Översättningens historia

När gjordes den första svenska bibelöversättningen?

Den första uppgiften om en svensk bibel finns i en förteckning över inventarer som tillhörde kung Magnus Eriksson, “en stor volym bibel på svenska”. En liknande uppgift från 1300-talet gäller den heliga Birgitta. I ingetdera fallet vet man vad notisen syftar på. Men vid samma tid, alltså miten av 1300-talet, tillkom den s.k. Pentateukparafrasen, alltså en fri översättning av de fem Moseböckerna i sammandrag och med inlagda kommentarer. Samtidigt tillkom en förkortad översättning av Apostlagärningarna. Under senare delen av 1400-talet översattes enskilda bibelböcker i birgittinerklostren i Nådendal och Vadstena, bl.a. Uppenbarelseboken. Påfallande är att inget evangelium eller nytestamentligt brev finns med. Avsnitt ur dessa nytestamentliga böcker återfinns i stället i de medeltida predikosamlingarna, oftast i ganska fri form.

Ett gränsår är 1526. Då gjordes den sista avskriften av Uppenbarelseboken och samtidigt trycktes den första översättningen av Nya testamentet. Men hela bibeln utkommer inte förrän 1541. Denna reformationsöversättning reviderades varsamt 1618 (Gustav II Adolfs bibel) och 1703 (Karl XII:s bibel). Den senare versionen förblev svensk kyrkobibel ända fram till 1917.

Hur många språk finns Bibeln översatt till?

Enligt Förenade Bibelsällskapens statistik fanns Bibeln i sin helhet översatt till 429 språk år 2007. Räknar man också in Nya testamentet och olika bibeldelar var siffran 2 426. I de här sammanhangen brukar man räkna med att det finns ungefär 6 500 språk. Att siffran är svävande beror på att gränsen mellan språk och dialekt kan vara svår att avgöra och på att många språk tyvärr dör ut. Vi ska väl tillägga att många språkområden också innefattar teckenspråk.

Kommer alla kyrkor och samfund att använda den nya översättningen?

Det avgör de själva. Svenska kyrkan har beslutat att använda Bibel 2000. I andra samfund kan beslut fattas inom de olika församlingarna. Men det finns också samfund och församlingar som helt överlämnar valet till den enskilde. Det är naturligtvis av ekumeniskt värde att så många som möjligt kan enas om en gemensam översättning. Sverige har här haft en förnämlig tradition som är värd att slå vakt om.

I andra länder finns det som regel ett flertal översättningar som används jämsides. En del av dem är gjorda av ekumeniskt sammansatta grupper, andra - i regel de äldre - är knutna till en viss kyrka eller ett visst samfund. Flera av dem har vunnit inträde också hos oss och berikat vår tradition. The New English Bible och Jerusalembibeln (på flera språk) är kanske de mest kända.

Kommer den nya översättningen att få en officiell ställning i likhet med 1917?

Den nya översättningen har publicerats i Statens Offentliga Utredningar och i samband därmed överlämnats till riksmötet och ansvarigt statsråd. Den har sedan givits ut i flera utgåvor på olika förlag och hade år 2005 sålts i nästan en miljon exemplar. Bibel 2000 har därmed blivit en “huvudöversättning på svenskt språkområde”. Men något “godkännande” i stil med vad konungen gjorde med de äldre översättningarna blir det inte.

Varför har det tagit så lång tid och hur har arbetet gått till?

Förra gången tog det 144 år (om än med vissa avbrott). Allt därunder innebär att det har gått snabbare. Det har naturligtvis ändå tagit lång tid, nästan trettio år. Förklaringen till detta är tvåfaldig.

Det är mycket svårt att översätta så gamla och så komplicerade texter. Särskilt för GT:s del har en stor del av arbetet bestått i att så noga som möjligt fastställa vilken text som ska översättas. Innan man svarar på frågan hur något ska översättas måste man veta vad som ska översättas. För både GT och NT gäller det att ha en överblick över ett väldigt forskningsfält. Årligen utkommer hundratals böcker och tusentals artiklar som kan vara av vikt för en bibelöversättare. Det tar tid att både förvärva och tillämpa en sådan sakkunskap.

Att välja den bästa svenska språkformen är också en mycket tidsödande process. Ett par kapitel i 1 Krönikeboken har kunnat ta två hela dagars sammanträde. Eftersom detta är en ur svenskspråklig synpunkt ganska enkel text anar man vilken tid det måste ha tagit att behandla några kapitel i ett evangelium.

