Det gre­kis­ka ord för ”trösta” som of­tast används i NT (para­ka­lei´n) kan också ha be­ty­del­ser som ”upp­munt­ra”, ”dri­va på” el­ler ”ma­na”. Be­grep­pet tröst blir däri­ge­nom vi­da­re än i nu­ti­da dag­ligt tal och in­ne­fat­tar att själs­li­vet i sin hel­het återupprättas och stärks. När så sker är det en­ligt NT i sista hand Guds verk (2 Kor 1:3 f.; 7:6; jfr Jes 51:12). Be­teck­ning­en ”Hjälpa­ren” för den he­li­ga an­den har an­knyt­ning till den­na tan­ke (se Joh 14:16 med not). I GT finns också en rad ställen som hand­lar om hur Gud tröstar sitt folk (t.ex. Jes 12:1; 40:1; 49:13; 61:2; 66:13). Fle­ra av dem har i ju­disk tra­di­tion knu­tits till förhopp­ning­en om Mes­si­as. Han har därför också kal­lats Trösta­ren. Att vänta på ho­nom är en­ligt det­ta språkbruk att vänta på Is­ra­els tröst (Luk 2:25). Att bli tröstad är att få del av li­vet i den kom­man­de värl­den (Matt 5:4; Luk 16:25).