• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Tabell 1

Kro­no­lo­gisk över­sikt av den bib­lis­ka histo­ri­en

Be­träffan­de svårig­he­ten att da­te­ra bib­lis­ka händel­ser se Ti­deräkning. För överskådlig­he­tens skull ges här ne­dan många tids­upp­gif­ter i form av ex­ak­ta årtal. Des­sa är hämta­de från fram­ståen­de fors­ka­res försök att sys­te­ma­ti­se­ra bi­belns tids­upp­gif­ter, men det finns of­ta av­vi­kan­de al­ter­na­tiv. Läsa­ren måste därför räkna med en ge­nomgåen­de osäker­hets­mar­gi­nal. Den om­fat­tar nor­malt ett par år men är ibland be­tyd­ligt större. Förkort­ning­en ”ca” har använts för att mar­ke­ra tids­upp­gif­ter där oviss­he­ten är särskilt stor. Pe­ri­o­den 175–135 utgör ett un­dan­tag ge­nom att Mac­ka­be­erböcker­na skild­rar ett sam­manhäng­an­de händel­seförlopp med nog­gran­na da­te­ring­ar.

Ef­tersom ta­bel­len är ut­for­mad för att be­hand­la både ofullständigt kända och hi­sto­riskt väl be­lys­ta pe­ri­o­der, växlar de­tal­je­ra­de upp­gif­ter med me­ra över­gri­pan­de. Ibland ka­rak­te­ri­se­ras ett tids­av­snitt över­sikt­ligt in­nan dess en­skil­da händel­ser tas upp. Den som använder ta­bel­len bör också min­nas att gränsen mel­lan histo­ri­e­skriv­ning och lit­terärt berättan­de är fly­tan­de i bi­beln. Bland nu­ti­da fors­ka­re före­kom­mer vitt skil­da upp­fatt­ning­ar om vil­ka ge­stal­ter och händel­ser som är hi­sto­riskt säkerställ­da.

And­ra årtu­sen­det f.Kr.

Det is­ra­e­li­tis­ka fol­ket for­mas un­der ofullständigt kända om­ständig­he­ter mot slu­tet av årtu­sen­det. Pro­ces­sen kan ha om­fat­tat både kri­gisk erövring, fred­lig in­vand­ring och uppgörel­ser mel­lan be­folk­nings­skikt in­om lan­det. Grup­per av stam­mar har grad­vis slu­tit sig sam­man. De­ras skil­da tra­di­tio­ner om si­na ti­di­ga­re öden sam­manfördes långt se­na­re till en sam­manhäng­an­de berättel­se i Mo­seböcker­na, Jo­su­as bok och Do­mar­bo­ken. Tra­di­tio­ner­na om Ab­ra­ham, Isak och Ja­kob av­speg­lar möjli­gen folkförflytt­ning­ar un­der förs­ta hälf­ten el­ler mit­ten av and­ra årtu­sen­det. Berättel­ser­na om förtryc­ket i Egyp­ten och be­fri­el­sen ge­nom Mo­se kan even­tu­ellt kny­tas till de egyp­tis­ka fa­ra­o­ner­na Ram­ses II och Mer­nep­tah, som re­ge­ra­de un­der 1200-ta­let.

ca 1025–1005

Saul re­ge­rar som kung över det is­ra­e­li­tis­ka fol­ket (1 Sam 8–31).

ca 1005–965

Da­vid be­seg­rar en rad grann­folk, ut­vid­gar ri­ket och gör Je­ru­sa­lem till hu­vud­stad (2 Sam).

ca 965–926

Sa­lo­mo ska­par en lo­kal stor­makt och kny­ter di­plo­ma­tis­ka förbin­del­ser med dess omvärld (1 Kung 1–11).

ca 926

Ef­ter Sa­lo­mos död de­lar sig fol­kets stam­grup­per på nytt (1 Kung 12). I norr bil­das Is­ra­els ri­ke (Nord­ri­ket) med Je­ro­beam som förs­te kung. Ju­das och Ben­ja­mins stam­mar behåller Sa­lo­mos son Re­ha­beam som re­gent i Ju­da ri­ke (Syd­ri­ket).

ca 917

Egyp­tens fa­rao Shishak (Shes­honk I) in­va­de­rar lan­det och plund­rar Je­ru­sa­lem (1 Kung 14:25–28).

