Språkform

Idiomatisk svenska

En grundläggande princip för Bibel 2000 när det gäller språk och stil är att svenskan ska vara idiomatisk. Det innebär bland annat att översättningen av ett visst ord kan ha en annan form än den som grundtexten har, förutsatt naturligtvis att det inte uppstår någon betydelseskillnad. Två frågor vi har fått ger exempel på detta.

I 1 Kor 7:1 (liksom också i verserna 8 och 26) har det grekiska kalos = bra återgetts med “bäst”. Den svenska frasen “det är bäst att” utsäger inte mer än att någonting är bra ( t.ex. “det är bäst att vi går nu”). Av Paulus resonemang framgår också klart vilket alternativ han föredrar. Poängen är att han på grund av omständigheterna godtar även andra handlingssätt. Det naturligaste svenska sättet är att uttrycka detta med “det är bäst att”.

I 1 Tim 6:10 står ordagrant “rot till allt ont är penningkärlek”. Det idiomatiska svenska uttrycket är “roten till …”, medan den obestämda formen “en rot till …” tenderar att läsas som om “en” är ett räkneord. Den här typen av talesätt arbetar också med ett visst mått av överdrift, redan grundtextens “allt ont” är ett exempel på detta.

I båda fallen handlar det om att ansluta till nutida svenskt språkbruk, inte att lansera någon annan tolkning. Översättaren måste förhålla sig till svenskans bestånd av färdiga fraser bestående av två eller flera ord insatta i större enheter, inte bara till det enskilda ordet. En viss typ av traditionellt bibelstudium och utläggning är däremot inriktad på det avgränsade ordet, vilket kan ge upphov till ett grubblande som oftast är onödigt.

De tre låt-formerna i Herrens bön

Svar på några undringar över de tre låt-formerna i Herrens bön: “Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske.” Man kan förstå att den äldre översättningens konjunktivformer byts ut, men man tänker sig att det naturliga då skulle vara att skriva “Må ditt namn bli helgat. Må ditt rike komma. Må din vilja ske.”

Bönens genomgående form är imperativisk, jämför “Ge oss idag vårt dagliga bröd”. Den bedjande vänder sig till Gud med en bön om att Gud ska se till att hans namn blir helgat, att hans rike kommer och att hans vilja ska råda. Man vänder sig inte till Gud för att uttrycka en förhoppning om att människor ska hålla hans namn i helgd. Det grekiska originalet har en imperativ i tredje person, något som inte finns i svenska. Tidigare återgav man detta med en konjunktivform, “Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja.”

Bönböcker, psalmboken och det egna bedjandet säger entydigt att om man vänder sig till Gud för att be om något så är “låt” den naturliga formen. Man säger “Gode Gud, låt mamma bli frisk”, inte “Gode Gud, må mamma bli frisk”. Det är altså alldeles naturligt att “Helgat varde ditt namn” blir “Låt ditt namn bli helgat”.

Ett vackert ställe i den gamla bibelöversättningen var Psaltarens 84:7 där det står om hur man vandrar genom Tåredalen. I kyrkan har jag nu hört Bakadalen i stället. Vart har det fina Tåredalen tagit vägen? Har Tåredalen något samband med det gamla uttrycket Jämmerdalen som en bild för jordelivet?

I Bibel 2000 står Bakaträdens dal. Förklaringen kunde göras kort, men bakgrunden är så intressant och lärorik att ger en lite längre bakgrund:

Ve den som säger: Gud ej är;
hans mörka väg till döden bär
igenom jämmerdalen.

Så utmålas gudsförnekarens öde i en psalm av Wallin. Jämmerdalen är den mörka bilden av människolivet, en tröstlös vandring mot döden. I detta mörker kan det dock skymta ett ljus. Så här beskriver Wallin det i en annan psalm:

Giv att ditt ord oss lyser så,
att vi i mörkret icke gå
men genom denna jämmerdal
må vandra till din himmelssal.

I Psalmb. 1986 är “denna jämmerdal” ändrat till “denna mörka dal”.

Som så många andra uttryck hämtade från bibeln har jämmerdalen blivit ett bevingat ord som också kan användas skämtsamt om vedermödor i allmänhet eller, med en komisk bokstavlighet, som när Gustaf Fröding i sin dikt om biskop Tegnér förevigade det skvallriga Växjö:

Från hus och till hus går den stora skandalen
i hela den småländska jämmerdalen.

