• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Text, textskada, textändring, mt, masoretiska texten (mt), grundtext

Lik­som and­ra forn­ti­da böcker har de bib­lis­ka skrif­ter­na un­der lång tid be­va­rats och spritts i av­skrif­ter gjor­da för hand. Det är ound­vik­ligt att av­skri­va­re då och då gör miss­tag, t.ex. hop­par över el­ler by­ter ut bokstäver och ord. När ett bi­belställe har skri­vits av på fle­ra oli­ka sätt kal­las de skil­da ly­del­ser­na läsar­ter el­ler (text)va­ri­an­ter. En särskild del av bi­bel­forsk­ning­en, text­kri­ti­ken, söker avgöra vil­ka läsar­ter som mot­sva­rar förfat­tar­nas ur­sprung­li­ga text. För det ändamålet måste man sys­te­ma­tiskt jämföra al­la tillgäng­li­ga hand­skrif­ter. In­te ba­ra do­ku­ment på ori­gi­nal­språket har be­ty­del­se ut­an också forn­ti­da översätt­ning­ar till and­ra språk. Do­ku­ment som ger un­der­lag för text­kri­ti­ken kal­las sam­man­fatt­nings­vis text­vitt­nen. Ut­tryc­ket kan användas både om en­skil­da hand­skrif­ter, om hand­skrifts­grup­per och om de gam­la översätt­ning­ar­na, som re­pre­sen­te­ras av många oli­ka hand­skrif­ter. Det finns även in­for­ma­tionskällor av and­ra slag, t.ex. bi­bel­ci­tat hos forn­ti­da förfat­ta­re.

GT är skri­vet på hebre­is­ka, med un­dan­tag för några av­snitt som förfat­tats på det närbe­släkta­de språket ara­me­is­ka (Esr 4:8-6:18; 7:12-26; Jer 10:11; Dan 2:4-7:28). Un­der­la­get för före­lig­gan­de översätt­ning, i no­ter­na kal­lat grund­tex­ten, är därför den hebre­is­ka (el­ler ara­me­is­ka) ly­del­sen. Det älds­ta hebre­is­ka text­vitt­ne som in­nehåller he­la GT är en hand­skrift från år 1008 e.Kr. Dess ly­del­se re­pre­sen­te­rar en stan­dard­text som med yt­ter­ligt små och få av­vi­kel­ser åter­finns i al­la se­na­re hebre­is­ka hand­skrif­ter. (Någon gång kan även såda­na de­tal­jer ha be­ty­del­se för översätt­ning­en, vil­ket förkla­rar att vis­sa fot­no­ter ta­lar om hebre­is­ka hand­skrif­ter ut­an närma­re bestämning.) Fram till ti­den kring vår ti­deräknings början var däre­mot fle­ra skil­da text­ty­per i om­lopp, och de oli­ka hand­skrif­ter­na kun­de upp­vi­sa be­ty­dan­de va­ri­a­tio­ner. Det­ta framgår av fyn­den i Qum­ran (Döda­havs­rul­lar­na) och av Sep­tu­a­gin­ta och and­ra ti­di­ga översätt­ning­ar. I sam­band med de föränd­ring­ar som följ­de ef­ter temp­lets förstöring 70 e.Kr. kom den­na mång­fald att ersättas av en en­het­lig textt­ra­di­tion, som så småning­om blev den helt do­mi­ne­ran­de. Det är den­na stan­dard­text som bru­kar kal­las den ma­so­re­tis­ka tex­ten (förkor­tat MT). Den försågs ef­ter hand med vo­kal­tec­ken; ur­sprung­li­gen skrevs tex­ter­na en­bart med kon­so­nant­bokstäver, som mot­sva­rar stom­men i de hebre­is­ka or­den. När ett ord ut­ta­las kan ly­del­se och be­ty­del­se va­ri­e­ra av­sevärt be­ro­en­de på vil­ka vo­ka­ler man väljer. Tex­tens skrift­li­ga vo­ka­li­se­ring var alltså ett led i strävan att fast­slå dess ly­del­se in i mins­ta de­talj.

Trots all ned­lagd om­sorg är stan­dard­tex­ten långt ifrån fel­fri. En mängd ställen ger i sin före­lig­gan­de form ing­en be­grip­lig me­ning el­ler fram­står av and­ra skäl som fel­ak­ti­ga. Det­ta kan be­ro på att tex­ten är ska­dad, dvs. att en me­ningslös el­ler på an­nat sätt fel­ak­tig läsart har upp­stått ge­nom av­skri­vares miss­tag. För att kom­ma åt den ur­sprung­li­ga ly­del­sen måste man ta text­kri­ti­ken till hjälp och an­li­ta fler text­vitt­nen. Hit hör de ofullständi­ga men värde­ful­la hebre­is­ka hand­skrif­ter­na från Qum­ran. Vik­ti­ga är också de gam­la översätt­ning­ar­na till ara­me­is­ka, gre­kis­ka, la­tin och sy­ris­ka (Tar­gum, Sep­tu­a­gin­ta, Vul­ga­ta, Peshit­ta). Ge­nom att från dem slu­ta sig till den hebre­is­ka förla­gans ly­del­se kan man på många ställen få fram äld­re och bätt­re läsar­ter än MT:s. När en not anger att före­lig­gan­de översätt­ning följer t.ex. Sep­tu­a­gin­ta, har det­ta ar­betssätt tillämpats.

