Bibeltolkning

Förbud att döda

“Kan det vara rätt att döda?” Vad säger bibeln om det? Som svar på frågan kan man först säga att bibeln inte förbjuder allt dödande. Det femte budet lyder visserligen “Du skall inte dräpa” (2 Mos 20:13), men det förbudet är i grundtexten uttryckt med ett specifikt hebreiskt ord, “slå ihjäl” som här i lagtexten är återgivet med “dräpa”. Bland de mer detaljerade lagarna finns ett konkret exempel på vad som avses (21:12-14): “Den som slår ihjäl en människa skall straffas med döden.” Om det inte skedde med avsikt kan dråparen få uppsöka en särskild asylplats. “Men om någon begår brottet att mörda med avsikt, får han gripas, även vid mitt altare, och skall avrättas (21:15).” Dödsstraff drabbar även den som slår eller förbannar sin far eller mor eller den som kidnappar (“rövar bort”) någon. Ingenting i lagtexterna förbjuder dödande i krig eller dödande av djur. Att vissa djur inte får ätas beror på andra överväganden.

Bibel 2000:s not till 20:13 påpekar därför: “Förbudet (att döda) gäller mord men inte avrättning av brottslingar, dödande av fiender eller slakt av djur.” Betyder då det att den som är emot dödsstraff eller är pacifist eller vegetarian handlar i strid med “bibelns lära”? Nej, man kan i sådana fall stöda sig på vissa Jesus-ord eller på andemeningen i det kristna budskap som framgår av evangelierna.

Men exemplet visar att det i de många fall är omöjligt att säga att bibeln säger en bestämd sak som om den vore en handbok eller manual. Bibeln är tillkommen under mer än tusen år under skiftande kulturella och historiska förhållanden och vår läsning av den är beroende av ytterligare två tusen års erfarenheter. Det finns mängder av utsagor som står i bibeln och som inte går ihop med vad vi utläser ur andra ställen eller som strider mot sentida humanistiska och demokratiska värderingar. Den allra första paragrafen i Andra Mosebokens lagtext (21:2) lyder: “När du köper en hebreisk slav skall han tjäna i sex år, men det sjunde året skall han friges utan betalning.” Hur ska vi hantera den paragrafen om vi ställer frågan: “Vad säger bibeln om slaveri”? Bibeln måste läsas i ljuset av tradition, historia och nutida förhållanden. Det kan leda till att kristna och olika samfund kan komma till helt olika svar till och med på en så fundamental fråga som “Kan det vara rätt att döda”.

Senapskornet och himlens fåglar

I Matt 13:31-32 säger Jesus att himmelriket (dvs. Guds rike) är spom ett senapskorn som växer så att det blir ett stort träd, så att himlens fåglar kan bygga sina bon bland grenarna. Att trädet är en bild för gudsriket men, så lyder frågan, vad står himlens fåglar för?

Jesu liknelser är mycket sällan allegorier, alltså så att varje enskild del har en speciell innebörd som kan pekas ut. Den egentliga termen för liknelserna är egentligen “kraftfulla ord”. Himlens fåglar behöver alltså inte ha någon annan innebörd här än att de ger större konkretion åt bilden av gudsriket som ett träd. Men ingenting hindrar givetvis att man uppfattar fågelbona som ett uttryck för människornas trygghet i gudsrikets hägn.

Kommenteras berättelsen om Babels torn någon annanstans i bibeln?

Nej, faktiskt inte, varken i de kanoniska eller i de apokryfa skrifterna. Avsnittet 1 Mos 11:1-9 saknar alltså parallellhänvisningar. Däremot finns paralleller bakåt i tiden, framför allt i det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Man har också sökt paralleller till enskildheter i berättelsen i den babylonska historien. Men berättelsen som helhet och dess övergripande poäng är unik och dess inflytande på eftervärlden är stor. Desto egendomligare är det då att de bibliska författarna inte redovisar några reflektioner kring Babels torn.

Jesus och den botfärdige rövaren på Golgota

“Sannerligen, säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset”, säger Jesus i Luk 23:43 till den botfärdige rövaren på Golgota enligt översättningen 1917. Svenska Folkbibeln skriver likadant bortsett från att man har Amen i stället för Sannerligen. En del läsare stöts av Jesu ord. Det dröjer ju tre dagar innan Jesus uppstår och sedan fyrtio dagar innan han tas upp till himlen. Man misstänker att det kan vara något fel med meningsindelningen. Borde det inte stå “Sannerligen säger jag dig i dag, du skall vara med mig i paradiset.”