Jämmerdalen återfanns från och med reformationsöversättningen 1541 i Psaltaren 84:7, som ett led i en saligprisning över dem som vallfärdar till templet i Jerusalem. Saliga är alltså

De där gå genom jämmerdalen och göra där källor.

Den gåtfulla slutfrasen “göra där källor” kan vi lämna åt sidan. Den brukar nu tolkas som att dalen blir en flödande källa eller rik på källor. Men hur är det med jämmerdalen? Tempelbesökarna vandrade tydligen genom en dal som på hebreiska kallades “baka”-dalen. Det ligger närmast till hands att fatta beteckningen som ett platsnamn, men dalen är inte känd från något annat sammanhang. Därför blev det naturligt att sentida bibelläsare försökte finna en djupare mening i ordet, om det nu inte hade det redan från början. Gammaltestamentliga ort- och personnamn betyder ju ofta någonting som kan uppfattas som mer eller mindre betydelsebärande. Men man får vara försiktig, även svenska namn bär på betydelser som vi oftast inte ägnar någon tanke. Ordet baka är mycket likt ett annat hebreiskt ord, bekeh, som kan tolkas som “gråt”. Gråt- eller jämmerdalen är ju en lämplig beteckning för den väg på vilken ångerfulla syndare närmar sig Guds hus, så var det väl lätt att tänka. Martin Luther skrev i sin översättning efter en judisk tradition byggd på några hebreiska handskrifter och med genomslag redan i Septuaginta (en översättning till grekiska från tiden före vår tideräknings början) :

Die durch das Jamertal gehen und machen daselbs Brunnen.

Även om man inte kan tyska är det lätt att se att de första svenska bibelöversättarna följde honom i spåren. Kanske var det den jargongartade, skämtsamma klang ordet jämmerdal hade fått som gjorde att provöversättningen av Psaltaren 1888 valde ett annat alternativ:

När de vandra genom tåredalen,
göra de den rik på källor.

Tåredalen var ett nyare sätt att uttrycka detsamma som jämmerdalen, och 1917 års översättning valde samma formulering av versen, men med den lilla skillnaden att dalen nu förses med stor bokstav, Tåredalen. Det blir på det viset en tydligare platsbestämning medan provöversättningens tåredalen, liksom reformationsöversättarnas jämmerdal, i första hand kunde uppfattas med en bildlig innebörd. Både 1888 och 1917 förser Tåredalen med en not som markerar att man inte vet vad den egentliga innebörden är utan att man stöder sig på en “hävdvunnen” översättning.

Men det fanns redan svenska översättningar som övergett den lutherska tolkningen. Den gustavianska provöversättningen 1793 skrev:

De gå dalen Baka igenom
vilken de anse såsom en ort där källor finnas

Och J.A. Tingstadius har ett år senare samma tolkning i lite elegantare form:

Själva Baca-dalen,
den de genomvandra,
förekommer dem vatturik

Man övertar alltså i båda fallen det hebreiska ordet baka. Kanske har man då associerat till 2 Samuelsboken 5:23f. där vi möter “bakaträd” i en skildring från Davids strider med filisteerna. Problemet är att vi inte vet exakt vad “baka” är för slags träd. Ibland har det återgetts med “poppel”, så t.ex. i en ganska okänd men intressant kommenterad svensk översättning av Jacob Bonsdorff från 1825:

När de genom Poppel dalen vandra fram
Finna de den rik på friska källor.

Översättningen utgavs i Åbo, som då tillhörde det ryska riket och har därför inte uppmärksammats i Sverige.

När P.P. Waldenström översatte Psaltaren 1904 valde han att skriva Baka-dalen. Kanske var han den förste svenske bibelöversättaren som på plats hade besiktigat träden ifråga.

För den senaste bibelkommissionen var det naturligt att skriva Bakadalen helt enkelt därför att baka inte betyder gråt eller jämmer och därför att vi skrivit “bakaträd” i 2 Sam 5:23f. I provöversättningen 1995 står det:

När de går genom Bakadalen
blir den en flödande källa.

Vid revisionen inför slututgivningen 2000 tog vi intryck av kritiken mot att ordet var så stumt i fråga om resonans och associationer, och i Bibel 2000 står nu:

När de går genom Bakaträdens dal
blir den en flödande källa.

