• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Slav

Sla­ve­ri­et hörde till den ve­der­tag­na samhälls­ord­ning­en i he­la det gam­la Is­ra­els omvärld. Bl.a. gjor­des krigsfång­ar till sla­var, lik­som skuld­sat­ta per­so­ner som in­te kun­de be­ta­la. Ut­fat­ti­ga människor sålde sig själva el­ler si­na barn till sla­ve­ri för att undgå svält. Han­del med sla­var drevs över na­tions­gränser­na; is­ra­e­li­ter kun­de köpa sla­var från ut­lan­det (3 Mos 25:44). Sla­vars barn blev äga­rens egen­dom. Därför kun­de man också födas till slav.

Lik­nan­de förhållan­den rådde i den gre­kisk-ro­mers­ka kul­tur som om­gav den krist­na ur­kyr­kan. Hushåll­ning­en där bygg­de till myc­ket stor del på sla­var­nas ar­bets­kraft. De ut­nytt­ja­des i in­dust­ri­ell ska­la, t.ex. på stor­gods och i gru­vor, men an­li­ta­des också för hem­ar­be­te, skriv­syss­lor och barn­upp­fost­ran. En dug­lig slav kun­de få självständig och an­svars­full ställ­ning, men han var be­ro­en­de av äga­rens välvil­ja och sak­na­de mänsk­li­ga rättig­he­ter i vår tids me­ning. Det fanns dock fi­lo­so­fis­ka lära­re som hävda­de sla­var­nas människovärde, vil­ket led­de till försök att med lag­stift­ning be­gränsa de grövs­ta ut­sla­gen av ägar­nas god­tyc­ke.

Bestämmel­ser om sla­var finns bl.a. i 2 Mos 21:2-11; 3 Mos 25:39-55; 5 Mos 15:12-18. Den gam­mal­tes­ta­ment­li­ga lag­stift­ning­en ger prov på ti­dens låga värde­ring av en slav (2 Mos 21:21) men har också in­slag av mänsk­lig hänsyn. En miss­hand­lad slav måste t.ex. i vis­sa fall fri­ges (2 Mos 21:26), och förrym­da sla­var fick in­te utlämnas (5 Mos 23:15). Is­ra­e­li­ter kun­de som med­lem­mar av Her­rens eget folk egent­li­gen in­te ägas av and­ra. Om de råkat i sla­ve­ri av eko­no­mis­ka or­sa­ker skul­le de fri­ges ef­ter sex år (2 Mos 21:2; 3 Mos 25:39-46; 5 Mos 15:12); de kun­de också friköpas dessförin­nan (3 Mos 25:47-53). Hur sy­ste­met har tillämpats i prak­ti­ken är svårt att avgöra. Som i al­la likar­ta­de samhällen har förhållan­de­na säker­li­gen va­ri­e­rat, från plågsam­ma till re­la­tivt be­hag­li­ga vill­kor för en­skil­da sla­var. I Is­ra­el var dock sy­ste­met jämförel­se­vis småska­ligt. Sla­var ar­be­ta­de of­tast i mind­re jord­bruk och hushåll, un­der nära kon­takt med äga­ren.

Tan­ken att is­ra­e­li­ter in­te skall va­ra sla­var åt varand­ra har en viss mot­sva­rig­het i NT:s råd och an­vis­ning­ar för de urkrist­na försam­ling­ar­na. Pa­u­lus­bre­ven un­der­stry­ker att sla­var och husbönder skall vi­sa ömse­si­dig kärlek och hänsyn (t.ex. Ef 6:5 ff.; Kol 3:22 ff.), att de är li­ka inför Gud och att den so­ci­a­la skill­na­den mel­lan dem är oväsent­lig i den krist­na ge­men­ska­pen. Någon ut­tryck­lig kri­tik av sla­ve­ri­et som in­sti­tu­tion for­mu­le­ras dock in­te i NT.

Gränsen mel­lan strikt sla­ve­ri och påtvung­en ar­bets­tjänst av and­ra slag är in­te all­tid tyd­lig. I GT fram­står ”daglöna­ren” i prin­cip som en fri man, men hans hårda lott ingav ändå medkäns­la (t.ex. 5 Mos 24:14 f.). I 3 Mos 25:40, 53 jämförs han med en is­ra­e­lit som gör tids­be­gränsad slav­tjänst. Större tvångsuppbåd av ar­bets­kraft nämns bl.a. i sam­band med Sa­lo­mos bygg­nadsföre­tag. En­ligt 2 Krön 8:7 f. togs ba­ra ic­ke-is­ra­e­li­ter i an­språk, men en­ligt 1 Kung 5:13 infördes ”ar­bets­plikt över he­la Is­ra­el”. En­ligt pro­fe­ten Samu­els var­nings­ord i 1 Sam 8:11 ff. skul­le is­ra­e­li­ter­na försla­vas så snart de fick en kung.

Otyd­lig­he­ten förstärks av att den hebre­is­ka bi­belns van­li­gas­te ord för slav (éved) li­ka väl kan be­ty­da tjäna­re. Det används bl.a. om per­so­ner i kung­lig tjänst av al­la slag, t.ex. hovmän, sände­bud, befälha­va­re och sol­da­ter. Dess­utom före­kom­mer det i ödmju­ka ta­lesätt. Man mar­ke­ra­de un­derdånig­het el­ler ba­ra ren hövlig­het ge­nom att kal­la sig själv den över­ord­na­des slav el­ler tjäna­re. Sam­ma språkbruk tillämpas på människors förhållan­de till Gud. I bi­belns gre­kisk­språki­ga de­lar finns lik­nan­de egen­he­ter i använd­ning­en av or­det dou´los.

Nu­ti­da språk skil­jer skarpt mel­lan sla­var och tjäna­re, och därför måste en översätt­ning göra många bi­bel­tex­ter tyd­li­ga­re än de egent­li­gen är. ”Slav” är det lämp­li­gas­te ord­va­let i gam­mal­tes­ta­ment­li­ga la­gar och berättel­ser som tyd­ligt av­speg­lar forn­ti­dens sla­ve­ri­sy­stem, li­kaså i NT:s brev när de av­hand­lar gre­kisk-ro­mers­ka samhällsförhållan­den. Or­det ”tjäna­re” används bl.a. i tex­ter där förhållan­det till hus­bon­den skild­ras som per­son­ligt och förtro­en­de­fullt och även i hövlig­hets­fra­ser som ”din tjäna­re”. Li­kaså används det i tex­ter som gäller re­la­tio­nen till Gud el­ler Kristus (un­dan­tag före­kom­mer där ägar- och be­ro­en­deförhållan­det är starkt be­to­nat). Så är också fal­let i fler­ta­let av evan­ge­li­er­nas lik­nel­ser, ef­tersom de i sista hand il­lu­stre­rar gudsförhållan­det, fast det ar­bets­folk som upp­träder ser ut att va­ra sla­var i åtminsto­ne som­li­ga av berättel­ser­na. Ibland kan grund­tex­tens fler­ty­dig­het åter­vin­nas ge­nom ersätt­nings­ord som väljs ef­ter sam­man­hang­et. Kung­ens sla­var el­ler tjäna­re kan t.ex. i översätt­ning­en kal­las hans män. Fra­ser där någon kal­lar sig slav el­ler tjäna­re kan ersättas med till­talsor­det ”her­re”, osv.

Dagens bibelord

7 9Så har Herren Sebaot sagt: "Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! 10Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra."

Sak 7:9f