800-ta­lets förra hälft

Un­der kung­ar­na Om­ri och Ac­hav har Nord­ri­ket en framgångs­rik tid. Sa­ma­ria blir dess hu­vud­stad. Tra­di­tio­ner om pro­fe­ten Elia knyts till den­na pe­ri­od (1 Kung 16:23–22:40).

853

Den as­sy­ris­ke kung­en Sal­ma­nas­sar III (858–824) be­seg­rar Ac­hav och ett an­tal med ho­nom förbund­na kung­ar. Händel­sen nämns in­te i bi­beln, men Sal­ma­nas­sars berättel­se om den är vik­tig för tidfästan­det av den bib­lis­ka histo­ri­en.

852

Ac­hav stu­par i strid mot ara­me­er­na (1 Kung 22:1–40). Ef­ter hans död frigör sig den förut un­der­ku­va­de grann­sta­ten Mo­ab (2 Kung 1:1; 3:5). En be­va­rad mo­a­bi­tisk in­skrift (Mes­ha­ste­nen) be­ly­ser den­na händel­se.

842

Je­hu un­danröjer Ac­havs fa­milj och blir själv Nord­ri­kets re­gent (2 Kung 9–10).

841

Je­hu un­der­kas­tar sig Sal­ma­nas­sar III. Händel­sen skild­ras på en as­sy­risk re­li­ef.

Ti­den kring 800

I Syd­ri­ket re­ge­rar Jo­ash, pri­sad för sin from­het, och hans son Ama­sja, i Nord­ri­ket Jo­achas och hans son Jo­ash. Un­der des­sa re­gen­ter förs krig mot ara­me­er­na, mot edo­me­er­na och även mel­lan Nord- och Syd­ri­ket (2 Kung 12–14).

700-ta­lets förra hälft

Fred och välstånd råder både i Syd­ri­ket un­der Asar­ja, även kal­lad Us­sia, och i Nord­ri­ket un­der Je­ro­beam II. Pro­fe­ter­na Amos och Ho­sea upp­träder un­der den­na pe­ri­od.

700-ta­lets se­na­re hälft

As­sy­ri­ens fram­träng­an­de blir det do­mi­ne­ran­de pro­ble­met för både Nord­ri­ket och Syd­ri­ket.

738

Nord­ri­kets kung Me­nachem be­ta­lar tri­but till den as­sy­ris­ke kung­en Tig­lat Pi­le­ser (745–727), i bi­beln även kal­lad Pul (2 Kung 15:19).

733

Nord­ri­kets kung Pe­kach och den ara­me­is­ke kung­en Re­sin bil­dar en ko­a­li­tion mot As­sy­ri­en och söker tvinga Syd­ri­kets kung Ac­has att an­slu­ta sig (”det sy­risk-efrai­mi­tis­ka kri­get”). Ac­has begär As­sy­ri­ens hjälp (2 Kung 16). Händel­ser­na har satt spår i Je­sa­jas bok (Jes 7–8). Un­der sam­ma tid ver­kar pro­fe­ten Mi­ka.

732

Tig­lat Pi­le­ser be­seg­rar Nord­ri­ket och Aram. En stor del av Nord­ri­ket läggs un­der As­sy­ri­en (2 Kung 15:29; Jes 9:1).

722

Sa­ma­ria fal­ler ef­ter tre års belägring av Sal­ma­nas­sar V (726–722), möjli­gen först un­der hans ef­ter­träda­re Sar­gon II (721–705), se­dan Nord­ri­kets kung Ho­sea sökt göra sig självständig. Fol­kets le­da­re de­por­te­ras, och Nord­ri­ket upphör att ex­i­ste­ra som po­li­tisk en­het (2 Kung 17; till den­na tid förläggs berättel­sen i To­bits bok).