Bibelkommissionen har velat ta hänsyn till många av de synpunkter som har kommit in från referenter och sådana som spontant hört av sig med anledning av de utgivna provöversättningarna. Det har inte påskyndat arbetet, men förhoppningsvis gjort resultatet bättre. En ny helbibel kan, med den uppsättning av resurser som Bibelkommissionen har haft, inte komma ofta och det måste därför få ta sin tid.

Bibelkommissionen har varit organiserad på två enheter, en nytestamentlig och en gammaltestamentlig. När den nytestamentliga blev klar med sin uppgift i och med att NT81 kom till så bildades en tredje enhet för GT:s apokryfer. Inom varje enhet finns det anställda experter på grundtexten (i regel exegeter), stilister (i regel författare) och sekreterare. I det följande redogörs i något förenklad form för hur arbetet har bedrivits, främst med hänsyn till GT.

En bok i sänder togs om hand av ett översättarpar, bestående av en specialist på grundtexten och en stilist. De arbetade tillsammans fram en första version, kallad översättarparets version. Den sändes ut till två filologiska experter (i fråga om GT minst docentkompetenta exegeter eller semitister) som kom in med synpunkter, främst på valet av läsarter och liknande.

Efter att ha reviderats utifrån dessa synpunkter behandlas översättningen ingående vid ett sammanträde inom enheten. Samordnare var hela tiden Bibelkommissionens sekreterare. Den reviderade översättningen, nu kallad översättningsenhetens version, gick så ut till ett antal referenter över hela landet, valda för att representera olika kategorier av mottagare. Deras synpunkter arbetades in i en förnyad version, som sändes till Bibelkommissionens styrelse för yttrande. De volymer med provöversättningar som har publicerats under åren ledde till att läsare spontant sände in synpunkter till kommissionen.

Sammanfattningsvis kan det sägas att det nog är mycket få bibelöversättningar någonsin som har varit resultatet av så många synpunkter och önskemål. Bibel 2000 är verkligen inte resultatet av ett kammarlärt arbete. Det har hela tiden stått i nära kontakt med sina blivande läsare. Det är inte minst detta som har lett till att arbetet har tagit tid.

Just därför att Bibelkommissionen var en statlig kommitté har inga krav ställts på att översättarna själva ska vara bekännande kristna. Har detta påverkat arbetet?

Att Bibelkommissionen var fristående från kyrkorna betyder inte att den var fientlig mot dem. I dess styrelse satt företrädare för olika samfund, även de judiska församlingarna. Många av medarbetarna har en kristen tro, men ingen behöver redovisa den. Genom att ofta resa ut i landet och hålla föredrag har översättarna vinnlagt sig om goda förbindelser med bibelläsarna.

Att en bibelöversättare skulle påverkas negativt av att inte vara troende är mycket osannolikt. De bibliska texterna har sitt värde oberoende av vad människor anser om dem. De bör kunna översättas korrekt även av den som inte ser dem som Guds ord. Det viktigaste är att översättaren har goda kunskaper i bibelns språk och bibelvetenskap. Svenskstilisten ska ha goda insikter i svenska språket. Dessa egenskaper är inte beroende av tron. Den kristna kyrkan har också alltid hävdat att kristendomens innehåll kan göras begripligt även för den som inte tror.

Man kan också vända på frågeställningen. En översättare som är bekännande kristen måste vara på sin vakt så att han eller hon inte låter sin speciella form av kristendom påverka bedömningen av texterna.

Att bibelns texter behandlas med den största respekt av varje översättare borde vara en självklarhet. Det gäller all antik litteratur. Ännu mer måste det gälla om texter som i årtusenden har hållits för heliga av så många.

Vem har betalat den nya översättningen?

Bibelkommissionen har varit organiserad som en statlig kommitté och har varit knuten till olika departement. Det är alltså en statligt utsedd och finansierad kommitté, inte en kyrklig. Kyrkofonden har dock under en följd av år lämnat ett större bidrag.

Detta är unikt för Sverige. I alla andra länder är det kyrkor, samfund och bibelsällskap som står för bibelöversättningarna. Hos oss har emellertid en god bibelöversättning ansetts vara av ett så stort allmänt intresse att staten bör ta på sitt ansvar att tillhandahålla en sådan. Vi har all anledning att vara tacksamma för detta. Det har givit Bibelkommissionen resurser, arbetsro och en självständighet gentemot särintressen från kyrkor och samfund som har varit till gagn för arbetet.

