fanns andra textformer som erbjöd bättre och äldre läsarter. Nya fynd och bättre vetenskapliga metoder gjorde att man kunde framställa pålitligare textutgåvor än textus receptus. Det vanliga förhållandet är att en äldre text under historiens gång förses med tillägg, antingen genom medvetna förtydliganden eller genom att marginalkommentarer av misstag infogats i huvudtexten någon gång under avskrivningsprocessen. När man fick kunskap om äldre och bättre textformer fann man att de ofta var kortare, och ibland var skillnaden en hel vers. Men samtidigt fanns ju den praktiska versnumreringen kvar. Naturligtvis kunde den också ha ändrats, men övergången till en nyare, bättre och alltså ofta kortare form skedde inte över en natt i alla länder, utan var en olikformig process över ett par århundraden. Resultatet blev att i de fall man kunde konstatera att en vers var en sen tillsats till den ursprungliga texten så bibehölls ändå numreringen i stort och därmed uppstod en lucka.
I Matteusevangeliet frågar lärjungarna i vers 17:19-20 varför de inte kunnat driva ut en ond ande. Jesus svarar dem att de har för svag tro. I äldre svenska översättningar, fram till och med Normalupplagan 1883 fortsätter han sedan i vers 21: “Men detta slag utgår icke utan genom bön och fasta.”. Versen saknas i äldre handskrifter men har tillfogats i yngre i anslutning till Markusevangeliet 9:29. Det var inte ovanligt att evangelierna harmoniserades på det viset av sentida avskrivare, men från början fanns här alltså en olikhet. När bibeln översattes 1917 hade denna textkritiska insikt etablerats och versen togs bort och därmed också verssiffran.
Den ständigt ökade kunskapen om det äldre handskriftsmaterialet återspeglas i en liten detalj. I Markus 9:29 skriver 1917 års översättning “bön och fasta”. Det har visat sig att också detta med fastan är ett senare tillägg, beroende på att fastans roll inom kyrkan efterhand blev allt viktigare. Men i den Markustext som finns i de äldsta dokumenten saknas fastan på detta ställe. Bibel 2000 skriver alltså i Mark 9:29: “Den sorten kan bara drivas ut med bön.”
En särskild grupp inom samma kategori utgörs av de s.k. västliga läsarterna i Apostlagärningarna. I Apg 8:36 frågar den etiopiske hovmannen aposteln Filippos om det är något som hindrar att han blir döpt och stannar sedan genast sin vagn för att gå av. I den längre, västliga texten finns en vers 37 där hovmannen på uppmaning av Filippos avlägger en trosbekännelse: “Jag tror att Jesus Kristus är Guds son.” I de äldsta handskrifterna finns inte den här versen, och det är otänkbart att den skulle ha funnits med ännu tidigare och sedan tagits bort. Det är naturligare att föreställa sig att trosbekännelsen har lagts till i anslutning till hur dopakten utvecklades inom kyrkan.
De sexton verser som saknas finns noterade i Uppslagsdelen till Bibel 2000, artikeln Text, Textskada, Textändring. I Ordförklaringar och sakupplysningar i 1917 års översättning finns motsvarande förteckning i artikeln Nya testamentets text. Det är samma verser i båda fallen, bortsett från att Bibel 2000 har bedömt att en av dem som uteslöts 1917, Matteus 23:14, faktiskt kan vara ursprunglig. Versen fanns förstås med i reformationsöversättningen, som byggde på textus receptus, föll bort 1917 men har nu återkommit i Bibel 2000.
De sexton verser som anges i Bibel 2000 är följande: Matt 17:21, ,18:11, 23:14, Mark 7:16, 9:44, 9:46, 11:26, 15:28, Luk 17:36, 23:17, Joh 5:4, Apg 8:37, 15:34, 24:7, 28:29 och Rom 16:24.