Ti­den kring 700

Star­ka re­gen­ter i Ba­by­lo­ni­en (Me­ro­dak-Ba­la­dan, från ca 720) och Egyp­ten (Sha­ba­ka, från ca 716) ger viss mot­vikt till As­sy­ri­ens do­mi­nans. Kung Hiskia upp­munt­ras till motstånd mot den as­sy­ris­ke kung­en San­he­rib (704–681).

701

En as­sy­risk här un­der San­he­rib härjar i Ju­da och belägrar Je­ru­sa­lem men avtågar ut­an att erövra sta­den (2 Kung 18–19; Jes 36–37).

600-ta­lets förra hälft

As­sy­ri­ens makt kul­mi­ne­rar un­der den­na pe­ri­od. Egyp­ten in­va­de­ras av både As­sar­had­don (680–669) och As­sur­bani­pal (668–626). Kung Ma­nas­se i Ju­da un­der­ord­nar sig po­li­tiskt As­sy­ri­en och ger stort ut­rym­me åt främman­de kul­ter i Je­ru­sa­lem.

600-ta­lets se­na­re hälft

As­sy­ri­en går mot sitt fall och avlöses som stor­makt av det ny­ba­by­lo­nis­ka ri­ket. Egyp­tens in­fly­tan­de ökar. Pro­fe­ter­na Se­fan­ja, Na­hum och Ha­backuk ver­kar un­der skil­da fa­ser av den­na ut­veck­ling. Je­re­mia börjar sin verk­sam­het, som fortsätter några de­cen­ni­er in på det följan­de århund­ra­det.

626

Na­bo­po­las­sar (626–605) gör upp­ror mot as­sy­ri­er­na och grun­dar den ny­ba­by­lo­nis­ka dy­nastin.

622

Kung Jo­sia (639–609) av­skaf­far främman­de kul­ter och lo­ka­la of­fer­plat­ser samt re­for­me­rar gudstjäns­ten i Je­ru­sa­lem (2 Kung 22–23). En bak­grund till hans re­for­ma­tion är frigörel­sen från det försva­ga­de as­sy­ris­ka väldet, som också tillåter ho­nom att lägga un­der sig sto­ra de­lar av det gam­la Nord­ri­ket.

612

As­sy­ri­er­nas hu­vud­stad Ni­ne­ve fal­ler för en ko­a­li­tion av me­der och ba­by­lo­ni­er (Nah 1–3).

609

Jo­sia dör vid Me­gid­do un­der ett försök att hej­da Egyp­tens fa­rao Ne­ko II (609–593), som går till an­grepp mot ba­by­lo­ni­er­na (2 Kung 23:29).

605

Ne­ko be­seg­ras vid Kar­ke­mish i Sy­ri­en av Ne­bu­kad­nes­sar, då Ba­by­lo­ni­ens tronfölja­re och se­dan dess re­gent 605–562 (Jer 46:2). Ju­da ri­ke ham­nar in­om ba­by­lo­ni­er­nas maktsfär (Hab 1–2), och kung Jo­ja­kim be­ta­lar tri­but till dem (2 Kung 24:1).

597

Je­ru­sa­lem erövras och plund­ras av Ne­bu­kad­nes­sar, se­dan Jo­ja­kim av­fal­lit. Hans son och ef­ter­träda­re Jo­ja­kin de­por­te­ras till­sam­mans med and­ra is­ra­e­li­ter (2 Kung 24:8–17; Ba­by­lo­nis­ka fång­en­ska­pen). Till dem hör pro­fe­ten He­se­ki­el. Da­ni­els, Ju­dits och Baruks böcker samt Je­re­mi­as brev speg­lar på oli­ka sätt sen­ti­da föreställ­ning­ar om ti­dens händel­ser.

587

Ef­ter ett upp­rorsförsök av Ju­da ri­kes sis­te kung Sid­kia belägras och erövras Je­ru­sa­lem på nytt. Temp­let och sta­den bränns, nya de­por­ta­tio­ner följer (2 Kung 25; Jer 52; Klag 1–5; Hes 33:21). En ju­disk ståthålla­re, Ge­dal­ja, förval­tar lan­det åt ba­by­lo­ni­er­na (2 Kung 25:22; Jer 40:5, 7) men mördas ef­ter en tid. En grupp ju­dar flyr till Egyp­ten och medför Je­re­mia (2 Kung 25:25 f.; Jer 41–43).

