Dyg­net räkna­des i Egyp­ten från sol­uppgång till sol­uppgång, i Ba­by­lo­ni­en från sol­nedgång till sol­nedgång. Båda ord­ning­ar­na tycks ha före­kom­mit bland is­ra­e­li­ter­na, men den sistnämn­da slog ef­ter hand ige­nom (2 Mos 12:18; 3 Mos 23:32). Den tillämpas även i NT när det är fråga om ju­dis­ka förhållan­den (Luk 23:54); and­ra tex­ter kan tänkas utgå från ro­mar­nas dygnsräkning, som börja­de på mor­go­nen (Apg 20:7). Nat­ten in­de­la­des hos ba­by­lo­ni­er­na i tre vakt­pe­ri­o­der (”väkter”). Sam­ma sy­stem skym­tar i GT (1 Sam 11:11; Klag 2:19), kanske också i Luk 12:38, där grund­tex­ten nämner den and­ra och den tred­je pe­ri­o­den. I NT har an­nars ro­mar­nas in­del­ning av nat­ten sla­git ige­nom. Den om­fat­ta­de fy­ra pe­ri­o­der (Mark 13:35).

Ti­den på da­gen anges of­ta med allmänna ut­tryck (t.ex. ”den he­tas­te ti­den”, 1 Mos 18:1). En in­del­ning i tolv tim­mar är dock ti­digt be­lagd i bi­belns omvärld. Hur långt den tillämpats i GT framgår in­te klart av några tex­ter, men en­ligt en tolk­ning av 2 Kung 20:11 har man använt solur. I NT är tolv­tim­mars­da­gen välkänd (Joh 11:9), och ti­den anges med ut­tryck som ”tred­je tim­men” och ”sjätte tim­men”. Räkning­en utgår från sol­uppgång­en, alltså i ge­nom­snitt från sex­ti­den på mor­go­nen. ”Tred­je tim­men” mot­sva­rar un­gefär kl. 9, ”sjätte tim­men” kl. 12. En om­skriv­ning kan göra den över­sat­ta tex­ten tyd­li­ga­re, t.ex. ”mitt på da­gen” (Joh 4:6); ”ti­den för ef­ter­mid­dagsbönen” (Apg 3:1). Grund­tex­tens ut­tryck har dock åter­getts or­da­grant på några ställen där de är fast förank­ra­de i svensk tra­di­tion, sam­ti­digt som tidmätning­ens nog­grann­het är vik­tig för sam­man­hang­et.