• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Skam

Be­grep­pet skam kan på svens­ka ut­tryc­kas med fle­ra ord: ”blyg­sel”, ”ne­sa”, ”vanära” etc. Så är det också i de bib­lis­ka språken. Or­den används både om skamkänslan och om det man skäms för el­ler bor­de skämmas för. I bi­belns värld är blyg­selkänslan stark och be­grep­pet skam påfal­lan­de vik­tigt. Sy­nen på vad som är skam­ligt kan också te sig särpräglad ur nu­ti­da västerländsk syn­vin­kel.

Na­ken­het ansågs skam­lig, och hebre­is­ka ord för ”skam” kan be­teck­na köns­or­ga­net (”blyg­den”, Jes 3:17; Hos 2:10; jfr Jes 47:3). Otillåtna sex­u­el­la förbin­del­ser och be­te­en­den stämp­la­des i hög grad som skam och vanära. Allmänt sett var synd, skuld och skam närlig­gan­de be­grepp: en av­slöjad syn­da­res elände be­stod till stor del i att behöva skämmas (Jer 3:25). Men även miss­lyc­kan­den och till­kor­ta­kom­man­den var skam­be­lag­da, t.ex. en gift kvin­nas barnlöshet (1 Mos 30:1-23; 1 Sam 1:5-7; Luk 1:25), anhöri­gas olyc­kor och fel­steg (1 Sam 20:30; Ords 28:7; 29:15), ne­der­lag i strid (2 Sam 19:3). Även fat­tig­dom kan nämnas i såda­na sam­man­hang (Ords 13:18; Luk 16:3; jfr dock Ords 17:5).

Fle­ra van­li­ga ut­tryck utmålar den förödmju­ka­des ömk­li­ga till­stånd. Han ”kläs i skam” el­ler ”står med skam” (Job 8:22; Ps 31:18). De som tri­um­fe­rar över ho­nom kan vi­sa sitt förakt ge­nom att viss­la (det hebre­is­ka or­dets be­ty­del­se är något osäker), klap­pa i händer­na, ska­ka på hu­vu­det och pe­ka fing­er (Job 27:23; Klag 2:15 f.; Sef 2:15; Syr 22:1). Han blir ”en vi­sa”, dvs. föremål för smädel­ser och glåpord (Job 30:9; Klag 3:14; Hab 2:6), el­ler t.o.m. ett ex­em­pel som bru­kas i förban­nel­ser (2 Kung 22:19; Ps 102:9). Skam­men blir i det sam­man­hang­et särskilt känn­bar ge­nom att för fram­ti­den häfta vid den drab­ba­des namn.

Det sag­da kan i fle­ra av­se­en­den tillämpas på gudsförhållan­det. Lik­som ett folk kal­lar sin gud för sin härlig­het är också en falsk och svag gud fol­kets skam, och fol­kets ne­der­lag kan upp­fat­tas som en skam för gu­den. Den san­ne is­ra­e­li­ten är över­ty­gad om att al­la främman­de gu­dar och de­ras till­bed­ja­re kom­mer att ”stå med skam” (Ps 97:7; Jer 50:2; 51:47). Or­det ”skam” kan t.o.m. användas som ersätt­nings­ord för en främman­de gud, ”skam­gu­den” (Jer 3:24; 11:13; Hos 9:10; Baal). För Is­ra­els egen del har av­gu­da­dyr­kan en hu­vud­sak­lig an­del i fol­kets skuld, skam och ne­der­lag (5 Mos 28:37; Jer 3:25; Hos 10:6). Däri­ge­nom blir också Guds namn vanärat (Hes 20:9; 39:7). Des­sa mo­tiv åter­kom­mer i böner om att Gud skall gri­pa in och ställa allt till rätta (Dan 9:7 f.; Bar 1:15; 2:6). I NT skild­ras den sista do­men som Guds slut­li­ga in­gri­pan­de, och för den krist­ne gäller det att då in­te behöva ”stå med skam” (Fil 1:20; 1 Joh 2:28).

Dagens bibelord

139 13Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
14Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
Ps 139:13f