Bibelns omfång
Vart tog Jesus Syraks vishet 3:19 vägen?
I Bibel 2000 följs Syr 3:18 direkt av 3:20. Vart har 3:19 tagit vägen? Problemet möter på flera ställen inte bara i apokryferna utan också i Gamla och Nya testamentet. Det beror generellt på att versnumreringen gjordes i äldre tid (1500-talet) till en grundtext som såg annorlunda ut jämfört med den som översätts i dag. Problemet beskrivs i uppslagsdelen till Bibel 2000, artiklarna Kapitel- och versindelning och Text.
När det gäller felande verser i Jesus Syraks vishet är bakgrunden något mer komplicerad. Boken skrevs på hebreiska och översattes av upphovsmannens sonson till grekiska. Den hebreiska versionen försvann sedermera och är ännu inte känd i sin helhet. Men vi vet att den, liksom också den grekiska översättningen, försågs med senare tillägg. Detta är ganska naturligt eftersom boken är fylld av ordspråk med många gånger likartad karaktär.
Det är den grekiska versionen som levt vidare men för den gäller samma sak som för övriga skrifter i GT och NT, att versnumreringen gjordes till en textform som inte exakt motsvarar den som översätts i dag. Många versrader och ibland hela verser i Jesus Syraks vishet saknas därför om man jämför med den äldsta svenska översättningen. Den största luckan finns i kapitel 26 där verserna 19-27 har utelämnats som sekundära.
I Bibel 2000 redovisas dessa felande verser och versrader i Uppslagsdelen, Tabell 5. Där är särskilt markerat om de återfinns också i den hebreiska versionen så långt den är känd för oss i dag. Vers 3:19 lyder: “Många har makt och berömmelse, / men han avslöjar sina hemligheter för de ödmjuka.”
Ska apokryferna vara med i den nya bibeln och varför har man inte översatt också NT:s apokryfer, till exempel Tomasevangeliet?
Det är återigen en sak som kyrkor och samfund själva bestämmer över. Bibelkommissionen har översatt de böcker som tillhör GT:s apokryfer eller, med en bättre term, “de deuterokanoniska skrifterna”. De har fram till 1800-talet alltid funnits med i svenska biblar och aldrig blivit formellt avskaffade. I svensk tradition är de: Tobit, Judit, Ester enligt den grekiska texten, Första och Andra Mackabeerboken, Salomos vishet, Jesus Syraks vishet, Baruk, Jeremias brev, Tillägg till Daniel och Manasses bön. Svenska kyrkans kyrkomöte har nyligen bekräftat att de tillhör kyrkobibeln. Samma positiva bedömning har den romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa och österländska kyrkorna, medan värderingen bland en del av de svenska frikyrkorna är mera avvaktande.
Det enda Bibelkommissionen har gjort är att ställa dessa texter till förfogande. För det enskilda bibelstudiet borde de få en stor betydelse eftersom de slår en bro mellan GT och NT. Ur allmänkulturell synpunkt är de av stort intresse, något som inte minst den svenska litteraturen vittnar om.
Det är en stor skillnad mellan GT:s och NT:s apokryfer. Det är därför bra att i benämningen skilja dem åt och att kalla de gammaltestamentliga skrifterna för deuterokanoniska. De nytestamentliga apokryferna har aldrig haft en ställning liknande GT:s apokryfer i någon kristen kyrka. Här finns en rad olika evangelier, bland andra Tomasevangeliet och andra evangelier som särskilt skildrar Jesu barndom. De är alla mer eller mindre gnostiskt färgade och har aldrig i någon mening ansetts tillhöra de kanoniska skrifterna i bibeln. De är långtifrån ointressanta och kännedom om dem är nödvändig för att förstå den äldsta kyrkohistorien. Att översätta dem har inte ingått i Bibelkommissionens uppdrag. Ett urval av dem finns översatt av Bertil Gärtner (Apokryferna till Nya testamentet, 1972). Tomasevangeliet har översatts av Bo Frid med kommentarer av Jesper Svartvik (andra upplagan 2004).
Att läsa bibeln hjälper oss att förstå och tolka det som finns runtomkring oss. Vår kultur, vår etik och vår tro. Bibeln hjälper oss att förstå konsten, litteraturen, musiken. Och oss själva. Förhoppningsvis även vår framtid.