Ibland ger ing­en känd läsart något be­grip­ligt sam­man­hang, men stället kan ändå bli me­nings­fullt om man gör en kon­jek­tur, dvs. re­kon­stru­e­rar en ord­form el­ler ord­kom­bi­na­tion som kan an­tas va­ra ur­sprung­lig men som in­te är be­lagd i något ex­i­ste­ran­de text­vitt­ne. Med led­ning av det be­va­ra­de ma­te­ri­a­let ska­par man en hy­po­te­tisk, me­nings­full ly­del­se ur vil­ken de före­lig­gan­de obe­grip­li­ga läsar­ter­na kan ha upp­stått. Of­ta hand­lar det ba­ra om att by­ta en bok­stav mot en snar­lik, ibland krävs något mer om­fat­tan­de in­grepp. När den­na utväg har an­li­tats står or­det ”Rättel­se” i en fot­not (översätt­ning­en byg­ger på en rättel­se av den tra­di­tio­nel­la tex­ten). Om en fot­not säger att tex­ten har re­kon­stru­e­rats (översätt­ning­en byg­ger på en re­kon­struk­tion el­ler en re­kon­stru­e­rad text) är läget likar­tat, men den över­sat­ta ly­del­sen återgår del­vis på be­va­ra­de text­vitt­nen.

I några fall är tex­ten så obe­grip­lig och de tillgäng­li­ga läsar­ter­na så vitt skil­da att man in­te ens på det­ta sätt kan få någon rim­lig viss­het om vad som me­nas (även om en­sta­ka ord kan va­ra be­grip­li­ga). I den­na utgåva lämnas då det ska­da­de stället oöver­satt. Att så skett anges i not. Om mer än en­sta­ka ord utelämnas mar­ke­ras en luc­ka i den över­sat­ta tex­ten: [—-]. And­ra bi­belöversätt­ning­ar, t.ex. 1917 års svens­ka kyr­ko­bi­bel, kan ge ex­em­pel på hur oli­ka utlägga­re försökt kom­ma till rätta med de ska­da­de ställe­na, men al­la såda­na försök vi­lar på lösa grun­der. Tra­di­tio­nel­la tolk­ning­ar har nämli­gen of­ta pres­sat fram ly­del­ser som kan ver­ka be­grip­li­ga men ut­an att ta hänsyn till vad som är möjligt i grundspråket. Re­sul­ta­ten måste då bli god­tyck­li­ga, vil­ket ibland märks när man jämför fle­ra översätt­ning­ar.

Att grund­tex­ten är svårbe­grip­lig kan ha and­ra or­sa­ker än fel­ak­tig av­skriv­ning. Förfat­ta­ren kan med el­ler ut­an av­sikt ha ut­tryckt sig dun­kelt. Han kan också ha använt ut­tryck som var le­van­de då tex­ten skrevs men är okända för oss. Det finns nämli­gen nästan ing­en ut­om­bib­lisk lit­te­ra­tur som är skri­ven på bi­belns hebre­is­ka. Om ett ord ba­ra före­kom­mer någon en­sta­ka gång i bi­beln är möjlig­he­ter­na att förstå dess be­ty­del­se be­gränsa­de. Ibland kan ord som var för sig är be­grip­li­ga va­ra sam­man­fo­ga­de på ett sådant sätt att sat­sens me­ning blir dun­kel. I en rad såda­na fall anger en fot­not att grund­tex­tens in­nebörd är osäker. Ef­tersom oklar­he­tens yt­ters­ta or­sak of­ta är okänd kan miss­tan­ken om en text­ska­da sam­ti­digt lig­ga nära till hands.

In­del­ning och upp­ställ­ning av tex­ten får till väsent­lig del göras ut­an led­ning av hand­skrif­ter­na. Översättar­na måste t.ex. själva välja om ett styc­ke skall sättas som po­e­si el­ler pro­sa. Styc­ke­in­del­ning­en och styc­ke­nas in­nehålls­ru­bri­ker är också de­ras verk; sam­ti­digt bi­behålls den tra­di­tio­nel­la ka­pi­tel- och vers­in­del­ning­en. Ord­ningsfölj­den mel­lan de gam­mal­tes­ta­ment­li­ga bi­belböcker­na an­slu­ter till kris­ten tra­di­tion; Bi­beln.

