• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Vishetsskrifter

Tre böcker i den hebre­is­ka bi­beln, Job, Ord­språks­bo­ken och Pre­di­ka­ren, re­pre­sen­te­rar i sin hel­het tänkesätt och ut­trycks­for­mer som hör sam­man med det bib­lis­ka be­grep­pet vis­het (be­släktat ma­te­ri­al finns i and­ra bi­belböcker, särskilt Psal­ta­ren). Vid si­dan av nykt­ra råd och iakt­ta­gel­ser in­nehåller de an­dakts­ful­la be­trak­tel­ser över Guds vis­het och stor­het. Två av dem, Job och Pre­di­ka­ren, ger även stort ut­rym­me åt kri­tis­ka re­flex­io­ner och frågor. I den hebre­is­ka bi­beln räknas de al­la till Skrif­ter­na (Ke­tuvím), den av­del­ning som sist blev av­slu­tad och vann erkännan­de som he­lig skrift. De tre vis­hets­skrif­ter­na är också se­na. De­ras allmänna in­nehåll gör dem svårda­te­ra­de, men åtminsto­ne i sin nu­va­ran­de form härrör de al­la från ti­den ef­ter den ba­by­lo­nis­ka fång­en­ska­pen. De vi­sar oli­ka prov på den ti­dens sed att ge ano­ny­ma tan­kar en in­klädnad, hämtad från gam­mal tra­di­tion.

Jobs bok utgår från tra­di­tio­ner om en from men hårt prövad man. Berättel­sen får bil­da ra­men kring en djärv och po­e­tiskt stor­sla­gen dis­kus­sion av tan­ken att olyc­kor är straff för syn­der. Inläggen kom­mer från Job och hans vänner, i slu­tet av boken från Gud själv (kap. 38-41). Sam­man­hang­et bryts på ett ställe av en friståen­de dikt om vis­he­ten (kap. 28).

Ord­språks­bo­ken in­nehåller särskilt i början (kap. 1-9) sam­manhäng­an­de po­e­tis­ka av­snitt men upp­tas hu­vud­sak­li­gen av friståen­de tänkespråk. De kan svälla ut till läng­re be­trak­tel­ser men består of­ta av två kor­ta ra­der som kom­plet­te­rar varand­ra ge­nom pa­ral­lel­la el­ler kon­tras­te­ran­de påståen­den (Po­e­si). Boken är upp­byggd av en rad mind­re ord­språks­sam­ling­ar med eg­na över­skrif­ter; se 1:1; 10:1; 22:17; 25:1; 30:1; 31:1. Den slut­li­ga sam­ling­en har up­pen­bar­li­gen vux­it fram un­der lång tid. Även in­om del­sam­ling­ar­na finns växling­ar mel­lan gam­malt och nytt ma­te­ri­al. Ord­språk från Sa­lo­mos tid kan fin­nas i de­lar av boken, men tra­di­tio­nen har förstärkt och över­dri­vit förbin­del­sen med ho­nom.

Pre­di­ka­rens bok lik­nar i som­li­ga av­snitt Ord­språks­bo­kens sam­ling­ar av var­dag­li­ga tänkespråk. Men den lik­nar också Jobs­bo­ken ge­nom att ställa frågor om världs­ord­ning­en, fast på ett mind­re li­del­se­fullt sätt. En skep­tisk re­sig­na­tion präglar fram­ställ­ning­en. Bokens hebre­is­ka ti­tel har osäker be­ty­del­se men kan tol­kas som en be­teck­ning för ta­la­re el­ler pre­di­ka­re. I tex­ten sägs att Da­vids son, som var kung i Je­ru­sa­lem, för or­det. Det­ta in­nebär att en hi­sto­risk ge­stalt används som ta­les­man av den verk­li­ge, sen­ti­da förfat­ta­ren. Den ri­ke och mäkti­ge Sa­lo­mo blir en roll­ge­stalt, som får förmed­la er­fa­ren­he­ter av li­vets tom­het.

I Tillägg till GT finns några skrif­ter som mer el­ler mind­re tyd­ligt tillhör sam­ma typ.

