Uppslagsdel – Under, underverk
Nutidens sannolikhetsbegrepp och vetenskapliga uppfattningar om tillvarons lagbundenhet är okända i bibelns värld. Bibelns syn på underverk bestäms helt och hållet av dess gudsbild. Grundläggande är tanken att Gud förmår göra ting som är omöjliga och otroliga för människor. Detta har han framför allt visat genom att frambringa världen (Job 9:8-10; Jer 32:17). Dess vanliga beskaffenhet är tillräcklig för att väcka den frommes häpnad och andakt (Job 37; Ps 139:13-18). Samtidigt vittnar en rad berättelser om övertygelsen att Gud kan ingripa fritt i världens förlopp, direkt eller genom mänskliga ombud (t.ex. Mose och Elia), i både små och stora ting. Ingreppen skildras ofta som drastiska avsteg från det normala och mänskligt möjliga och utmålas ibland med en detaljerad tillspetsning (t.ex. 1 Mos 18:9-15; 2 Mos 4:1-9; Jos 3:1-17; 10:12-14; Dom 6:36-40; 2 Kung 1:9-17; 20:8-11). Men gränsen är flytande mot texter där vanliga händelser med stora återverkningar beskrivs som styrda av Guds övernaturliga makt och vetande (t.ex. Jes 46:11). Enligt biblisk tro är hans planer och syften i båda fallen det väsentliga. För människan gäller det att förstå dem och rätta sig efter dem. Ett av bibelns vanligaste ord för det vi kallar underverk är därför ”tecken”. Under är i sista hand händelser som förmedlar budskap från Gud.
En rad andra ord som kan översättas med ”under” eller ”underverk” uttrycker skilda nyanser av huvudbegreppet. I GT används bl.a. ordet för ”stor” (”storverk”, ”stora ting”), liksom olika varianter av ett ord för ”märkvärdig”, ”ofattbar”. Liknande uttryck förekommer i NT:s grekiska, särskilt i samband med Jesus. När det han gjorde kallas märkligt (Matt 21:15), otroligt (Luk 5:26) och underbart (Luk 13:17) menas inte bara att händelserna var ovanliga utan framför allt att man kände bävan inför övernaturliga krafter. Grundtextens ord för ”kraft” (dýnamis) kan också ensamt användas om underverk (”kraftgärningar”). Kraften uppfattas ibland tämligen mekaniskt (Matt 14:2 med par.; Mark 5:30 med par.), och NT liksom GT räknar med att onda krafter kan ha liknande verkningar (Matt 24:24 med par.; 2 Thess 2:9 f.). Men när det gäller Jesus betonas starkt att den kraft han förmedlar är Guds eller Andens (Matt 12:28 med par.; Luk 4:14; 5:17). Genom sin överensstämmelse med GT:s löften om läkedom och befrielse (Matt 11:4 f.) påminner hans gärningar om Guds närvaro och frälsningsplan. Även i NT betraktas alltså underverk i sista hand som tecken från Gud.