• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Vishet

Is­ra­e­li­ter­nas vis­hets­i­de­al, som bl.a. ut­trycks i tra­di­tio­nen om Sa­lo­mo (1 Kung 4:29-34), om­fat­ta­de be­kant­skap med na­tur och samhälls­liv men var framför allt prak­tiskt in­rik­tat. Skick­lig­het i hant­verk och konstnärskap är si­dor av bi­belns vis­hets­be­grepp som i många tex­ter renod­las så starkt att de hebre­is­ka or­den för ”vis” (chakám) och ”vis­het” (chokmá) måste ges spe­ci­el­la åter­giv­ning­ar. Den vi­se är ”skick­lig” (2 Mos 35:25; Jes 40:20), ”kun­nig” (1 Kung 7:14; Jer 9:17) el­ler ”konstförfa­ren” (Jer 10:9); vis­het är ”färdig­het” i ex­em­pel­vis sjöman­skap (Ps 107:27). Men även när vis­he­ten be­skrivs som ett mer all­si­digt per­son­lig­hets­i­de­al do­mi­ne­rar en prak­tisk målsätt­ning. Den vi­se skall kun­na utöva själv­kon­troll, ytt­ra sig väl, upp­träda be­le­vat och behärs­ka var­dags­li­vets krav. Sam­ma ide­al od­la­des bland Is­ra­els grann­folk i Egyp­ten och Meso­po­ta­mi­en. Det ut­tryck­tes i iakt­ta­gel­ser och reg­ler, som sam­la­des till läroböcker för förnäma unga män. Bi­belns vis­hets­skrif­ter har påver­kats av sådan ut­om­bib­lisk lit­te­ra­tur och dess bild­nings­ide­al.

Sam­ti­digt är GT:s vis­hets­be­grepp starkt präglat av Is­ra­els guds­tro. Gud är som ska­pa­re och värl­dens sty­res­man den en­de verk­ligt vi­se. Människans högs­ta mål är att lära känna ho­nom och an­pas­sa sitt liv ef­ter hans vil­ja. Guds­fruk­tan är alltså nödvändig för den som vill bli vis, och vis­do­men är Guds gåva.

Den­na re­li­giösa upp­fatt­ning har fått ett särpräglat ut­tryck i att vis­he­ten skild­ras per­so­ni­fi­e­rad som en kvin­na, tyd­li­gast i Ords 8-9 och i Tillägg till GT. Den kvinn­li­ga ge­stal­ten re­pre­sen­te­rar både Guds ska­parförmåga och den vis­het som människor kan tillägna sig. Hon är närva­ran­de vid värl­dens ska­pel­se (Ords 8:27; Vish 9:9) och sägs även va­ra ska­pad ”av evig­het” (Syr 24:9). Hon kal­lar som Guds språkrör människor­na till ett rättfärdigt liv (Ords 9:1-6) och blir den vi­ses följe­sla­gers­ka (Ords 2:1-22; Vish 8:2-18; Syr 14:20-27). Den­na ge­stalt lik­ställs på ett par se­na ställen ut­tryck­li­gen med Guds lag, som in­nehåller allt vad den from­me behöver för ett lyck­ligt liv (Syr 24:23; Bar 4:1). Sam­ti­digt skild­ras vis­he­ten allt tyd­li­ga­re som en an­de el­ler ett gu­dom­ligt väsen, på gränsen mel­lan självständig till­va­ro och en­het med Gud (Vish 1:5-7; 9:4).

Den ny­tes­ta­ment­li­ga bil­den av Kristus som Guds vis­het och la­gens full­bor­dan har sin närmas­te bak­grund i des­sa tan­kegång­ar (Matt 11:19; Luk 7:35; 11:49; 1 Kor 1:24, 30). När han kal­las Or­det ge­nom vil­ket allt blev till (Joh 1:1-3) an­spe­las på den per­so­ni­fi­e­ra­de vis­he­ten med an­knyt­ning till både Ords 8:27 och 1 Mos 1:1. Sam­ma tan­kemöns­ter finns i Kol 1:15-17. Som mänsk­lig egen­skap bil­dar vis­he­ten i NT en kon­trast till sam­ti­dens gre­kis­ka bild­ning. Den har all­tid re­li­giösa förtec­ken. Till skill­nad från ”värl­dens vis­het” (1 Kor 1:20; jfr Jak 3:15) är den en gåva från Gud, förknip­pad med den he­li­ga an­den (Ef 1:8; Kol 1:9). Dess kärna är in­sikt i Guds hem­lig­he­ter, som har med Kristus att göra: hos ho­nom finns vis­he­tens skat­ter gömda (Kol 2:3).

Dagens bibelord

121 3Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Ps 121:3