Men man ska inte stirra sig blind på verssiffrorna. Det finns givetvis många andra ställen som i moderna översättningar är kortare än i äldre, eftersom textus receptus inte längre är grundval för översättningen. Men de råkar vara mindre i omfång än en hel vers. Mest bekant är kanske det tillägg i 1 Johannesbrevet 5:7-8 som ligger mellan de båda verssiffrorna. I äldre översättningar hette det: “Ty tre äro de som vittna i himmelen, Fadern, Ordet och den Helige Ande.” Tillägget var alltså ett uttryck för treenighetsläran. Från mitten av 1800-talet brukar bibelöversättningar i allmänhet utelämna detta sena tillägg, men bortfallet märks inte i versnumreringen.
Ibland förekommer dessa bortfallna verser även i nutida översättningar. Skälet kan då vara att man medvetet velat översätta textus receptus, eftersom den representerar den etablerade kyrkans tradition.De översättningar som utesluter verserna strävar i stället efter att återge den äldsta möjliga texten, alltså att komma så nära den ursprungliga bibeltexten som möjligt. Några nya översättningar gör en kompromiss. De redovisar verserna antingen i fotnoter, som den holländska översättningen från 2004, eller omväxlande i själva texten och i fotnoter, som den nya norska versionen från 2005.
Varför är inte allt översatt? I Psaltaren är vissa verser utelämnade.
Det är riktigt att ett par verser i Psaltaren (49:15, 68:31, 141:5-7) helt eller delvis har lämnats oöversatta. Förklaringen ligger i att den masoretiska texten där är obegriplig och svårt skadad. Någon sannolik konjektur har ännu inte kunnat framläggas. I sådana fall har Bibelkommissionen ansett det ärligare att inte ens försöka göra en översättning. Sammanlagt finns 67 sådana “luckor” i GT-texten. Alla markeras med [—–].
Här är naturligtvis fall då olika bedömningar finns. Det är numera inte ovanligt att vetenskapliga bibelkommentarer på ett liknande sätt utelämnar delar av en svår text. Några skulle kanske säga att antalet obegripliga ställen i GT är färre, andra menar att allt går att översätta, om än med svårighet. Bibelkommissionen har gjort sin bedömning – och redovisat skälen.
Det kan tilläggas att åtminstone en vers i Psaltaren faktiskt har tillkommit i förhållande till äldre svenska översättningar. Ps 145 är alfabetiskt uppställd enligt det hebreiska alfabetet, men av någon anledning saknas versen för bokstaven “n” i den masoretiska texten. Den är emellertid bevarad i Septuaginta och Dödahavsrullarna och kan utan svårighet översättas tillbaka till hebreiska. Så har också skett och den är nu översatt till svenska, Ps 145:13b.
Varför avviker ibland den nya översättningen så mycket från den gamla att en helt annan text verkar ha legat till grund?
Det är inte ofta så är fallet – i NT aldrig. I GT händer det, och då är förklaringen det ovan nämnda textkritiska förfaringssättet. Den masoretiska texten har inte kunnat ge en begriplig mening och de gamla översättningarna omvittnar ingen bättre läsart. Det kan tyda på att skadan kommit in tidigt, kanske redan innan den grekiska översättningen gjordes under århundradena före Kristi födelse. Bibelböckerna är här olika. Vissa har nästan inga problem av detta slag, till exempel Tredje Moseboken och Femte Moseboken, medan Jobs bok och Hoseas bok har många och stora problem.
I så fall måste man överväga att göra vad som på vetenskapligt språk kallas en konjektur eller “gissning”. Det innebär att man, utan stöd från någon av de gamla översättningarna eller någon annan hebreisk textform, rekonstruerar en ursprunglig text. Ofta kan en sådan rekonstruktion åtminstone i något hänseende stödja sig på något drag i en alternativ textform eller en översättning, i regel Septuaginta.