561

Den år 597 de­por­te­ra­de kung­en Jo­ja­kin benådas och be­fri­as ur fäng­el­set av Ba­by­lo­ni­ens härs­ka­re Evil Me­ro­dak (= Amel Mar­duk, 561–560) (2 Kung 25:27–30).

Mit­ten av 500-ta­let

Un­der Ky­ros (559–530) be­seg­rar per­ser­na de me­dis­ka och ly­dis­ka välde­na och ho­tar slut­li­gen det ba­by­lo­nis­ka. ”Den and­re Je­sa­ja” upp­träder i sam­band med des­sa händel­ser (Jes 40–55).

539

Ky­ros erövrar Ba­by­lon. Hans välde blir Främre ori­en­tens le­dan­de stor­makt.

538

De de­por­te­ra­de ju­dar­na i Ba­by­lo­ni­en får till­stånd att återvända hem (Esr 1). Un­der överste­prästen Jo­sua och da­vidsätt­ling­en Se­rub­ba­bel återställs of­fergudstjäns­ten i Je­ru­sa­lem, och grun­den läggs till ett nytt tem­pel (Esr 3).

525

Egyp­ten erövras av Ky­ros ef­ter­träda­re Kam­by­ses (530–522). Per­ser­nas rykt­ba­ra försök att un­der­ku­va gre­ker­na in­leds un­der den­nes ef­ter­träda­re Da­rei­os (522–486).

520

Återupp­bygg­na­den av det förstörda temp­let i Je­ru­sa­lem in­leds på all­var (Esr 5:1–6:14; Hagg 1–2; Sak 1:1–17).

515

Det nya temp­let står färdigt och in­vigs (Esr 6:15–22).

486–465

Da­rei­os ef­ter­träda­re Xerx­es re­ge­rar. Hand­ling­en i Es­ters bok är förlagd till hans tid (Est 1:1).

465–424

Xerx­es ef­ter­träda­re Ar­tax­erx­es I re­ge­rar. Det är ovisst om han el­ler Ar­tax­erx­es II (404–358) är den kung som nämns i Esr 7. Om det är Ar­tax­erx­es I kom­mer Es­ra till Je­ru­sa­lem år 458 och in­le­der sin re­li­giösa re­form­verk­sam­het.

445

Ne­he­m­ja kom­mer till Je­ru­sa­lem och börjar med per­ser­kung­ens till­stånd byg­ga upp stads­mu­rar­na (Neh 1–3). Han är ståthålla­re till år 433 (Neh 5:14–19).

398

Om Ar­tax­erx­es II åsyf­tas i Esr 7 in­fal­ler Es­ras an­komst till Je­ru­sa­lem det­ta år.

333

Alex­an­der den sto­re be­seg­rar vid Is­sos den sis­te per­sis­ke stor­kung­en Da­rei­os III, som dör 330. Därmed ut­plånas slut­gil­tigt det per­sis­ka väldet.

300-ta­lets sista de­cen­ni­er

Ef­ter Alex­an­ders död 323 de­las hans ri­ke un­der in­veck­la­de stri­der mel­lan hans ge­ne­ra­ler. Se­leu­kos och hans ef­ter­träda­re se­leu­ki­der­na re­ge­rar se­dan i Per­si­en och Sy­ri­en, Pto­le­mai­os och pto­le­me­er­na i Egyp­ten. Ju­dar­na ly­der först un­der pto­le­me­er­na, och ett århund­ra­de går ut­an dra­ma­tis­ka händel­ser.

198

Pa­les­ti­na ham­nar un­der se­leu­ki­der­nas välde.

190–188

An­ti­ochos III be­seg­ras av ro­mar­na, som tar giss­lan ur hans fa­milj. Vid fre­den i Apa­meia kräver de ett högt ska­destånd (1 Mack 1:10; 2 Mack 8:10).