Tyvärr står Bakadalen fortfarande kvar i en del kyrkliga böcker som bygger på provöversättningen, och det har nog förvirrat en del läsare.

Man kan säga att psaltartexten själv framhäver att det sker en märklig förvandling under vallfartsvandringen genom en ogästvänlig dal. Det har lett till att man ibland kallar dalen för “den torra dalen”. Man går alltså på den bildliga innebörden, och metoden är egentligen densamma som då Bakadalen gjordes till en jämmerdal som sedan moderniserades till tåredal. Författaren Viveka Heyman, som gjort en privat översättning av Gamla testamentet, återger de aktuella raderna på detta sätt:

När de drar genom Torra Dalen,
förbyter de den i en källa,

och hon ger en not som förklarar att dalen inte kunnat identifieras, men att “det är uppenbart att här vitsas på dess namn”. Den norska översättningen från 1985 liksom den nya holländska översättningen från 2004 väljer också den lösningen. Den danska översättningen från 1992 har Baka-dalen.

Så detta begränsade översättningsproblem har som synes lösts på olika sätt genom tiderna liksom i nuet.

Hur ska det gå med alla de talesätt och bevingade ord som har varit beroende av den äldre översättningen?

Flera av dessa bevingade ord har levt vidare snarare trots än tack vare 1917. De är bundna vid formuleringar i Gustav Vasas bibel, av vilka flera ändrades i bibeltexten genom den förra översättningen. Esau säljer inte längre sin förstfödslorätt för en “grynvälling” (1541) utan för en linssoppa (1917 och Bibel 2000). Det kan inte åläggas en bibelöversättning att bevara ord och uttryck bara för att de har råkat ingå i den svenska skatten av bevingade ord. “Att sätta sitt ljus under en skäppa” kommer det säkert att heta även i fortsättningen. I betydelsen “sädesmått” är dock “skäppa” hopplöst föråldrat, och därför lyder Matt 5:15 numera: “När man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset”.

Många av dessa talesätt har redan upphört att vara en levande del av språket för en yngre generation. I så fall är det ännu mera orimligt att offra begripligheten i den nya översättningen för att bevara ett samband med äldre tider.

Det är möjligt att bibeln inte längre kan få den dominerande ställning i ett lands kulturliv som den hittills har haft. Under alla förhållanden är det nödvändigt att bibeln finns i en aktuell och god översättning. Det är vad Bibelkommisionen har sökt åstadkomma med Bibel 2000.

Varför ska det vara med noter till översättningen? Innebär det inte att läsaren styrs mot en viss tolkning?

1917 har endast enstaka noter med alternativa översättningar, men väl Ordförklaringar och sakupplysningar längst bak. Äldre svenska översättningar har däremot haft noter, ofta i form av marginalnotiser. Desutom har kapitelrubrikerna ofta inneburit en form av tolkning.

Att den nya översättningen har noter innebär alltså en återgång till äldre svensk praxis, där 1917 varit avvikaren. Frågan är om så svåra texter från antiken över huvud kan ges ut i översättning utan någon form av förklarande noter. De behövs bland annat för att:

1) Markera ställen där översättningen är osäker och där standardformen av grundtexten har frångåtts. Här har äldre svenska översättningar valt att förtiga problemen, kanske för att inte oroa bibelläsaren.

2) Ge sakliga upplysningar av betydelse för läsningen, till exempel om geografiska förhållanden och innebörden av vissa ord.

3) Antyda vissa sammanhang som är av vikt för att kunna förstå en text. Sådana noter möter främst i GT och det är inte minst mot dem som kritiken har riktats. Man har menat att noterna utifrån ett snävt, vetenskapligt perspektiv söker styra förståelsen av texten.

Ett exempel ur Andra Moseboken kan visa detta. Om skildringen av havsundret i 2 Mos 14 heter det i en not att “två traditioner flätats samman”. Liknande notiser finns på flera ställen och förutsätter att bibeln är en litterärt sammansatt storhet. Det är också sedan länge vetenskapens ståndpunkt och har på en rad punkter möjliggjort en bättre förståelse av många texter. Det är svårt att inse hur detta skulle kunna försvåra en kristen tolkning av texten. Ett gudomligt ingripande måste rimligen kunna beskrivas på mer än ett sätt.

