Romarna drev under sin ockupation av det judiska landet in en rad skatter på bl.a. jord, lösegendom och handelstransaktioner. En del avgifter upptogs som tull vid gränser och stadsportar. Skatter och tullar arrenderades till stor del ut: mot en fast avgift fick en finansman (på latin publicánus) rätten att uppbära avgifter inom ett bestämt område. I normala fall blev detta en lönande affär för honom. För själva indrivningen använde han i sin tur lokala representanter. De tullindrivare (på grekiska telónai) som nämns i evangelierna var säkerligen sådana lokalt anställda; en av dem, Sackaios (Luk 19:2), hade en överordnad ställning. Det hat och förakt som mötte dessa personer berodde både på skattetryckets tyngd, på det privata godtycke som systemet möjliggjorde och på det stötande i att judar samarbetade med ockupationsmakten.