Sa­lo­mos vis­het är skri­ven på gre­kis­ka och bär tyd­li­ga spår av gre­ker­nas kul­turtra­di­tion. Den ano­ny­me förfat­ta­ren gör bi­belns Sa­lo­mo till sitt språkrör. Tro­li­gen ver­ka­de han i Alex­an­dria om­kring vår ti­deräknings början. Boken har lik­he­ter med pro­pa­gan­daskrif­ter för gre­kisk fi­lo­so­fi men står in­om det ju­dis­ka skrift­stu­di­ets tra­di­tion. Dess förs­ta del har po­e­tisk prägel och be­ly­ser bl.a. hur tron på ett liv ef­ter döden vann in­steg bland ju­dar­na. Fortsätt­ning­en in­nehåller en utlägg­ning av uttågs­berättel­sen i 2 Mos, som får il­lu­stre­ra av­gu­da­dyr­kar­nas dårskap och Guds ve­dergällan­de rätt­vi­sa.

Je­sus Syraks vis­het in­leds i sin nu­va­ran­de form med ett före­tal. Där upp­ges att en skriftlärd ju­de skrev boken på hebre­is­ka och att hans son­son, före­ta­lets förfat­ta­re, över­sat­te den till gre­kis­ka ef­ter att 132 f.Kr. ha flyt­tat till Egyp­ten. Ori­gi­na­let bör ha skri­vits i början av 100-ta­let f.Kr. Förfat­ta­ren het­te Je­sus och kal­las ef­ter släktens älds­te kände med­lem Syraks son (på hebre­is­ka Jes­hua Ben Si­ra). Hans verk lik­nar Ord­språks­bo­ken men har en mer en­het­lig och per­son­lig prägel. Boken präglas av varm from­het men också av en kärv och starkt pat­ri­ar­ka­lisk syn på var­dags­li­vets ang­elägen­he­ter. Ibland ut­veck­las, lik­som i Sa­lo­mos vis­het, en sträng ve­dergäll­ningslära. I slu­tet finns po­e­tis­ka skild­ring­ar av na­tu­rens härlig­het (42:15-43:33), de sto­ra ge­stal­ter­na i den bib­lis­ka histo­ri­en (kap. 44-49) och tem­pel­gudstjäns­tens skönhet (50:1-21).

Baruks bok är en sam­ling av kor­ta tex­ter som lagts i mun­nen på Je­re­mi­as sek­re­te­ra­re, nämnd i bl.a. Jer 32:12 ff. Den förs­ta är en botbön (1:15-3:8), den and­ra en sång om vis­he­ten (3:9-4:4) och den tred­je en di­a­log mel­lan det sörjan­de Je­ru­sa­lem och en upp­munt­ran­de pro­fe­tisk röst (4:5-5:9). Läran att na­tio­nel­la olyc­kor är straff för fol­kets olyd­nad utgör bokens röda tråd. Tyd­li­gen har den ak­tu­a­li­se­rats av förhållan­den som påmin­de om Je­re­mi­as tid, kanske av den svåra kri­sen på 160-ta­let f.Kr. Boken bör då ha ställts sam­man kring slu­tet av 100-ta­let, men de­lar av ma­te­ri­a­let kan ha kom­mit till re­dan på 200-ta­let f.Kr. Myc­ket se­na­re da­te­ring­ar har också före­sla­gits. Boken är in­te språkligt en­het­lig, men den älds­ta be­va­ra­de tex­ten är ge­nomgåen­de gre­kisk.

Je­re­mi­as brev ut­gjor­de i äld­re svens­ka bib­lar lik­som i Vul­ga­ta kap. 6 av Baruks bok, men i vik­ti­ga gre­kis­ka hand­skrif­ter är det en egen skrift. Dess in­nehåll är en be­ar­bet­ning av bib­lis­ka mo­tiv, ut­for­mad som ett slags pre­di­kan. Ämnet är av­gu­da­dyr­kar­nas dårskap. Bre­vet er­in­rar om Jer 10:1-16, men den re­to­ris­ka sti­len är av helt an­nat slag. Upp­sla­get att låta Je­re­mia föra or­det kan ha hämtats från Jer 29. Det kan in­te säkert avgöras om skrif­ten är ett gre­kiskt ori­gi­nal el­ler en översätt­ning från ara­me­is­ka el­ler hebre­is­ka. Även till­komst­ti­den är okänd men bör lig­ga mel­lan 350 och 150 f.Kr.

Dagens bibelord

14 27Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Joh 14:27