Ro­mar­na drev un­der sin oc­ku­pa­tion av det ju­dis­ka lan­det in en rad skat­ter på bl.a. jord, löse­gen­dom och han­dels­trans­ak­tio­ner. En del av­gif­ter upp­togs som tull vid gränser och stads­por­tar. Skat­ter och tul­lar ar­ren­de­ra­des till stor del ut: mot en fast av­gift fick en fi­nans­man (på la­tin pub­licánus) rätten att uppbära av­gif­ter in­om ett bestämt område. I nor­ma­la fall blev det­ta en lönan­de affär för ho­nom. För själva in­driv­ning­en använde han i sin tur lo­ka­la re­pre­sen­tan­ter. De tullin­dri­va­re (på gre­kis­ka telónai) som nämns i evan­ge­li­er­na var säker­li­gen såda­na lo­kalt an­ställ­da; en av dem, Sac­ka­i­os (Luk 19:2), ha­de en över­ord­nad ställ­ning. Det hat och förakt som mötte des­sa per­so­ner be­rod­de både på skat­te­tryc­kets tyngd, på det pri­va­ta god­tyc­ke som sy­ste­met möjlig­gjor­de och på det stötan­de i att ju­dar sam­ar­be­ta­de med oc­ku­pa­tions­mak­ten.