Pe­ri­o­den 175–135

Det ju­dis­ka fol­ket ge­nomgår en tid av oro och förtryck, re­ser sig och tillkämpar sig un­der Ju­das Mac­ka­bai­os och hans söner (”mac­ka­be­er­na”) så småning­om full självständig­het.

175

An­ti­ochos IV Epi­fa­nes blir kung. Överste­prästämbe­tet köps av Ja­son, som inför utländs­ka se­der (2 Mack 4:7–22).

172–170

Ja­son un­dan­trängs. Ef­ter­träda­ren Me­ne­la­os skärper kon­flik­ten med tra­di­tions­trog­na ju­dar. Mord och kra­val­ler in­träffar (2 Mack 4:23–50).

169

An­ti­ochos IV in­va­de­rar Egyp­ten och plund­rar på återvägen Je­ru­sa­lems tem­pel (1 Mack 1:16–24).

168

An­ti­ochos in­va­de­rar Egyp­ten en and­ra gång, tving­as till­ba­ka av ro­mar­na och slår se­dan bru­talt ner oro­lig­he­ter i Je­ru­sa­lem. Oc­ku­pa­tions­trup­per förläggs dit (2 Mack 5; 1 Mack 1:29–40). Se­dan förbjuds den ju­dis­ka re­li­gi­o­nen, och en främman­de kult införs i temp­let (1 Mack 1:41–64; 2 Mack 6–7).

167–165

Prästen Mat­tathi­as in­le­der ett upp­ror. Hans son Ju­das Mac­ka­bai­os be­seg­rar en rad se­leu­ki­dis­ka härföra­re (1 Mack 2:1–4:35; 2 Mack 8). Vid den­na tid får Da­ni­els bok sin nu­va­ran­de form.

165

An­ti­ochos öpp­nar förhand­ling­ar ge­nom sin mi­nis­ter Ly­si­as och in­ställer re­li­gi­onsförföljel­sen. Temp­let re­nas och åte­rin­vigs (1 Mack 4:36–61; 2 Mack 10:1–8; 11:27–33).

164

An­ti­ochos IV dör och ef­ter­träds av sin son An­ti­ochos V (1 Mack 6:1–17; 2 Mack 9).

163–141

Växlings­ri­ka stri­der med fle­ra se­leu­ki­dis­ka re­gen­ter förs av Ju­das Mac­ka­bai­os och hans bröder Jo­na­tan och Si­mon. De slu­tar med att ju­dar­na vin­ner självständig­het.

161

Ju­das be­seg­rar den se­leu­ki­dis­ke härföra­ren Ni­ka­nor. Han slu­ter fördrag med Rom (1 Mack 7:26–8:32; 2 Mack 14:15–15:36).

160

Ju­das fal­ler i strid och ef­ter­träds som ju­dar­nas le­da­re av sin bror Jo­na­tan (1 Mack 9:1–31).

152

Den se­leu­ki­dis­ke tron­pre­ten­den­ten Alex­an­der Ba­las/Epi­fa­nes erkänner Jo­na­tan som överste­präst, vil­ket in­nebär själv­sty­rel­se för ju­dar­na (1 Mack 10:1–47).

143

Jo­na­tan dödas. Han ef­ter­träds av sin bror Si­mon (1 Mack 12:39–13:30).

142

Den se­leu­ki­dis­ke kung­en De­metri­os II slu­ter fred med Si­mon. Därmed erkänns den ju­dis­ka sta­ten som fullt självständig (1 Mack 13:31–42).

141

Si­mon be­fri­ar Je­ru­sa­lem från främman­de trup­per (1 Mack 13:49–52).

135

Si­mon dödas och ef­ter­träds av sin son Jo­han­nes (1 Mack 16:11–24).

Pe­ri­o­den 135–63

Ju­das Mac­ka­bai­os ätt, nu kal­lad has­mo­ne­er­na ef­ter en förfa­der Has­mon, fort­le­ver men präglas allt­mer av omvärl­dens kul­tur. Den ska­kas ef­ter hand av in­re stri­der. Ro­mar­na utökar sitt välde och gör till sist slut på ju­dar­nas självständig­het.

Pe­ri­o­den 63 f.Kr. – 70 e.Kr.

