NT:s upp­gif­ter om de skriftlärda hänför sig till ett första­di­um av den rab­bins­ka ju­den­do­men, i vars fullt ut­veck­la­de form de skriftlärda el­ler rab­bi­ner­na var per­so­ner som ef­ter lång ut­bild­ning i äld­re tra­di­tio­ner bli­vit auk­to­ri­se­ra­de att själva ut­ta­la sig i lag­tolk­nings­frågor. Sin ju­ri­disk-re­li­giösa verk­sam­het be­drev de ut­an ersätt­ning. Den skriftlärde måste skaf­fa sig sitt up­pehälle ge­nom något an­nat yr­ke (jfr Apg 18:3 med not) men åtnjöt sam­ti­digt högt an­se­en­de för sin lärdom. Man vet in­te hur no­ga den re­li­giösa yr­kes­rol­len ha­de fast­lagts i ny­tes­ta­ment­lig tid, men dess se­na­re for­mer bygg­de ut­an tvi­vel på en lång tids ut­veck­ling av skrift­stu­di­et. Es­ra är skriftlärdo­mens tra­di­tio­nel­la por­tal­ge­stalt (Esr 7:6, 10 f.). Skriftlärda nämns också i Tillägg till GT (1 Mack 7:12; 2 Mack 6:18; jfr 14:37 f.). Je­sus Syrak, som själv tor­de ha tillhört de­ras krets, be­skri­ver i sak de­ras verk­sam­het (38:24-39:11) och nämner även (51:23) ”lärdo­mens hus”, vil­ket i se­na­re tid var be­teck­ning­en för rab­bi­ner­nas stu­di­e­lo­ka­ler.

I evan­ge­li­er­na och Apost­lagärning­ar­na nämns de skriftlärda, även kal­la­de laglärda, of­ta till­sam­mans med fa­ri­se­er­na. De båda be­grep­pen bör dock hållas isär. Skriftlärd var den som ha­de en bestämd kom­pe­tens, me­dan en fa­risé tillhörde ett re­li­giöst par­ti och ar­be­ta­de för dess åsik­ter. I prak­ti­ken kan de båda grup­per­na till stor del ha sam­man­fal­lit, och san­no­likt fick fa­ri­se­er­nas upp­fatt­ning­ar ett ökat in­fly­tan­de på den ju­dis­ka skriftlärdo­men ef­ter temp­lets förstöring. Lik­som i fråga om fa­ri­se­er­na be­to­nar NT starkt de skriftlärdas motsätt­ning till Je­sus. Sam­ti­digt har de­ras tänkesätt del­vis förts vi­da­re in­om urkris­ten­do­men. I Mat­teu­se­vange­li­et an­tyds att även krist­na kun­de kal­las skriftlärda (13:52; 23:34).