Nu­ti­dens san­no­lik­hets­be­grepp och ve­ten­skap­li­ga upp­fatt­ning­ar om till­va­rons lag­bun­den­het är okända i bi­belns värld. Bi­belns syn på un­der­verk bestäms helt och hållet av dess guds­bild. Grundläggan­de är tan­ken att Gud förmår göra ting som är omöjli­ga och otro­li­ga för människor. Det­ta har han framför allt vi­sat ge­nom att fram­bringa värl­den (Job 9:8-10; Jer 32:17). Dess van­li­ga be­skaf­fen­het är tillräck­lig för att väcka den from­mes häpnad och an­dakt (Job 37; Ps 139:13-18). Sam­ti­digt vitt­nar en rad berättel­ser om över­ty­gel­sen att Gud kan in­gri­pa fritt i värl­dens förlopp, di­rekt el­ler ge­nom mänsk­li­ga om­bud (t.ex. Mo­se och Elia), i både små och sto­ra ting. In­grep­pen skild­ras of­ta som dras­tis­ka av­steg från det nor­ma­la och mänsk­ligt möjli­ga och utmålas ibland med en de­tal­je­rad till­spets­ning (t.ex. 1 Mos 18:9-15; 2 Mos 4:1-9; Jos 3:1-17; 10:12-14; Dom 6:36-40; 2 Kung 1:9-17; 20:8-11). Men gränsen är fly­tan­de mot tex­ter där van­li­ga händel­ser med sto­ra åter­verk­ning­ar be­skrivs som styr­da av Guds över­na­tur­li­ga makt och ve­tan­de (t.ex. Jes 46:11). En­ligt bib­lisk tro är hans pla­ner och syf­ten i båda fal­len det väsent­li­ga. För människan gäller det att förstå dem och rätta sig ef­ter dem. Ett av bi­belns van­li­gas­te ord för det vi kal­lar un­der­verk är därför ”tec­ken”. Un­der är i sista hand händel­ser som förmed­lar bud­skap från Gud.

En rad and­ra ord som kan översättas med ”un­der” el­ler ”un­der­verk” ut­tryc­ker skil­da ny­an­ser av hu­vud­be­grep­pet. I GT används bl.a. or­det för ”stor” (”stor­verk”, ”sto­ra ting”), lik­som oli­ka va­ri­an­ter av ett ord för ”märkvärdig”, ”ofatt­bar”. Lik­nan­de ut­tryck före­kom­mer i NT:s gre­kis­ka, särskilt i sam­band med Je­sus. När det han gjor­de kal­las märk­ligt (Matt 21:15), otro­ligt (Luk 5:26) och un­der­bart (Luk 13:17) me­nas in­te ba­ra att händel­ser­na var ovan­li­ga ut­an framför allt att man kände bävan inför över­na­tur­li­ga kraf­ter. Grund­tex­tens ord för ”kraft” (dýna­mis) kan också en­samt användas om un­der­verk (”kraftgärning­ar”). Kraf­ten upp­fat­tas ibland tämli­gen me­ka­niskt (Matt 14:2 med par.; Mark 5:30 med par.), och NT lik­som GT räknar med att on­da kraf­ter kan ha lik­nan­de verk­ning­ar (Matt 24:24 med par.; 2 Thess 2:9 f.). Men när det gäller Je­sus be­to­nas starkt att den kraft han förmed­lar är Guds el­ler An­dens (Matt 12:28 med par.; Luk 4:14; 5:17). Ge­nom sin öve­rens­stämmel­se med GT:s löften om läke­dom och be­fri­el­se (Matt 11:4 f.) påmin­ner hans gärning­ar om Guds närva­ro och fräls­nings­plan. Även i NT be­trak­tas alltså un­der­verk i sista hand som tec­ken från Gud.