Ett bra exempel på en sådan konjektur är Ps 2:11-12a. Den hebreiska standardtexten måste översättas: “Tjäna Herren i fruktan, fröjda er i bävan. Kyss sonen (kan även betyda "fältet”). Sammanställingen “fröjda er i bävan” väcker misstanken att allt inte står väl till. Ännu märkligare är de ord som följer. Här används det arameiska ordet för “son”, bar (samma som vi har i Barabbas), trots att det hebreiska ordet, ben, används i vers 7. Möjligen är dock bar ett annat ord med betydelsen “fält” (belagt även i Job 39:4). Ingen hjälp står att få från de gamla översättningarna. Flera konjekturer har föreslagits, och den schweiziske exegeten Bertholet framlade 1908 en särskilt elegant. Genom att flytta om några ord och göra ett par små ändringar fick han fram följande text: “Tjäna Herren i fruktan, kyss hans fötter i bävan!”. Det ger i denna kungapsalm god mening: att kyssa kungens fötter var ett sätt att visa sin underdånighet. Vi kan visserligen inte vara helt säkra på att detta är den ursprungliga texten, men det är mycket sannolikt, och Bibelkommissionen översätter: “Tjäna Herren i fruktan, hylla honom i bävan!”.
Detta sätt att rekonstruera en del av Ps 2 får nog sägas vara mera övertygande än det mesta av det som framlagts som konjekturer. Ingenting hindrar att nya textfynd i framtiden ger oss en möjlighet att förstå en hebreisk text, som nu anses vara skadad. Men i väntan på det är det en översättares skyldighet att komma fram till en så god text som möjligt, även med hjälp av en konjektur. Det säger sig dock självt att denna möjlighet måste utnyttjas med stor försiktighet.
Slutet av den 23:e psalmen är ett bra exempel på en mindre genomgripande förändring. I 1917 lyder andra halvan av vers 6: “och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen”. Den masoretiska texten måste dock översättas: “och jag ska vända åter i (inte: till) Herrens hus, evinnerligen”. Septuaginta förutsätter en annan vokalisering av samma konsonanttext, vilket resulterar i vad den nya översättningen har valt: “och Herrens hus skall vara mitt hem (eg. och jag skall bo i Herrens hus) så länge jag lever”. Observera att 1917 här har kombinerat två läsarter i sin översättning: “åter” beror på den masoretiska texten, “få bo” beror på Septuaginta. I ett sådant fall måste man välja ettdera.
I NT81 förekommer konjekturer bara på två ställen: Apg 16:12 och Rom 7:21. (Artikeln Text i uppslagsdelen till bibeln ger god information om hela det textkritiska problemet.) Eftersom NT:s text är så mycket kortare och bättre bevarad än GT:s är de textkritiska problemen här mindre. Vissa böcker i Tillägg till Gamla testamentet (framför allt Jesus Syraks vishet) är textkritiskt mycket komplicerade, främst beroende på att den hebreiska grundtexten inte i sin helhet är bevarad.
Kan man vara säker på att den översatta texten är den ursprungliga?
När det gäller så gamla texter som de bibliska är det svårt att vara helt säker. NT har dock tillkommit under kort tidsrymd och det finns tidiga handskrifter. Vi kan räkna med en mycket hög grad av sannolikhet att översättarna har nått fram till den ursprungliga textformen.
Med GT är det delvis annorlunda. Här har texterna tillkommit under en mycket längre tidsrymd (700-800 år) och vi har inga handskrifter som ligger nära den ursprungliga texten. GT är också på ett helt annat sätt än NT exempel på en traditionslitteratur som har vuxit fram gradvis. Det är tydligt i fråga om vissa större böcker där det ganska lätt går att se gränser mellan de olika delarna. När ska man i ett sådant fall anse att boken föreligger färdig? På vilket stadium kan man tala om den ursprungliga texten?
Jeremias bok verkar tidigt ha utformats i två upplagor: en längre (det är den som finns i våra biblar) och en kortare, som sannolikt är den äldre och finns i den grekiska översättningen Septuaginta (de sjuttios uttolkning) från århundradena före Kristi födelse. Här har Bibelkommissionen följt traditionen: det är den längre, på hebreiska avfattade versionen som översatts.