Den meningsindelningen fungerar i svenskan men inte i originalets grekiska . Dessutom är själva frasen “Sannerligen säger jag dig” en fast beståndsdel som aldrig varieras på det föreslagna sättet.

Utgångspunkten för frågan är lätt att förstå, men den är inte riktigt rätt. Ordet “paradis”, som var inlånat från persiskan, hade på Jesu tid olika innebörder i den samtida judiska tron. Det betydde inte automatiskt “himlen”. Här anspelar uppenbarligen Lukas på paradiset som den övre avdelningen i dödsriket, dvs. den plats dit de rättfärdiga fördes. Dödsriket, hades på grekiska och sheol på hebreiska, hade också en nedre del, en källarvåning, där de orättfärdiga vistades under plågsamma omständigheter. Detta dödsrike med sina två våningar möter vi i berättelsen om den fattige Lasaros i Luk 16. Det var till den övre delen av detta dödsrike som vi får föreställa oss att Jesus kom. Därför kan han lova den botfärdige rövaren att komma dit samtidigt med honom själv. Den obotfärdige rövaren, kan vi tänka oss, kom till den nedre delen, men därom sägs ingenting.

Bibel 2000 har genom sin formulering, “Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset”, försökt underlätta en sådan förståelse. Men det hade varit bra med en not som förbereder läsaren på den här tanken.

Om att översättarna i Psaltaren 102:7 inte har förstått de hebreiska orden kàat och oha

I 1917 års översättning står: “Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.” Bibel 2000 har i stället: “Jag liknar en uggla i öknen, är som en uv bland ruiner.” Det kan menas att det borde heta som i 1917, “annars går liknelsen förlorad”. Pelikanen behöver 1,2 kilo fisk per dag, medan Israels 10 ugglearter trivs i öknen, skriver en insändare.

En invändning skulle vara befogad om man verkligen var säker på att kàat betyder pelikan. Men det vet man inte. Den grekiska översättningen Septuaginta väljer visserligen pelikan, och därför har många senare översättningar gjort likadant. Men det är bara en gissning bland andra. Luther t.ex. har rördrom, flera sentida översättningar, som den danska från 1992, har kaja. Det är ett återkommande problem i fråga om djur och växter i bibeln att författarna inte hade den typ av naturkännedom vi har eller förväntar oss. I fråga om kàat kan vi inte veta mycket mer än att det är en stor fågel, medan det andra ordet, oha, tycks vara ett allmänt ord för ugglor. Båda orden är troligen ljudhärmande, onomatopoetiska. Och båda fåglarna tillhör de orena djuren enligt moselagen.

Man måste alltså fråga sig vad bilden av en fågel i öknen betyder. Sverkers tolkning är att fågeln inte hör hemma där, alltså att psalmisten känner sig lika missanpassad som en pelikan i öknen. Men eftersom vi har att göra med en parallellism skulle vi förvänta oss att det andra ledet ger uttryck åt en liknande tanke. Det är dock ingenting konstigt med att ugglor håller till i ruiner. Liknelsens poäng kan därför lika gärna eller hellre vara att man känner sig som en ensam fågel som avger ett klagande läte på en ödslig plats. Det är så Bibel 2000 har tolkat stället, dvs.att det rör sig om två olika ord för en ugglefågel och att psalmisten betonar ensamheten, liksom i nästa vers, där han direkt jämför sig med en ensam fågel på taket.

Säker kan ingen vara, men svagheten med Sverkers tolkning är att parallellismen och helhetsbilden inte hänger ihop, samtidigt som det inte finns någon annan, objektiv, anledning att förutsätta att den första fågeln som nämns skulle vara just en pelikan. Bibel 2000 är inte ensam om sin tolkning. Tvärtom är den vanlig i moderna översättningar. New American Bible, New Revised Standard Version och den senaste nederländska översättningen har liksom Bibel 2000 två ugglefåglar.

Två liggande män i Luk 17:34-35. I 1917 års översättning och i Svenska Folkbibeln står inte ordet “män”.

Frågeställaren har fäst sig vid Luk 17:34-35 där det står i Bibel 2000: “Den natten ligger två män på samma bädd; den ene skall tas med och den andre lämnas kvar. Två kvinnor skall mala tillsammans; den ena skall tas med, den andra skall lämnas kvar.” I 1917 års översättning och i Svenska Folkbibeln står inte ordet “män”.