Det ju­dis­ka fol­ket står un­der ro­mersk oc­ku­pa­tion, dock med en va­ri­e­ran­de grad av in­re själv­sty­rel­se, som bl.a. in­ne­fat­tar full kon­troll över Je­ru­sa­lems tem­pel. Den­na si­tu­a­tion utgör den po­li­tis­ka bak­grun­den till evan­ge­li­er­nas berättel­ser.

63

Pom­pe­jus, ro­mersk fält­her­re och po­li­ti­ker, lägger lan­det un­der ro­merskt sty­re (di­strik­tet Ju­deen i pro­vin­sen Sy­ri­en). Som in­hemsk re­pre­sen­tant använder han åren 47–42 An­ti­pa­ter, en aris­to­krat med ic­ke-ju­disk (idu­me­isk) härstam­ning.

40

An­ti­pa­ters son He­ro­des, se­dan kal­lad den sto­re, erkänns av Rom som ju­disk kung. Han kon­trol­le­rar lan­det ef­fek­tivt 37–4 f.Kr.

31

Den ro­mers­ke po­li­ti­kern Octa­vi­a­nus, se­na­re kal­lad Au­gustus, vin­ner ge­nom sla­get vid Ac­ti­um kon­troll över Egyp­ten, vars självständig­het därmed upphör, och he­la det ro­mers­ka väldet. Han re­ge­rar till 14 e.Kr. (jfr Luk 2:1). Den ro­mers­ka kej­sar­ti­den räknas från och med hans re­ge­ring.

4 f.Kr.

He­ro­des den sto­re dör; be­träffan­de förhållan­det mel­lan den­na tid­punkt och Je­su födel­se se no­ter till Matt 2:1; Luk 2:1. He­ro­des ri­ke de­las mel­lan tre av hans söner. Ar­che­la­os (Matt 2:22) re­ge­rar i bl.a. Ju­deen och Sa­ma­ri­en till 6 e.Kr., He­ro­des An­ti­pas i bl.a. Ga­li­leen till 39 e.Kr., Fi­lip­pos (Luk 3:1) i trak­ten nord­ost om Gen­ne­sa­retsjön till 34 e.Kr. Av des­sa är He­ro­des An­ti­pas den som of­tast nämns i NT (t.ex. Matt 14:1 med par.; Luk 13:31; 23:7).

6 e.Kr.

Ar­che­la­os område läggs un­der di­rekt ro­mersk förvalt­ning ge­nom ståthålla­re. Oro­lig­he­ter upp­står i sam­band med be­skatt­ning­ens införan­de (jfr Luk 2:1; Apg 5:37).

14–37 e.Kr.

Ti­be­ri­us re­ge­rar som ro­mersk kej­sa­re. Ståthålla­re i Ju­deen är un­der hans tid bl.a. Pon­ti­us Pi­la­tus (ca 26–36).

30 e.Kr.

Med stöd av bl.a. Luk 3:1 kan Jo­han­nes döpa­rens fram­trädan­de och Je­su of­fent­li­ga verk­sam­het och död förläggas till en pe­ri­od om­kring det­ta år.

Början el­ler mit­ten av 30-ta­let

Pa­u­lus an­slu­ter sig till den krist­na ur­kyr­kan (Apg 9:1–30; Gal 1:15 ff.).

37–41

Ca­li­gu­la re­ge­rar som ro­mersk kej­sa­re. Mot slu­tet av den­na tid vållar hans krav på till­bed­jan en kris i Ju­deen.

37–44

Agrip­pa I, son­son till He­ro­des den sto­re, över­tar suc­ces­sivt allt större de­lar av far­fa­derns ri­ke och re­ge­rar där till sin död (jfr Apg 12, där han kal­las He­ro­des). Apos­teln Ja­kobs död förläggs i Apg 12:2 till hans se­na­re tid.

40–44

Tack va­re Agrip­pas go­da ro­mers­ka kon­tak­ter tillsätts inga ståthålla­re, ut­an lan­det styrs di­rekt av ho­nom.

41–54

Clau­di­us, Agrip­pas stu­di­e­kam­rat, re­ge­rar som ro­mersk kej­sa­re.

