• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Välsigna, välsignelse

Välsig­nel­se in­nebär i GT en kraft vars ytt­ring är välgång på li­vets al­la områden, t.ex. hälsa, ri­ke­dom och många barn (se t.ex. 1 Mos 24:35; 5 Mos 28:3-8; Ps 107:38). Of­ta pe­kar sam­man­hang­et tyd­ligt ut spe­ci­el­la ting som t.ex. frukt­sam­het (5 Mos 7:14) el­ler regn (Mal 3:10). Men välsig­nel­sens källa är all­tid Gud, och dess yt­ters­ta vill­kor är ett gott förhållan­de till ho­nom. Därmed förbe­reds be­grep­pets ut­veck­ling från en ma­te­ri­ell in­nebörd till en and­lig, där guds­ge­men­ska­pen själv blir det högs­ta värdet (Syr 34:20; jfr Ps 73:25). En­ligt en ålder­dom­li­ga­re guds­tro kun­de ett he­ligt föremål ge­nom sin blot­ta närva­ro överföra lyc­ka till sin om­giv­ning (2 Sam 6:11 f.).

Her­rens välsig­nel­se be­skrivs of­ta som en di­rekt gåva av ho­nom själv. Men den kan förmed­las av människor (t.ex. föräld­rar, präster, pro­fe­ter) ge­nom en högtid­ligt ut­sagd försäkran (4 Mos 6:23-27; 1 Kung 8:55-61). I sin re­nas­te form består en sådan försäkran av mak­t­ord med ofrånkom­lig ver­kan, in­te av önsk­ning­ar el­ler böner. Ut­tryckssättet kan emel­ler­tid va­ri­e­ra starkt (se t.ex. 1 Mos 49; 5 Mos 33). En text kan va­ra en välsig­nel­se ut­an att det­ta ord används (Ps 1:1). Ett sätt att välsig­na är att nämna go­da och lyck­li­ga människor i tan­ke att mot­ta­ga­ren skall bli lik dem (1 Mos 12:2 f.; 48:20; Ps 72:17).

Förmed­ling­en av kraft mar­ke­ras of­ta med en ytt­re åtbörd: den som välsig­nar lägger han­den på mot­ta­ga­rens hu­vud (1 Mos 48:14; 4 Mos 27:23; 5 Mos 34:9). Sådan handpålägg­ning före­kom­mer också i NT (Mark 10:16), ibland i sam­band med bo­tan­de (Mark 6:5), in­vig­ning till tjänst i den krist­na kyr­kan (Apg 6:6; 13:3; 1 Tim 4:14) el­ler dop (Heb 6:2). Ges­ten åskådliggör att välsig­nel­sen är ett kraft­flöde som in­te kan åter­kal­las (1 Mos 27:33-38) el­ler sty­ras av vil­jan (4 Mos 22-24). Den är jämförlig med ett mäktigt va­pen och lik­nar i det av­se­en­det förban­nel­sen. När en förban­nel­se ut­ta­lats kan man gri­pa till välsig­nel­sen som mot­me­del (Dom 17:2; sam­ma in­nebörd har ut­tryc­ket ”välsig­na sig själv” i 5 Mos 29:19).

Välsig­nel­sens flöde går i förs­ta hand från den högre, star­ka­re el­ler äld­re till den lägre, sva­ga­re el­ler yng­re (Heb 7:7). Men den som fått något kan också sva­ra ge­nom att välsig­na välgöra­ren. Or­det blir då lik­ty­digt med att berömma, pri­sa el­ler tac­ka (Job 29:13; 31:20; jfr Ps 10:3). En lik­nan­de använd­ning före­kom­mer när man välsig­nar döda människors min­ne, dvs. ta­lar med erkäns­la och vörd­nad om dem (1 Mack 3:7; Syr 45:1; 46:11).

I sådan me­ning kan en människa också välsig­na Gud (1 Mos 14:20). Det hebre­is­ka or­det be­ty­der då i sak ”pri­sa” el­ler ”lo­va” och åter­ges i re­gel så (Ps 16:7; 26:12). I se­na­re ti­ders böne­språk har emel­ler­tid or­det ”välsig­na” fått fast hävd. Översätt­ning­en använder det därför i se­na tex­ter (Dan 2:20; 3:28), framför allt i bi­belns gre­kisk­språki­ga de­lar (Tob 3:11; Luk 1:68; Rom 1:25; 2 Kor 1:3; Ef 1:3; 1 Pet 1:3). Sålun­da kan Gud kal­las ”den Välsig­na­de” (Mark 14:61). I ju­disk tra­di­tion in­leds var­je måltid med lov­pris­ning av ho­nom (”Välsig­nad är du …”). Den­na sed av­ses när Pa­u­lus ta­lar om ”välsig­nel­sens bäga­re” (1 Kor 10:16), li­kaså när Je­sus läser ”tackbönen” (t.ex. Matt 14:19; 26:26). Fast grund­tex­tens ord då kan åter­ges med ”välsig­na” är me­ning­en in­te att någon kraft överförs till ma­ten, ut­an att målti­den hel­gas ge­nom vörd­na­den för Gud.

Dagens bibelord

14 27Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Joh 14:27