• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Vittna, vittne, vittnesbörd

Vitt­nesmål i rätts­frågor är ett van­ligt ämne i he­la bi­beln. Många tex­ter inskärper plik­ten att ta­la san­ning och nämner fals­ka vitt­nen med av­sky. Li­kaså åter­kom­mer tan­ken att rättssäker­he­ten kräver samstämmig­het mel­lan minst två vitt­nen i brotts­pro­ces­ser (5 Mos 17:6; 19:15; Till Dan A; jfr Matt 18:16; Joh 8:17; 2 Kor 13:1; 1 Tim 5:19; Heb 10:28). Men de ju­ri­dis­ka ut­tryc­ken används också om förhållan­det mel­lan Gud och människor­na, särskilt då bild­språket kret­sar kring tan­ken på ett förbund. Då ur­kun­der och sym­bo­ler be­kräftar en öve­rens­kom­mel­se är de vitt­nesbörd el­ler vitt­nen om vad som bestämts (1 Mos 31:52; Jos 24:27; Jes 30:8). Grund­tex­tens ord för det förbunds­tec­ken som ut­gjor­des av lag­tav­lor­na be­ty­der bok­stav­li­gen ”vitt­nesbörd”. Av­ta­lets par­ter är också själva vitt­nen (Jos 24:22), lik­som al­la närva­ran­de jor­dis­ka el­ler him­mels­ka va­rel­ser (5 Mos 31:28; Rut 4:9 ff.; 1 Sam 12:5). Att vitt­na kan därför in­nebära att högtid­ligt in­ty­ga el­ler be­kräfta något, även om ing­en egent­lig rättegång är ak­tu­ell.

När en öve­rens­kom­mel­se bru­tits kal­lar den svik­na par­ten på vitt­nen. Syn­der och svek vitt­nar mot den fe­lan­de (Jes 3:9; 59:12; Jer 14:7; Hos 5:5), lik­som berättel­ser om det sked­da (Jer 17:1 f.; Hes 21:24). Vitt­nesbörden får ökad tyngd om var­ning­ar har getts i förväg (5 Mos 31:19, 26). Her­ren själv kan också vitt­na mot syn­da­ren (Jer 29:23; Mik 1:2; Sef 3:8). Hans straff upp­fat­tas av omvärl­den som ett vitt­nesbörd om skul­den (Rut 1:21). Å and­ra si­dan kan den oskyl­di­ge åbe­ro­pa Her­ren som vitt­ne (Job 16:19).

Is­ra­els folk kal­las Her­rens vitt­nen: de har sett ho­nom göra stor­verk för att rädda dem och kan berätta om det som hänt (2 Mos 14:13; 5 Mos 10:21; Jes 43:10; 44:8). From­ma människor vitt­nar om den hjälp de fått av Her­ren (Ps 35:28; 71:15; 118:17). Her­rens eg­na verk vitt­nar om ho­nom när människor ser dem el­ler hör ta­las om dem (2 Sam 7:22; Ps 19:2).

He­la det­ta tänkesätt åter­kom­mer i NT med nya tillämp­ning­ar, särskilt i de jo­han­ne­is­ka skrif­ter­na (Joh, 1-3 Joh, Upp). Spåren av on­da gärning­ar vitt­nar mot en människa inför Guds dom­stol (Jak 5:3). När Je­su lärjung­ar stry­ker dam­met från si­na fötter mar­ke­rar ges­ten ett av­stånds­ta­gan­de (Luk 10:11), ett vitt­nesbörd mot dem som in­te ve­lat lyss­na (Mark 6:11): förkun­nel­sen om Guds ri­ke har av­vi­sats fast den fanns lätt tillgäng­lig. Den som bo­tats av Je­sus blir ett vitt­nesbörd om att Gud in­gri­pit (Matt 8:4 med par.).

Je­sus är själv ett vitt­ne om Gud och om den him­mels­ka värl­den (Joh 3:11; 1 Tim 2:6; Upp 1:5). Hans trovärdig­het be­kräftas av Gud själv, di­rekt i de tro­en­des hjärtan, in­di­rekt ge­nom GT:s skrif­ter och ge­nom föregång­a­re som Jo­han­nes döpa­ren (Joh 5:31-47; jfr 1:7). De krist­na skall ge­nom sin förkun­nel­se, som också kal­las vitt­nesbörd, spri­da tron på Je­sus. De förs­ta lärjung­ar­na var ögon­vitt­nen till hans li­dan­de och hans nya liv som upp­stånden (Apg 1:22; 1 Pet 5:1), men de­ras roll över­tas av var och en som pre­di­kar om ho­nom. Det gäller att vitt­na även i hand­ling, särskilt ge­nom mod och uthållig­het i li­dan­det. Det gre­kis­ka or­det för ”vitt­ne”, mártys, har däri­ge­nom gett upp­hov till vårt ”mar­tyr” (jfr Apg 22:20; Upp 2:13; 17:6). I Heb 12:1 används or­det om GT:s tros­hjältar, som från him­len be­vitt­nar si­na krist­na ef­terfölja­res kamp.

När grund­tex­ten säger att någon får ett vitt­nesbörd från om­giv­ning­en kan be­ty­del­sen va­ra all­dag­lig: det är fråga om per­so­nens go­da namn el­ler ryk­te, och ut­tryc­ket översätts så (t.ex. Apg 10:22). Däre­mot åter­ges det or­da­grant när Gud ”vitt­nar” el­ler ger sitt erkännan­de t.ex. åt Je­sus el­ler åt GT:s sto­ra ge­stal­ter (Apg 13:22; Heb 11:2-5, 39). Fle­ra be­ty­del­ser flätas sam­man när Up­pen­ba­rel­se­bo­ken ta­lar om dem som har ”Je­su vitt­nesbörd” el­ler li­der för det (t.ex. 1:9; 12:17). Me­ning­en är både att de håller fast vid förkun­nel­sen om Je­sus och att de har fått hans erkännan­de. En­ligt 19:10 består det­ta erkännan­de i att han gett dem den he­li­ga an­den, ”pro­fe­ti­ans an­de”, som är verk­sam i den krist­na förkun­nel­sen.

Dagens bibelord

14 27Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Joh 14:27