44–66

Ef­ter Agrip­pas död tillsätts på nytt ro­mers­ka ståthålla­re; även Ga­li­leen läggs un­der dem. Bland dem märks An­to­ni­us Felix (ca 52–60; Apg 23:24) och Por­ci­us Festus (ca 60–62; Apg 24:27). Pe­ri­o­den slu­tar med upp­ror mot Rom.

ca 49

Ett möte hålls i Je­ru­sa­lem om de hed­nakri­st­nas ställ­ning i närva­ro av bl.a. Pa­u­lus, nu verk­sam som mis­sionär (Apg 15; Gal 2:1 ff.)

ca 50

Ef­ter oro­lig­he­ter, kanske förknip­pa­de med kris­ten­do­mens sprid­ning, utfärdar kej­sar Clau­di­us en förord­ning mot ju­dar­na, som för en tid måste lämna Rom (Apg 18:2). Sa­ken nämns av den ro­mers­ke histo­ri­e­skri­va­ren Su­e­to­ni­us.

ca 52

Pa­u­lus möter ståthålla­ren Gal­lio i Ko­rinth (Apg 18:12). Händel­sen är väsent­lig för tidfästan­det av hans re­sor.

54–68

Ne­ro re­ge­rar som ro­mersk kej­sa­re.

Mit­ten av 50-ta­let

Pa­u­lus up­pehåller sig i Efe­sos (Apg 19:10; 1 Kor 16:8).

Se­na­re hälf­ten av 50-ta­let

Pa­u­lus tas till fånga i Je­ru­sa­lem (Apg 21:27 ff.). Han hålls länge i fäng­el­se och förhörs ca år 60 av Por­ci­us Festus och Agrip­pa II (Apg 25–26). Slut­li­gen skic­kas han till Rom (Apg 27–28).

ca 62

Je­su bror Ja­kob avrättas. Händel­sen är omnämnd av Jo­se­fus.

Mit­ten av 60-ta­let

En­ligt kris­ten tra­di­tion avrättas Petrus och Pa­u­lus un­der Ne­r­os förföljel­se av de krist­na ef­ter Roms brand år 64. Förföljel­sen nämns av den ro­mers­ke histo­ri­e­skri­va­ren Ta­ci­tus.

66

De ro­mers­ka ståthållar­nas öka­de förtryck utlöser ett blo­digt upp­ror i Ju­deen. Mot­at­tac­ken blir hård och le­der slut­li­gen till Je­ru­sa­lems förstöring. De ro­mers­ka styr­kor­na leds av Ves­pa­si­a­nus, som blir kej­sa­re år 69, se­dan tre and­ra fält­her­rar (Gal­ba, Ot­ho, Vi­tel­li­us) kämpat om mak­ten ef­ter Ne­r­os död år 68.

70

Je­ru­sa­lems erövring fullföljs av Ves­pa­si­a­nus son Ti­tus, som år 79 ef­ter­träder fa­dern som kej­sa­re och re­ge­rar till år 81. Ef­ter­träda­ren Do­mi­ti­a­nus (81–96) är tro­li­gen den som av­ses i Upp 17:11. Han är i så fall den sis­te ro­mers­ke kej­sa­re som skym­tar i NT.

Ef­ter år 70

Det ju­dis­ka fol­ket le­ver un­der kri­tis­ka förhållan­den. Ro­mers­ka upp­rens­nings­ak­tio­ner ge­nomförs (fäst­ning­en Ma­sa­da fal­ler år 73), och nya ju­dis­ka re­vol­ter upp­står. Den störs­ta, åren 132–135, le­der till att ju­dar­na helt ute­stängs från Je­ru­sa­lem. Un­der den­na tid kon­so­li­de­ras både den krist­na kyr­kan och den rab­bins­ka ju­den­do­men. Klyf­tan mel­lan de båda re­li­gi­o­ner­na fördju­pas, vil­ket sätter spår i bl.a. Matt och Joh; Evan­ge­li­e­skrif­ter.

Dagens bibelord

6 24Herren välsignar dig och beskyddar dig.
4 Mos 6:24