Den grekiska texten har inga ord för “män” eller “kvinnor”. Men genusfrågan är ändå helt klar, eftersom ordningstalen är böjda i maskulinum respektive femininum. Samma förhållande gäller i svenskan, vi kan skriva “den ene” och då är det en man, eller “den ena”, och då gäller det en kvinna. I Luk 17:34 handlar det alltså om två män. När man avstått från att skriva ut det kan det bero på att man misstänker något omoraliskt. Men av allt att döma ger Lukas här en vardaglig scen. Kvinnorna är tidigt uppe för att baka bröd medan männen fortfarande sover. I parallellberättelsen i Matt 24:40-41 finns heller inte orden för “män” och “kvinnor” utsatta i grundtexten. Men där är de båda männen ute på fältet, och då vågar både 1917 och Folkbibeln skriva ut ordet “män”.

Luk 17:35 följs av vers 37 i nyare bibelöversättningar. Vers 36 som fanns i Karl XII-bibeln utgörs just av Matteus-versen om de två männen på fälten. Det är ett exempel på hur den s.k. textus receptus helt i onödan i utjämnande syfte hämtade material från andra evangelier. Den s.k. Reformationsbibeln från 2003 återger denna vers 36 och scenen skiftar från två sovande män över två malande kvinnor till två män som arbetar ute på åkern.

Hur många gånger ska jag förlåta den som handlar orätt mot mig? Sjuttio gånger sju, alltså 490, eller sjuttio gånger och sju, alltså 77?

Frågan beror på att Bibel 2000 har den lägre siffran medan 1917 års översättning hade den högre.

Uttrycket återfinns också i 1 Mos 4:24 fast med en motsatt syftning. Då gäller det hämndgirighet. Grekiskans uttryck är en smula konstigt och det beror nog på att man vid översättningen från hebreiskan inte återgav det “och” som ger den entydiga meningen 77. Nutida språkforskare menar att det kortare uttryckssättet inte var ett misstag utan fanns i den talade grekiskan. Detta i förening med det otvetydiga belägget 1 Mos 4:24 gör att Bibel 2000 och andra moderna översättningar väljer den lägre siffran. För säkerhets skull ska väl understrykas att båda siffrorna anger ett gränslöst antal. Vilken siffra man än väljer ska inte förlåtelsen upphöra vare sig den sjuttioåttonde eller den fyrahundranittioförsta gången. Det är på detta Lars Görlings romantitel 491 syftar.

Vad är principen bakom översättningen av de hebreiska och grekiska orden för “horn” när det inte entydigt handlar om djurhorn?

Som exempel nämns översättningarna i Luk 1:69, “Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt”, och Ps 132:17, “Där låter jag Davids ätt växa i makt”. Det senare stället är ordagrant “Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David”.

Bilden av ett horn som sticker upp är i det hebreiska bildspråket en symbol för makt och styrka, stolthet och seger. Medan det för den dåtida hebrén var en omedelbart och kraftfullt verkande bild är det upphöjda hornet för en nutida svensk någonting i bästa fall poetiskt gåtfullt. Vad bilden vill uttrycka är oklart för oss. I tveksamma fall har bibelkommissionen därför valt att återge bildens innebörd. Bra exempel är 1 Sam 2:1 och 10 som återges med “jag kan bära huvudet högt” och “lyfter högt sin smordes spira”, dvs. det hebreiska “horn” motsvaras av “huvud” respektive “spira”. I Ps 89:18 har det ordagranna “genom din nåd upphöjer du vårt horn” återgetts med “genom din ynnest vinner vi seger”.

Det finns fall där originalets bild kan fungera. Så har vi tyckt att det förhåller sig i Luk 1:69, men vi tyckte det var nödvändigt med en not som förklarar bilden. Likaså i t.ex. Ps 75:5.

Bakom denna fråga ligger kanske föreställningen att en översättning bör vara konkordant, dvs. att orden i originalet alltid ska få en och samma återgivning i översättningen. Men det är en översättningsprincip som inte alls har varit aktuell för den bibelkommission som gjorde Bibel 2000. Tvärtom var den relativt starka konkordansen i föregående översättning, 1917, ett av skälen till att det ansågs nödvändigt att göra en ny översättning.

Att de utskott som fanns på altare i Gamla testamentet kallas för “horn” även i översättningen beror förstås på att de såg ut som horn. Likaså översätts ordagrant hornen i Dan 7:20 etc. som syftar på regenter, eftersom den bilden, fastän egendomlig för en nutida läsare, förklaras av texten själv.

Varför skriver Bibel 2000 “herren” och inte “Herren” när ordet syftar på Kristus?

“Detta verkar vara en ideologiskt präglad översättning, man kan misstänka att bibelkommissionen inte vill att det ska synas att Nya testamentet överför Gamla testamentets gudsbeteckning på Jesus.”