Under ett månghundraårigt avskrivningsarbete måste naturligtvis fel ha smugit sig in hur noggrant arbetet än gjordes. Den medeltida hebreiska standardtexten, kallad den masoretiska, är förbluffande enhetlig: det är mest rättskriv-ningsvarianter som skiljer de tusentals handskrifterna åt. Men Dödahavsrullarna och de äldre översättningarna, främst Septuaginta som är en grekisk översättning av GT från 200-talet f Kr, visar att grundtexten ibland har sett annorlunda ut. Detta är vad som kallas “olika läsarter” och finns i alla antika skrifter som föreligger i mer än en handskrift. Att jämföra dessa olika läsarter och söka komma fram till den ursprungliga är ett mödosamt och tidskrävande arbete som kallas textkritik. Detta arbete har tagit mesta tiden för hebraisterna i den gammaltestamentliga enheten.
Det bör betonas att de olika läsarterna endast sällan är av någon betydelse för förståelsen av texten. Några exempel: I 1 Mos 22:1 berättas det om hur Gud kallade på Abraham för att sätta honom på prov. Det står att Gud sade: “Abraham!”. Den masoretiska texten har namnet endast en gång, men den samaritanska versionen av Moseböckerna och nästan alla de gamla översättningarna har namnet två gånger, alltså “Abraham! Abraham!”. En jämförelse med vers 11 talar för att detta kan ha varit den ursprungliga läsarten. Men saken är av liten betydelse, och det finns ingen anledning att frångå den traditionella läsarten.
I Jes 9:3a måste den hebreiska standardtexten översättas så: “Du förökade folket, inte gjorde du glädjen stor”. Något måste vara fel, och det hela löses om man med hjälp av Septuaginta antar ett skrivfel: det hebreiska ordet för “glädjen” har av misstag kommit att delas upp på två ord och sedan vokaliserats felaktigt: “folket, inte”. Redan 1917 har gjort en ändring med sitt “Du skall göra folket talrikt, du skall göra dess glädje stor”. Karl XII:s bibel, däremot, följer strikt den hebreiska texten: “Tu giör folcket mycket, thermed giör tu icke glädiene myckle”.
Utgångspunkten för arbetet med grundtexten ligger i Bibelkommisssionens direktiv. För GT innebär det att den masoretiska texten ska översättas emedan det är den enda fullständiga hebreiska textform vi har. Men det ligger också i direktiven att denna textform ska frångås när skäl kan ges för att en annan läsart är bättre. De viktigare avstegen från den masoretiska texten anges i Bibelkommissionens noter till utgåvan år 2001.
Detta förhållningssätt till grundtexten är inget nytt i svensk tradition. Det är snarare en återgång till de anvisningar som gällde för den av Gustav III tillsatta bibelkommissionen. I flera av dess provöversättningar går det att se hur man avviker från den masoretiska texten och väljer en läsart som är omvittnad genom någon av de gamla översättningarna. Så småningom ändrades under 1800-talet synsättet och praxis i mera konservativ riktning, och GT i 1917 års översättning uppges hålla sig strängt till den masoretiska texten. Det är dock lätt att se att man på flera svåra ställen stillatigande väljer en annan och rimligare läsart, ibland till och med låter en gissning rekonstruera texten. Till skillnad från detta förfaringssätt anser den nuvarande Bibelkommissionen det vara intellektuellt hederligare att öppet redovisa sådana ställningstaganden.
Det ligger i sakens natur att man kan ha olika mening om dessa textkritiska resonemang. Moderna kommentarer till olika bibelböcker är sällan ense på denna punkt. Men de är ense om att operationer av detta slag behövs för att ge oss en så god bibelöversättning som möjligt. Just bilden av en operation är här ganska talande: det gäller att göra ett ingrepp i den traderade texten, men det bör vara så litet som möjligt, dock tillräckligt för att återställa hälsan.
Att läsa bibeln hjälper oss att förstå och tolka det som finns runtomkring oss. Vår kultur, vår etik och vår tro. Bibeln hjälper oss att förstå konsten, litteraturen, musiken. Och oss själva. Förhoppningsvis även vår framtid.