• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Vrede

Till de mänsk­li­ga käns­lor som bi­beln till­skri­ver Gud hör vre­den. Den be­teck­nas med fle­ra hebre­is­ka ord, som utgår från känslans kropps­li­ga ut­tryck, t.ex. fnys­ning­ar ge­nom näsan (af) el­ler en in­re het­ta (chemá). Sam­ban­det ut­trycks åskådligt i po­e­tiskt bild­språk, där Guds vre­de går ut som ett flam­man­de moln av eld och rök från hans näsa och mun (Ps 18:9). Bil­den är nära förbun­den med tan­kar om Guds he­lig­het och härlig­het. Glöden från hans vre­de förtär var och en som trot­sar ho­nom, om så ba­ra ge­nom att närma sig he­li­ga ting på ett ovar­samt sätt (3 Mos 10:1-7; 4 Mos 18:1-7; Jos 7:1-26; 2 Sam 6:6 f.). Er­fa­ren­he­ter av människans ut­satt­het i en nyck­full till­va­ro ut­trycks i ålder­dom­li­ga tex­ter, där Guds vre­de blos­sar upp ut­an förvar­ning el­ler syn­bar an­led­ning (2 Mos 4:24; 4 Mos 22:22).

Många bi­bel­tex­ter söker ef­ter ett mer be­grip­ligt möns­ter i till­va­ron. De ser ett sam­band mel­lan olyc­kor, upp­fat­ta­de som ut­tryck för Guds straf­fan­de vre­de, och mänsk­lig synd, upp­fat­tad som vre­dens föremål. Tan­ken tillämpas på Is­ra­els fi­en­der och förtryc­ka­re (2 Mos 15:7; Ps 110:5), men of­ta­re på fol­kets eg­na öden (t.ex. 5 Mos 29:18-29). Vid svåra olyc­kor frågar man sig vil­ken synd som kan ha vållat dem (Jos 7; Ps 74:1; jfr Jon 1:4-16). Trolöshet mot Her­ren, dvs. dyr­kan av and­ra gu­dar, framhålls of­ta som den störs­ta syn­den; den väcker hans svart­sju­ka vre­de (Hes 8:3). All försum­mel­se av lag och rätt härleds ur den­na hu­vud­synd.

Där såda­na tan­kegång­ar finns i bak­grun­den blir själva or­det ”vre­de” en be­teck­ning för ho­tan­de el­ler in­träffa­de olyc­kor. Vre­den be­skrivs bild­ligt som en bäga­re med be­ru­san­de el­ler gif­tig dryck, räckt av Gud åt syn­dar­na (Jes 51:17, 22; Jer 25:15). En­ligt en an­nan lik­nel­se kros­sas de on­da som dru­vor i en vin­press (Jes 63:1-6). Guds uppgörel­se med onds­kan kal­las en straf­fets, hämn­dens el­ler vre­dens dag (Job 20:28; Jes 61:2). För de förtryck­ta medför den däre­mot nåd och be­fri­el­se. Li­kaså be­to­nas att Her­rens folk all­tid kan slip­pa un­dan hans vre­de ge­nom att omvända sig och få förlåtel­se. Vre­den och nåden blir därmed två si­dor av guds­bil­den som ba­lan­se­rar mot varand­ra (Ps 30:6). Ett of­ta upp­re­pat ut­tryck säger att barmhärtig­he­ten överväger (t.ex. 2 Mos 34:6; 4 Mos 14:18; Neh 9:17; Ps 86:15; Jon 4:2).

Den ur­sprung­li­ga bil­den av en nyck­full mänsk­lig af­fekt förblek­nar i sam­ma mån som Guds vre­de får be­teck­na en rätt­vis världs­ord­ning. Åtskil­li­ga tex­ter fördömer hämnd och vre­desut­brott hos människor (3 Mos 19:18; Ps 37:8; Ords 29:8, 11; Syr 10:18; 27:30). Van­lig vre­de är alltså förkast­lig, men Guds straff­do­mar är av högre art, och hans rätt­vi­sa lig­ger bort­om mänsk­lig fatt­ningsförmåga. Er­fa­ren­he­ter­na av li­vets nyck­full­het och orätt­vi­sor återvänder då i and­ra for­mer. Dels ställs tviv­lan­de frågor (Job; Ps 73), dels ut­veck­las ef­ter hand en ny tro, en­ligt vil­ken olyc­kor vållas av en ond makt, skild från Gud (Äng­el). Sam­ma berättel­se in­leds sålun­da i en äld­re ver­sion med att Her­ren i sin vre­de eg­gar Da­vid att räkna fol­ket (2 Sam 24:1), i en yng­re med att det är Sa­tan som eg­gar ho­nom (1 Krön 21:1).

Den­na ut­veck­ling har satt spår i Tillägg till GT, där olyc­kor och li­dan­de förbinds med tron på en rätt­vi­sa ef­ter döden (t.ex. Vish 3:1-9; Döds­ri­ket). Även där åter­kom­mer emel­ler­tid or­det ”vre­den” som be­teck­ning för olyc­kor (1 Mack 1:64; 3:8; Vish 18:20-25; Syr 18:24; 47:20). Tron att li­dan­den är straff från Gud ut­trycks också tyd­ligt (2 Mack 6:12-16; Syr 39:25-31; 40:8-10; Bar 1:15-3:8). I NT, där läran om li­dan­det som ve­dergäll­ning på ett par ställen tyd­ligt av­vi­sas (Luk 13:1-5; Joh 9:2 f.), förbinds Guds vre­de framför allt med värl­dens slut och den sista do­men. Be­grep­pet används bl.a. i lik­nel­ser där Gud jämförs med en jor­disk härs­ka­re (Matt 22:7) och i tex­ter om den sista ti­dens ka­ta­stro­fer (Luk 21:23; 1 Thess 2:16; Upp 15:1). Do­me­da­gen är ”vre­dens dag” (Rom 2:5; Upp 6:17), då ”Guds vre­de up­pen­ba­ras” (Rom 1:18). Det gäller att bli räddad från ”den kom­man­de vre­den” (Matt 3:7 med par.; 1 Thess 1:10). De som förtjänar att fördömas är ”vre­dens barn”, dvs. hem­fall­na åt Guds vre­de (Ef 2:3; jfr Rom 9:22; 1 Thess 5:9). Särskilt färg­starkt be­hand­las ämnet i Up­pen­ba­rel­se­bo­ken. Bl.a. åter­kom­mer de gam­mal­tes­ta­ment­li­ga bil­der­na av ”vre­dens vin” (14:8) och ”Guds vre­des vin­press” (14:19).

Dagens bibelord

121 3Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Ps 121:3