Först ska det sägas att detta är fel. Det är bara att slå upp Apostlagärningarna eller de nytestamentliga breven i Bibel 2000 så finns rikliga belägg för att Kristus kallas Herren med stort H. Hela saken utreds i Uppslagsdelen under rubriken Herren. Därför kan man undra varför vi får en sådan här fråga. Förmodligen har det snappats upp något av de mer eller mindre medvetna missförstånd som somliga motståndare till Bibel 2000 gärna slänger omkring sig i syfte att misstänkliggöra översättningen. De brukar ofta kryddas med spekulationer om bibelkommissionens hemliga motiv.

Däremot finns en skillnad i tilltal, dvs. när Herren inte är ett namn utan en beteckning. Tilltalet till Gamla testamentets Gud skrivs med stort H, Herre, medan Jesus tilltalas “herre”. Som bekant är ju inte hans lärjungar på det klara med ens om han är Messias. I sin jordiska gestalt tilltalas Kristus i grundtexten på samma sätt som andra betydande personer.

Vi har fått in ett flertal frågor till bibeln.se som berör var i bibeln det står om homosexualitet? En av frågorna löd enligt följande: Var någonstans i bibeln står det att homosexualitet är oacceptabelt?

Christer Åsberg redovisar här de texter i Bibeln som berör ämnet. Det handlar om fyra ställen, som framgår här. Som alltid bör sådana ställen sättas i relation till bibelns övergripande kärleksbudskap, som här representeras av några viktiga citat.

3 Moseboken 18:22

Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt.

Romarbrevet 1:25 ff.

De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de på sig det rätta straffet för sin villfarelse.

Fotnot

Homosexuell aktivitet tolererades allmänt i den grekisk-romerska världen. För judarna var den avskyvärd (3 Mos 18:22) och betraktades som en följd av omgivningens vantro.

1 Korinthierbrevet 6:9 f.

Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare – ingen sådan får ärva Guds rike.

1 Timotheosbrevet 1:9 f.

[Lagen är inte till] för rättfärdiga utan för dem som lever utan lag och ordning, för gudlösa och syndare, hädare och förnekare, för dem som bär hand på sin far eller mor, för dråpare, för otuktiga och män som ligger med män, för människorövare, lögnare och mednedare och allt annat som strider mot den sunda läran.

Kärleksbudet

3 Moseboken 19:18

Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv.

Matteusevangeliet 22:36-40

“Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade honom: “Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.

Romarbrevet 13:8-10

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

Måste en översättning också vara en tolkning? Går det inte att göra en objektiv översättning?

En översättning bör vara en tolkning av grundtexten och en riktig sådan. Den ska vara objektiv i den meningen att inga för originalet främmande tankar läggs in i den. Givetvis finns ett subjektivt moment med i varje översättning. Det finns inga exakta relationer mellan orden i grundspråket och målspråket. Redan att bestämma originalets stilnivå innefattar ett val mellan olika alternativ. Det är viktigt att inse att tolkningen avser ordalydelse och innebörd, men inte tillämpning av texten.

Det subjektiva momentet i en översättning kommer särskilt tydligt fram i poesi. Det har ibland sagts att poesi inte går att översätta. Riktigt är att poesi är svårt att översätta, men det är inte omöjligt. Allt går i princip att överföra från ett språk till ett annat, i varje fall om vi ser på det sakliga innehållet.

Kanske det bör påpekas att en översättning inte ska vara tydligare än originalet. Både i äldre judisk tradition och i islam har det hävdats att en helig text inte kan översättas. Det enda som kan ges är parafraser, som alla är mer eller mindre starkt omskrivande. I den kristna kyrkans historia har det, åtminstone från 300-talet, sagts att en översättning av bibeln är fullt möjlig.

Att äldre bibelöversättningar skulle ha varit mer “objektiva” går inte att göra sannolikt. Redan det faktum att man då hade mindre kunskap om de bibliska språken gör att översättandet måste ha medfört flera valsituationer under sämre förutsättningar. Den samlade kunskapsmassan gör att vi aldrig tidigare har haft sådana möjligheter att göra en så långt som möjligt objektiv översättning.

Hur har Bibelkommissionen behandlat de ställen i GT som i kristenheten har setts som profetior om Kristus?

Först kan det konstateras att antalet av dessa ställen varierar i olika traditioner och i olika tider. Det är inte heller alltid som dessa tolkningar har en så hög ålder som man skulle kunna tro. Ordet om “kvinnans avkomma” i 1 Mos 3:15 har i kyrkliga utläggningar setts som en profetia om Maria och Kristus, vilket Bibelkommissionens not framhåller. Men så sker inte i NT och det är faktiskt först på 300-talet som en kristologisk tolkning av detta ställe blir vanligt. Det kan inte påstås att den nya översättningen försvårar en sådan tolkning. Till skillnad från 1917 påpekar också noten att denna tolkning har funnits i kyrkan.