Noterna har ett enda syfte: att hjälpa läsaren till en bättre förståelse av en svårtydd text. De kan diskuteras i flera avseenden: deras antal och omfattning, vissa formuleringar och den vetenskapliga uppfattning som ligger bakom. De gör inte anspråk på att vara den definitiva tolkningen av bibeltexten, lika lite som Bibel 2000 gör anspråk på att vara den definitiva översättningen. Den som inte vill läsa dem behöver inte göra det.

Styr de då inte förståelsen av texten? Naturligtvis i någon mån. Men de gör det i så fall mindre än noterna i Karl XII:s bibel. I marginalen till Jes 9:3 står det: “Judarnas afwund om the Christnas glädie af sin förlossning”. Sådana noter vill vi nog inte gärna ha. Den nya översättningens noter styr sannolikt betydligt mindre än många äldre översättningars.

Här kommer även rubrikerna till kapitel och stycken in i bilden. Över 1 Mos 3 står det i 1917 “Syndafallet”. Det är uttryck för en bestämd tolkning av texten som först ganska sent kom in i den kristna traditionen och fortfarande bestämt avvisas på judiskt håll. Rubriken i den nya översättningen lyder: “Människans olydnad och straff”. Att texten handlar om detta kan alla enas om. Inget hindrar att man, om så önskas, går ett steg längre och läser in en kristen lära om syndafall och arvsynd. Men rubriken ska inte uttala sig om detta.

Varför ändras så många namnformer?

Principen är att de namnformer i äldre svensk tradition som har blivit allmänt kända inte ändras. Detta gäller främst namn i NT, där vi alltjämt läser om Petrus (inte Petros), Matteus (inte Matthaios). En del namn står också i GT kvar på liknande grunder. Men i de flesta fall har namnen fått en form som bättre svarar mot det hebreiska eller grekiska originalet. De äldre svenska namnformerna har nämligen förmedlats via latin och tyska och härstammar inte från en direktkontakt med grundtexten.

I NT har namnen på vissa av breven genomgått små förändringar för att bättre svara mot den grekiska formen. En motsvarande princip i GT skulle leda till betydligt större förändringar och därför har oftast de gamla namnformerna fått stå kvar där.

Varför har den nya översättningen ett så vardagligt språk? Ska inte en bibeltext upplevas som högtidlig och poetisk?

Som ovan sagts ligger det i direktiven att undvika en särskild bibelstil. En sådan skulle låta bibeln framstå som föråldrad redan från början. När det gäller poesi är det frågan vad man menar med det. Om detta bestäms utifrån 1917 och det äldre beståndet i psalmboken är nog den nya översättningen opoetisk. Men om man jämför med modern poesi framstår Psaltaren och de övriga poetiska böckerna som i högsta grad poetiska. Två framstående poeter, Karl Vennberg och Tomas Tranströmer, har också varit engagerade i arbetet, den ene i NT och den andre i GT.

Modern poesi är tät, energisk och har djärva bilder. Något av detta kan kännas igen i exempelvis Psaltaren. Men också i Karl XII:s bibel finns en liknande poetisk kraft, om än något kärvare. Mängden av småord och utförligheten i 1917 gör att den översättningen inte kan sägas motsvara ett modernt poetiskt ideal. Den kan upplevas som högtidlig och annorlunda, men knappast som inspirerande. Den saknar den koncentration som vi nu gärna vill se i diktning. Den nya översättningen är också betydligt kortare än den gamla.

Poesi är till stor del en fråga om ordval. När den nya versionen av herdepsalmen, Ps 23, publicerades kom indignerade frågor om varför det vackra uttrycket “dödsskuggans dal” i vers 4 hade blivit “den mörkaste dal”. Varför skulle det urgamla ordet “dödsskugga” nu försvinna ur den svenska bibeln? Till att börja med är hebreiskan främmande för sammansatta substantiv av typen “dödsskugga”. Vidare är skuggan i medelhavsområdet nästan alltid något positivt. Ingen längtar efter “en plats i solen”. Slutligen visar oss ugaritiskan att ordets betydelse är “tjockt mörker”. Vad beträffar det svenska ordets ålder, så finns det alls inte i Karl XII:s bibel och är belagt först på 1850-talet. Som så ofta: det man tror är urgammalt är ibland endast halvgammalt.