När det gäller Tillägg till GT följer översätt­ning­en en gre­kisk grund­text. Den älds­ta form i vil­ken al­la de berörda böcker­na finns be­va­ra­de är nämli­gen gre­kisk; det var i den ge­stal­ten de togs upp som he­li­ga skrif­ter av forn­kyr­kan. En del av dem är dock förfat­ta­de på hebre­is­ka el­ler ara­me­is­ka, men ur­sprungs­tex­ten har in­te be­va­rats av ju­dar­na, som in­te erkänner des­sa skrif­ter som bib­lis­ka. Den gre­kis­ka tex­ten har i fle­ra av böcker­na ut­satts för kraf­ti­ga be­ar­bet­ning­ar un­der an­ti­ken. De har tid ef­ter an­nan kor­ri­ge­rats el­ler nyöver­satts på grund­val av hebre­is­ka el­ler ara­me­is­ka förla­gor, som nu gått förlo­ra­de el­ler ba­ra är ofullständigt kända. Känne­do­men om des­sa förhållan­den kan ibland un­derlätta tolk­ning­en men medför också många svåra val mel­lan al­ter­na­ti­va läsar­ter. Några be­ly­san­de ex­em­pel på såda­na svårig­he­ter ges i no­ter. En rad åter­kom­man­de pro­blem i Je­sus Syraks vis­het be­hand­las utförli­ga­re i Ta­bell 5, som bl.a. ger förkla­ring­en till att den­na bok har många luc­kor i den tra­di­tio­nel­la vers­num­re­ring­en. Även på and­ra punk­ter har tex­tens osäker­het i Tillägg till GT lett till sto­ra av­vi­kel­ser mel­lan oli­ka bi­be­lutgåvor. Tilläggen till Es­ter och Da­ni­el har t.ex. in­de­lats och num­re­rats på skil­da sätt i oli­ka tra­di­tio­ner.

I NT är tex­ten vi­da säkra­re än i övri­ga bibel­de­lar. An­ta­let tillgäng­li­ga hand­skrif­ter är myc­ket stort, och av­ståndet från skrif­ter­nas till­komst till de älds­ta be­va­ra­de do­ku­men­ten är re­la­tivt li­tet. På de all­ra fles­ta ställen kan man räkna med att den ur­sprung­li­ga ly­del­sen har be­va­rats åtminsto­ne i något text­vitt­ne. Va­let mel­lan tillgäng­li­ga läsar­ter kan trots det­ta va­ra svårt men berör sällan tex­tens hu­vud­sak­li­ga in­nebörd. Ba­ra i ett par fall har kon­jek­tu­rer behövt till­gri­pas (Apg 16:12; Rom 7:21). På yt­ter­li­ga­re ett par ställen är samt­li­ga läsar­ter så okla­ra att den ur­sprung­li­ga ly­del­sen måste an­tas ha gått förlo­rad för all­tid. Giss­ning­ar har dock kun­nat vågas om den un­gefärli­ga in­nebörd som förfat­ta­ren av­sett (Kol 2:23; Jud v. 22 f.).

I Apost­lagärning­ar­na finns ett an­tal kraf­tigt av­vi­kan­de läsar­ter, som ibland förläng­er tex­ten med he­la me­ning­ar. De kal­las tra­di­tio­nellt ”västli­ga läsar­ter”, därför att de förr an­togs ha hört hem­ma i forn­kyr­kans västra områden. En del fors­ka­re har an­sett att des­sa ut­vik­ning­ar härrör från förfat­ta­ren själv, men tro­li­gen är åtminsto­ne fler­ta­let se­na­re av­skri­vares verk. En­dast ett be­gränsat ur­val har re­do­vi­sats i no­ter­na. Lik­nan­de av­vi­kel­ser finns i Lu­ka­se­vange­li­et. I dess sista ka­pi­tel finns också ställen där sam­ma källor ger en kor­ta­re ver­sion än fler­ta­let hand­skrif­ter.

Bland and­ra ställen med större textav­vi­kel­ser som be­hand­las i no­ter­na kan nämnas Mar­ku­se­vange­li­ets av­slut­ning (se not till Mark 16:8) och berättel­sen om äkten­skaps­bry­ters­kan i Jo­han­ne­se­vange­li­et (se not till Joh 7:53).

Den text­kri­tis­ka forsk­ning som myn­nat ut i en re­la­tivt säker känne­dom om NT:s text fick sitt avgöran­de ge­nom­brott på 1800-ta­let. Dessförin­nan li­ta­de man i stor ut­sträck­ning på se­na hand­skrif­ter, där den ur­sprung­li­ga tex­ten på många ställen var änd­rad. Bl.a. ha­de av­skri­var­na of­ta utjämnat skill­na­der mel­lan oli­ka pa­ral­lell­tex­ter, och i det syf­tet ha­de en rad ver­ser lagts till. Des­sa ver­ser togs bort re­dan i 1917 års kyr­ko­bi­bel. Det har medfört luc­kor i den tra­di­tio­nel­la versräkning­en på följan­de ställen: Matt 17:21; 18:11; 23:14; Mark 7:16; 9:44, 46; 11:26; 15:28; Luk 17:36; 23:17; Joh 5:4; Apg 8:37; 15:34; 24:7; 28:29; Rom 16:24.

Dagens bibelord

Förkunnelsen om Kristi ankomst

1 16Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät.

2 Pet 1:16