Det har inte ingått i kommissionens direktiv att genom sin översättning försvåra en kristen läsning av GT och det är svårt att finna exempel på att så skulle ha skett. Kommissionens direktiv går inte ut på att vare sig underlätta eller försvåra en kristen eller judisk förståelse av dessa texter. Det viktigaste har varit att översätta så korrekt som möjligt utifrån vetenskapens nuvarande förståelse av de bibliska texterna. Översättarna kan inte ta ställning i trosfrågor och översättningen ska också kunna användas i judiska sammanhang, där man i allmänhet inte tolkar den hebreiska bibeln messianskt. Men Bibelkommissionen ska enligt sina direktiv inte heller försvåra en kristen tolkning av GT. Frågan är dock om denna tolkning står och faller med att bestämda ställen översätts på ett visst sätt. Åtminstone har man i kyrkans historia ofta varit ganska liberal på denna punkt. Det är helhetssynen på sambandet mellan GT och NT som har varit det viktiga. “Nya testamentet ligger dolt i det gamla, Gamla testamentet ligger öppet i det nya” (Augustinus).

Redan 1917 avvek på vissa punkter från en traditionell översättning. Det gäller bland annat om Jes 7:14, där den gamla översättningen hade “jungfru” i likhet med citatet (från Septuaginta) i Matt 1:23. Det hebreiska ordet betyder dock endast “ung kvinna”, och här har 1917 och Bibel 2000 samma tolkning. Om en kristologisk läsning av Jes 7:14 var möjlig i 1917 bör den vara möjlig nu också.

En vers i Ps 22 har ofta anförts i diskussionen. I 1917 lyder vers 17b: “mina händer och fötter hava de genomborrat” (citeras ingenstans i NT). I den nya Psaltaren blir detta: “Händer och fötter är skrumpnade”. I noten påpekas att den masoretiska texten egentligen måste återges: “mina händer och fötter såsom ett lejon”. Redan Septuaginta har tolkat detta som ett verb med betydelsen “gräva”. Bland annat syriskan, ett hebreiskan närstående språk, har motiverat tolkningen “skrumpnade”, som ger en god parallell till vers 18. Här är det tolkningen av ett svårförståeligt ord som är ny, men om psalmen ska läsas som en profetia om Kristus måste det vara helheten som är viktig, inte en av flera detaljer.

Det kan hävdas att Bibelkommissionen just genom att tillämpa sina direktiv i något fall öppnat en möjlighet till kristologisk tolkning som tidigare inte funnits. I Ps 110:3 är den hebreiska standardtexten svår att få en begriplig mening ur. 1917 gör sitt bästa och resultatet blir:

Ett par små textändringar med stöd av hebreiska handskrifter och Septuaginta gör att den nya översättningen lyder:

Klart är att NT har en kristologisk förståelse av denna psalm (Mark 12:35-37; Heb 1:13). I stället för det obegripliga “din unga skara” (eg. “dina ungdomar”) fås nu “jag har fött dig” (samma konsonanter i hebreiskan, men med andra vokaler). Det skapar ett samband med en annan kungapsalm, 2:7 (“Du är min son, jag har fött dig i dag”). Genom den nya översättningen underlättas en kristologisk tolkning av Ps 110. Den görs inte nödvändig, men den blir något naturligare än med översättningen i 1917.

Varför heter det inte längre “Guds ande” i 1 Mos 1:2?

Denna vers lyder i den nya översättningen: “Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.” I noten heter det att grundtextens uttryck kan återges på flera olika sätt, även “en våldsam vind” och “Guds ande” (hebreiskan har samma ord för “vind” och “ande”). Den traditionella tolkningen anges alltså i noten vara språkligt möjlig. Att Bibelkommissionen likväl valt att i själva texten sätta in “en gudsvind” beror på sammanhanget: vers 2 beskriver ett tillstånd av kaos före skapelsen. Att vinden kallas “gudsvind” framhäver dess väldighet – i hebreiskan används ibland ordet för “gud” i allmänt förstärkande syfte.

De flesta moderna översättningar har valt den traditionella översättningen med “Guds ande”. Många skulle nog vilja att Bibelkommissionen hade resonerat på samma sätt, men översättarna har också här gjort sin egen bedömning. Samtidigt kan det observeras att denna vers aldrig citeras i NT. Därför behöver det inte bli några problem vid en samläsning med NT.

Om Bibeln

Dagens bibelord