Vilka riktlinjer har gällt för den svenska språkdräkten?

I direktiven heter det att översättningen ska utformas på en idiomatisk, begriplig, naturlig nutida svenska. Det innebär att en särskild och högtidlig bibelstil ska undvikas. Den svenska som finns i 1917 ska inte vara det stilistiska idealet. Den nya översättningen är inte heller en genomgripande revision av en äldre översättning. Den är en helt ny översättning och den har därför fått söka sig fram till en egen stil utifrån de givna direktiven. Vissa skillnader kan iakttas mellan olika böcker, särskilt de som i tiden ligger långt från varandra.

En av de stora skillnaderna gentemot alla tidigare översättningar till svenska är att Bibelkommissionen inte har eftersträvat en enhetlig stil. Tvärtom har man medvetet sökt variera mellan olika bibelböcker och typer av texter inom dem för att få fram något av originalets rikedom och mångfald. Här är problemet att vi inte har några samtida utombibliska texter på hebreiska bevarade och att det därför är svårt att veta vilken ställning bibelhebreiskan intog. Det är ett rimligt antagande att poetiska texter står på en högre stilnivå än prosa och att detta bör få återspeglas i en översättning. Beträffande NT är läget ett annat, eftersom grekiskan är betydligt bättre känd.

Att det ska vara en naturlig och nutida svenska innebär dock inte att enbart vardagliga ord ska användas. Översättarna har haft tillgång till språkets alla uttrycksmedel och har också använt sig av dem. Det är lätt att se, bland annat i Psaltaren, att även ord med ett högt stilvärde används. Huvudsaken är att de valda orden förmedlar en riktig information av originalets innehåll och att de ger en god bild av grundtextens inplacering på stilskalan.

Också här kan naturligtvis olika bedömningar göras, både av grundspråk och målspråk. I Matt 17 berättas om Jesus på härlighetens berg. I 1917 lyder början av Petrus replik i vers 4 på följande sätt: “Herre, här oss gott att vara”. I NT81 blir detta: “Herre, det är bra att vi är med”. Många har funnit detta platt i det upphöjda sammanhanget. Grekiskan använder dock ett ganska vardagligt uttryck, och även 1917 har varit osäker på denna punkt. I en not tillfogas nämligen en alternativ översättning: “Herre, det är gott, att vi äro här tillstädes”. Skillnaden mellan “här är oss gott att vara” och “det är bra att vi är med” är ju inte heller enbart stilistisk utan även innehållslig. Här har alltså tolkningen av grundtexten varit avgörande.

Många av de ord som används av 1917 har ändrat betydelse sedan dess eller förvisats till att existera enbart inom bibelspråket. Det ger inte längre rätt mening att låta Predikarens bok inledas med “Fåfängligheters fåfänglighet”. Det hebreiska ordet betyder “vindfläkt”, “något substanslöst” och det har lett till den nya översättningens “Tomhet, idel tomhet”. Det låter kanske inte så högtidligt längre, men det undviker förväxling med “fåfänga” och det ger en riktig insikt i grundtextens innebörd.

Ett argument mot den nya språkdräkten har varit att man därmed avskär förbindelsen med äldre svensk bibeltradition. Den nya översättningen, heter det, skiljer sig så radikalt från sina föregångare att det blir ett brott i traditionen. Det är redan nu svårt nog för en yngre generation att läsa äldre svensk litteratur, ska nu den nya bibelöversättningen göra det ännu svårare?

Varje ny översättning av en klassisk text är insatt i en lång traditionskedja och har att förhålla sig med respekt till den. Det menar sig också Bibelkommissionen ha gjort. Men det är nog att ställa ett orimligt krav på en ny bibelöversättning att den ensam eller i huvudsak ska stå för kontinuiteten med äldre litteratur. Förmågan att läsa och tillgodogöra sig den måste stimuleras på annat sätt. För dem som prioriterar detta synsätt kommer 1917 och lätta revisioner av den säkert att finnas tillgängliga i framtiden.

Att läsa bibeln hjälper oss att förstå och tolka det som finns runtomkring oss. Vår kultur, vår etik och vår tro. Bibeln hjälper oss att förstå konsten, litteraturen, musiken. Och oss själva. Förhoppningsvis även vår framtid.