Vilka svenska översättningar har tidigare funnits?

Under medeltiden översattes olika bibelböcker, men de kunde inte få någon större spridning före boktryckarkonsten. I söndagens högmässa brukade prästen läsa upp en översättning av dagens evangelium.

Det är inte rätt när det ibland påstås att de katolska biskoparna i början av 1500-talet skulle ha sökt hindra att bibeln översattes. Tvärtom fördelades böckerna i NT på olika kloster och ordnar. När hierarkin så småningom bröts upp avstannade detta arbete och det var Laurentius Andreæ och Olaus Petri som 1526 gav ut Thet Nyia Testamentit på Swensko. 1541 kom helbibeln, Gustav Vasas bibel. Någon folkbok blev dock inte denna. Långtifrån alla kunde läsa och böcker var dyra. Vissa bibelböcker spreds i särtryck och bland dessa fanns, intressant nog, flera av de så kallade apokryferna.

Karl XII:s bibel 1703 var inte en ny översättning. Den var en revision av Gustav Vasas bibel med moderniserad stavning. Omfattande register och förklaringar fanns tillagda. Att ge ut bibeln med noter är alltså inget nytt i Sverige.

1773 tillsatte Gustav III en bibelkommission. Den gamla bibelns språk hade blivit för ålderdomligt, och kunskapen om de bibliska språken ökade oavbrutet. Denna kommission lade efter 144 års arbete fram sitt resultat 1917. År 1921 kom Gamla testamentets apokryfer.

En ny bibelkommission tillsattes 1972 av regeringen. Den lade 1981 fram Nya testamentet (NT81) och 1986 Tillägg till Gamla testamentet som också kallas de apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna. I ett antal volymer har man publicerat provöversättningar av olika böcker i GT.

Vid sidan av dessa officiella bibelöversättningar har enskilda eller grupper givit ut många översättningar, mest av NT. GT ställer speciella krav på språkkunskaper och det som har kommit ut i den vägen har i allmänhet gjorts av semitister.

Dessa översättningar - liksom moderna översättningar till andra språk - har använts av Bibelkommissionen, men den nu framlagda översättningen är helt ny och inte en revision av en äldre. Därför kan man inte heller säga att det och det stället i 1917 har “ändrats”. Ingenting i 1917 är ändrat, men vi har fått en annan översättning i dess ställe.

Varför behövs en ny bibelöversättning?

Det enklaste svaret är: svenska språket förändras ständigt. Vi kanske kan läsa Gustav Vasas bibel med viss ansträngning, men vi ska inte behöva göra det. På engelskt språkområde ligger det något annorlunda till. King James översättning av år 1611 upplevs inte som så föråldrad. Det hör till saken att det mesta av Gamla testamentet (GT) i 1917 års översättning kom till redan på slutet av 1800-talet och alltså är äldre än översättningen av Nya testamentet (NT).

Ett annat och viktigare skäl är att vi numera vet så mycket mer om bibelns olika språk (hebreiska och arameiska i GT, grekiska i NT) och om den tidens historia och samhällsförhållanden. Den religionshistoriska forskningen, inte minst beträffande Mellanösterns religioner, har under detta sekel bedrivits med en intensitet som har givit oss många nya kunskaper.

Efter 1917 ligger åtminstone två stora textfynd. På 1930-talet fann man de ugaritiska texterna i nuvarande Libanon och på 1940-talet Dödahavsrullarna. De har haft stor betydelse för tolkningen av både GT och NT. Många ord om vilkas precisa innebörd man tidigare varit osäker har nu fått sin förklaring.

Dödahavsrullarna har givit oss tillgång till en bibeltext (om än i fragmentariskt skick) som är flera hundra år äldre än de äldsta handskrifterna till den hebreiska standardtexten. Skrifterna från Döda havet har också givit oss inblick i en judisk grupp med vissa likheter (och skillnader) gentemot urkyrkan.

Bibelkommissionen har haft tillgång till många fler och bättre hjälpmedel än någon tidigare svensk bibelöversättare har haft. Detta i förening med att experter på svenska språket i mycket större utsträckning än tidigare varit indragna i arbetet gör att Bibelkommissionen har kunnat arbeta under gynnsammare yttre villkor än någon tidigare översättningsgrupp.

Att läsa bibeln hjälper oss att förstå och tolka det som finns runtomkring oss. Vår kultur, vår etik och vår tro. Bibeln hjälper oss att förstå konsten, litteraturen, musiken. Och oss själva. Förhoppningsvis även vår framtid.