• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Son

Lik­som ett par and­ra be­teck­ning­ar för nära anförvan­ter (fa­der, bro­der) har or­det son fler be­ty­del­ser än den bok­stav­li­ga. En po­li­tisk va­sall kan kal­las den över­ord­na­de re­gen­tens son (2 Kung 16:7). Or­det kan också användas i vänligt till­tal till un­der­ord­na­de (”min son”, t.ex. 1 Sam 4:16; 2 Sam 18:22), särskilt av en lära­re till hans elev, så of­ta i Ord­språks­bo­ken (t.ex. 1:8; jfr 1 Pet 5:13). I den gre­kis­ka Je­sus Syraks vis­het står i stället ”mitt barn” (t.ex. 2:1). Till­ta­let ”mi­na barn” är van­ligt i NT (t.ex. Mark 10:24; 1 Joh 2:1), där bil­den också kan ges en kon­kret utlägg­ning (Gal 4:19). Mot­sva­rig­he­ten ”min dot­ter” finns bl.a. i Matt 9:22.

I hebre­is­kan används or­det söner of­ta om av­kom­ling­ar­na till ett folks an­fa­der. Ut­tryc­ket av­ser då helt en­kelt fol­ket; tan­ken på ett nära fa­mil­je­sam­band ham­nar i bak­grun­den. Vi­da­re får ”söner­na” en­ligt dåti­dens pat­ri­ar­ka­lis­ka språkbruk van­li­gen in­be­gri­pa båda könen, trots att man även på hebre­is­ka kan säga ”söner och dött­rar” och ibland gör det (jfr 2 Kor 6:18, där Pa­u­lus till­fo­gar ”och dött­rar” i ett GT-ci­tat). ”Is­ra­els söner” är alltså lik­ty­digt med ”is­ra­e­li­ter­na”, och ut­tryc­ket åter­ges så i den­na översätt­ning.

På likar­tat sätt kan hebre­is­kans ”söner” be­teck­na ex­em­plar av en typ, företräda­re för en egen­skap el­ler föremål för ett straff. Ogärningsmän kal­las t.ex. i grund­tex­ten ”onds­kans söner” (2 Sam 3:34), pi­lar­na ”kogrets söner” (Klag 3:13), den som döms till spöstraff ”sla­gens son” (5 Mos 25:2), den som förtjänar att dö ”dödens son” (2 Sam 12:5). Det­ta före­kom­mer även i NT:s gre­kis­ka. De som tillhör Guds ri­ke kal­las ”ri­kets söner” (Matt 8:12), gäster­na vid ett bröllop ”bröllops­sa­lens söner” (Matt 9:15), per­so­ner med häftigt lyn­ne ”åskans söner” (Mark 3:17), en frid­sam per­son ”fri­dens son” (Luk 10:6), de oly­di­ga ”olyd­na­dens söner” (Ef 2:2). Även här lig­ger tan­ken på kön och släkt­skap långt från den av­sed­da be­ty­del­sen. En om­skri­van­de åter­giv­ning är i re­gel den lämp­li­gas­te; en mer or­da­grann kan ibland väljas av sti­lis­tis­ka skäl.

Då kung­en kal­las Guds son (Ps 2:7) och Is­ra­el Her­rens förstfödde son (2 Mos 4:22) är däre­mot or­dets bild­li­ga bruk nära förknip­pat med fa­mil­jerätt och köns­rol­ler i bi­belns värld. Ba­ra en or­da­grann översätt­ning får i såda­na fall fram vad som åsyf­tas: söner­nas, och särskilt de förstföddas, pri­vi­le­gi­e­ra­de ställ­ning. Des­sa ställen bil­dar i sin tur en avgöran­de klang­bot­ten när Je­su plats i till­va­ron tol­kas med ut­tryc­ket ”Guds son” el­ler ”den förstfödde” (jfr Luk 2:7; Kol 1:15; Heb 1:6). Även i det fal­let tillämpas därför en bok­stav­lig åter­giv­ning, som också mot­sva­rar allmänt kris­tet bruk, fast in­nebörden i och för sig kan om­skri­vas t.ex. med hjälp av ut­tryck som ”gu­dom­lig na­tur”.

En mel­lanställ­ning in­tar några tex­ter i GT som or­da­grant ta­lar om ”Guds söner” el­ler ”gu­dasöner” (1 Mos 6:2; Job 1:6; 2:1; 38:7; Ps 29:1; 89:7; Dan 3:25). Även här åter­kling­ar föreställ­ning­ar om man­li­ga köns­rol­ler i kung­lig och kri­gisk miljö, fast me­ning­en allmänt sett kan åter­ges med att ge­stal­ter­na har gu­dom­lig na­tur el­ler är gu­daväsen (Äng­el). An­spel­ning­ar på des­sa ställen före­kom­mer i bi­belns gre­kisk­språki­ga de­lar. Det som då förmed­las är föreställ­ning­ar om upphöjd­het och styr­ka, så t.ex. när ju­dis­ka mar­ty­rer ef­ter sitt li­dan­de fram­träder som Guds söner (Vish 5:5) el­ler när de som håller fred en­ligt Je­su ord skall kal­las så, dvs. förvand­las till ett se­ger­rikt him­melskt till­stånd (Matt 5:9). De jämställs med äng­lar­na i Guds närhet (Luk 20:36). NT:s föreställ­ning om ett väntan­de arv (”söners rätt”, Rom 8:15; Ef 1:5) lig­ger nära (Matt 5:5). Lik­he­ten med Je­sus själv, So­nen, un­der­stryks också (jfr Rom 8:29; Heb 2:10 ff.) – en pa­ral­lell till bil­den av Människo­so­nen och hans ef­terfölja­re. En­ligt Pa­u­lus skall Guds söner, den förhärli­ga­de mänsk­lig­he­ten, vid Kristi åter­komst fram­träda till­sam­mans med ho­nom när den nya ska­pel­sen förverk­li­gas (Rom 8:19-23).

På des­sa ställen an­tyds sålun­da en an­nan föreställ­nings­krets än när de krist­na kal­las Guds barn. I sistnämn­da fall är det fråga om de­ras ställ­ning i den­na värl­den (Rom 8:16; jfr 1 Joh 3:1). Den­na skill­nad fram­träder bäst när re­spek­ti­ve ut­tryck översätts or­da­grant: de krist­na är re­dan nu ”Guds barn” men skall en gång bli ”Guds söner”. Fram­tids­bil­den är pat­ri­ar­ka­liskt präglad, men den in­be­gri­per kvin­nor­na på sam­ma sätt som männen är in­be­grip­na när kyr­kan skild­ras som Kristi brud el­ler dot­ter Si­on. Bil­der­na vänder sig till ett kol­lek­tiv av båda könen men framhäver skil­da si­dor av dess till­va­ro i ter­mer av man­ligt och kvinn­ligt.

Dagens bibelord

118 14Herren är min kraft och mitt värn,
han blev min räddning.
Ps 118:14