• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Sabbat

Se­den att göra en dag i vec­kan till vi­lo­dag är ett vik­tigt in­slag i ju­den­do­men. Dyg­net räknas därvid från kväll till kväll: still­het skall råda från mörkrets in­brott på fre­dag till sam­ma tid­punkt på lördag. Nam­net sab­bat härleds i bi­beln ur ett ord för ”upphöra” och förknip­pas med vi­la ef­ter av­slu­tat ar­be­te (1 Mos 2:3; 2 Mos 34:21). Den ur­sprung­li­ga be­ty­del­sen kan in­te säkert fast­ställas.

Både sju­da­gars­vec­kan, som även kris­ten­do­men har be­va­rat, och se­den att fi­ra den sjun­de da­gen var ka­rak­te­ris­tis­ka för det gam­la Is­ra­el. Någon fullständig mot­sva­rig­het bland and­ra folk är in­te känd, och det finns ing­en allmänt erkänd förkla­ring till se­dens upp­komst. Man har bl.a. före­sla­git att påskens sju­da­gars­fest stått mo­dell för vec­kan och att måna­den fyr­de­lats ef­ter månfa­ser­na (fullmåne­da­gen fi­ra­des i Ba­by­lo­ni­en). En te­o­ri utgår från tal­mysti­ken, där ta­let sju of­ta åter­kom­mer. Den sjun­de da­gen skul­le ha be­trak­tats som en olycks­dag, då ar­be­te bor­de und­vi­kas. En gam­mal ta­buföreställ­ning skul­le i så fall av is­ra­e­li­ter­na ha om­tol­kats till en re­li­giös prin­cip med mänsk­li­ga och so­ci­a­la värden.

I Mo­seböcker­na påbjuds sab­ba­ten fle­ra gång­er, med del­vis oli­ka mo­ti­ve­ring­ar. Den fram­ställs som en upp­rep­ning av Guds vi­lo­dag ef­ter ska­pel­sen (1 Mos 2:3; 2 Mos 20:11; 31:17). Den kal­las också en förbunds­plikt (2 Mos 31:16). Den nämns i sam­band med hel­ge­do­men (3 Mos 19:30), där of­fer skul­le frambäras (4 Mos 28:9 f.) och skådebröden förny­as (3 Mos 24:8). Den fi­ras med ”en he­lig sam­man­komst” (3 Mos 23:3), lik­som de sto­ra årli­ga högti­der­na. En va­ri­ant av or­det sab­bat används även om några såda­na fest­da­gar (3 Mos 16:31; 23:24, 32, 39). I 5 Mos ges sab­ba­ten en so­ci­al tolk­ning: den skall ge behövlig vi­la åt al­la, fria, sla­var och in­vand­ra­re, och även åt ar­bets­dju­ren (5:12-15).

Att av­stå från ar­be­te på sab­ba­ten är en ovill­kor­lig re­li­giös plikt. Ibland nämns spe­ci­el­la syss­lor som skall und­vi­kas (2 Mos 34:21; 35:3). Berättel­sen om man­naund­ret il­lu­stre­rar också sab­bats­bu­det (2 Mos 16:21-30). För brott mot sab­bats­helg­den stad­gas döds­straff (2 Mos 31:15; 35:2), vil­ket li­kaså il­lu­stre­ras i berättel­se­form (4 Mos 15:32-36). Den­na bestämmel­se, lik­som and­ra lik­nan­de, sat­tes i prak­ti­ken ur spel re­dan av rab­bi­ner­nas tolk­nings­tra­di­tion.

Sab­ba­tens roll i tro och sed har tyd­li­gen ut­veck­lats un­der lång tid. Det framgår av Am 8:5 att man fi­ra­de sab­bat un­der kun­ga­ti­den och att ing­en va­ru­han­del då fick före­kom­ma. Men sab­ba­tens be­ty­del­se öka­de up­pen­bar­li­gen un­der den ba­by­lo­nis­ka fång­en­ska­pen och ti­den däref­ter, då man måste upprätthålla det re­li­giösa li­vet ut­an ett fun­ge­ran­de tem­pel. Fle­ra tex­ter från den­na tid vi­sar att reg­ler­na för sab­ba­ten fick en ny skärpa (t.ex. Neh 13:15-22; Jes 56:2-7; Hes 22:26). Sam­ti­digt upp­träder ut­tryck för en lust­fylld högtidskäns­la som förknip­pas med da­gen (Jes 58:13 f.). I Tillägg till GT är sab­bats­fi­ran­det en gi­ven del av den ju­dis­ka from­he­ten (Ju­dit 8:6; 2 Mack 8:27; 12:38). Där skild­ras också hur ju­dar­nas fi­en­der ut­nytt­ja­de det i mi­litära sam­man­hang, vil­ket på ju­disk si­da led­de till be­slu­tet att sab­ba­ten fick bry­tas ge­nom försvars­hand­ling­ar för att rädda liv (1 Mack 2:29-41; jfr 2 Mack 15:1-5).

Det grundläggan­de sab­bats­bu­det hölls själv­klart av kret­sen kring Je­sus (Luk 23:56) och av de förs­ta krist­na förkun­nar­na (Apg 13:14). Käns­lor av glädje och högtid som ju­disk tra­di­tion än i dag förbin­der med sab­ba­ten åter­speglas när den görs till en bild för den him­mels­ka sa­lig­he­ten (Heb 4:9). Men NT skild­rar också kon­flik­ter kring de de­talj­reg­ler som införts till skydd för sab­bats­bu­det. En rad ställen hand­lar om hur Je­sus sätter sig över såda­na reg­ler och hänvi­sar till att människans välfärd måste sättas i förs­ta rum­met; se t.ex. Matt 12:1-14 med par. NT an­ty­der dess­utom att han som Människo­so­nen och Guds son ansåg sig ha full fri­het i förhållan­de till sab­bats­reg­ler­na (Matt 12:8; Joh 5:17). När kris­ten­do­men lämna­de den ju­dis­ka miljön bröt de krist­na så småning­om med sab­bats­fi­ran­det. Sönda­gen, Je­su upp­ståndel­ses dag, blev i stället de­ras gudstjänst­dag (Apg 20:7; 1 Kor 16:2). Al­la bin­dan­de reg­ler för fi­ran­det av he­li­ga da­gar av­vi­sa­des (Kol 2:16) men har del­vis återupp­ta­gits i se­na­re kris­ten tra­di­tion.

Dagens bibelord

139 4Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Ps 139:4