• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Renhet, rena, rening, oren, orena, orenhet

La­gar om ren­het finns på oli­ka ställen i Mo­seböcker­na, särskilt in­om det s.k. präster­li­ga tra­di­tions­skik­tet; se bl.a. 3 Mos 11-15; 4 Mos 19. De­ras ämne är var­ken ytt­re hy­gi­en el­ler mo­ra­lis­ka förhållan­den i vår me­ning ut­an något som bru­kar kal­las kul­tisk el­ler ri­tu­ell ren­het. Därmed me­nas att reg­ler­na i förs­ta hand kringgärdar umgäng­et med Gud och det he­li­ga. Ge­nom vis­sa hand­ling­ar och till­stånd kan människor bedömas va­ra olämp­li­ga att del­ta i hel­ge­do­mens ri­ter: de blir ri­tu­ellt ore­na. Prin­ci­pen gäller särskilt för präster; den om­fat­tar både själva gudstjäns­ten och an­slu­tan­de of­fermålti­der (3 Mos 22:1-16). Brott mot den upp­fat­tas som livs­ho­tan­de (v. 9) och be­straf­fas av Gud själv el­ler ge­nom mänsk­ligt in­gri­pan­de (4 Mos 19:13). Tan­ken är långt ifrån unik i re­li­gi­ons­hi­sto­ri­en; där finns ota­li­ga ex­em­pel på lik­nan­de reg­ler och ta­buföreställ­ning­ar, som skarpt av­gränsar kul­ten från vis­sa si­dor av var­dags­li­vet. Man har försökt förkla­ra de en­skil­da bestämmel­ser­nas bak­grund och in­nebörd på oli­ka sätt. I den bib­lis­ka re­li­gi­o­nen ses ren­hets­lag­stift­ning­en som ett ut­tryck för Guds vil­ja. Den in­nehåller vill­kor för umgäng­et med ho­nom i gudstjäns­ten.

Den kul­tis­ka oren­he­ten upp­kom­mer på många oli­ka sätt: ge­nom kon­takt med lik och gra­var (4 Mos 19:11-16) och med ore­na el­ler självdöda djur (3 Mos 11), ge­nom spetäls­ka (3 Mos 13-14) och ge­nom flyt­ning­ar från köns­or­ga­nen, både nor­ma­la och onor­ma­la (3 Mos 15), lik­som också ge­nom barnafödan­de (3 Mos 12). I sin mest ut­prägla­de form tänks oren­he­ten som en smit­ta, överförbar ge­nom di­rekt och in­di­rekt beröring (Hagg 2:14). Förlo­rad ren­het kan åter­vin­nas ge­nom en före­skri­ven vänte­tid (en dag el­ler sju da­gar el­ler ibland ännu fler; i fråga om spetäls­ka tills symp­to­men försvun­nit) och ge­nom re­ningsce­re­mo­ni­er som stänk­ning, bad och of­fer. Utförli­ga re­nings­ri­ter före­skrivs vid prästers och le­vi­ters vig­ning (2 Mos 29; 4 Mos 8), lik­som vid präster­nas tjänstgöring (2 Mos 30:17-21). Reg­ler­na för var­dag­lig re­ning (t.ex. 3 Mos 15:16) vi­sar sam­ti­digt att in­te ba­ra gudstjäns­ten ut­an helst även van­li­ga människors liv skall avskärmas från det som vållar oren­het. Det­ta häng­er sam­man med att he­la Is­ra­el kal­las ”ett ri­ke av präster och ett he­ligt folk” (2 Mos 19:6). Målet har säker­li­gen ald­rig uppnåtts helt. Ma­jo­ri­te­ten av fol­ket har levt i kon­flikt med ide­a­let men re­nat sig före och un­der besöken i temp­let.

Bestämmel­ser­na om att vis­sa djur är ore­na och in­te får ätas har man sökt förkla­ra på oli­ka sätt, bl.a. ge­nom att hänvi­sa till hy­gi­e­nis­ka och sym­bo­lis­ka aspek­ter. En möjlig­het är att de står i sam­band med av­skyn för främman­de kul­ter, där vis­sa djur till­betts el­ler off­rats.

Av­gu­dar be­trak­tas som en yt­ters­ta mot­pol till Is­ra­els Gud, och allt som har med dem att göra är i högs­ta grad orent; se t.ex. Hes 36:18, 25. Att avlägs­na spår av främman­de kul­ter är att re­na lan­det el­ler temp­let (2 Krön 34:3, 5, 8; 1 Mack 4:36-59; 2 Mack 10:1-8).

Då ren­hets­la­gar­na i GT fram­träder som gu­dom­li­ga påbud, upprätthålls in­te någon klar åtskill­nad mel­lan ri­tu­ell oren­het och mo­ra­lis­ka fel­steg. Brott mot la­gar­nas bestämmel­ser är olyd­nad, alltså synd; be­grep­pen oren­het och synd upp­träder också si­da vid si­da (t.ex. 3 Mos 5:1-6). Upp­fatt­ning­en att orätt mot medmänniskor är det dju­pa­re pro­ble­met finns dock företrädd i GT (3 Mos 19; Jes 1:15-17) och har spe­lat stor roll i dess utlägg­nings­hi­sto­ria. Ri­tu­ell oren­het tol­kas som en bild för mo­ra­lisk, och den gu­dom­li­ga förlåtel­sen be­skrivs med sym­bo­ler hämta­de från re­nings­ri­ter­na; se t.ex. Ps 51:9.

Ex­em­pel på from­ma ju­dars tro­het mot ren­hets­la­gar­na finns på åtskil­li­ga ställen i Tillägg till GT (Tob 2:5, 9; Ju­dit 16:18; 2 Mack 12:38; Syr 34:30) men också i NT (Mark 1:44; Luk 2:22; Joh 11:55; Apg 10:14; jfr Hes 4:14). Den­na tro­het kun­de skärpas ge­nom nya reg­ler. Ställen som Tob 1:11; Ju­dit 12:2 vi­sar att man und­vek van­lig mat som va­rit i beröring med ic­ke-ju­dar, ef­tersom des­sa in­te iakt­tog några ren­hets­reg­ler och därför smit­ta­de and­ra med ri­tu­ell oren­het. Sam­ma slags skärp­ning kom till ut­tryck i de tvätt­ning­ar som nämns i Mark 7:3 f. med par. Men man kun­de också ba­da ri­tu­ellt för att va­ra i ett till­stånd av and­lig ren­het när man skul­le påbörja ett stort före­tag el­ler fat­ta ett vik­tigt be­slut. Ju­dit 12:7-9 kan upp­fat­tas på det­ta sätt. I NT ger Jo­han­nes döpa­rens verk­sam­het ex­em­pel på sam­ma sak. Den sym­bo­lis­ka tolk­ning­en av re­ning i vat­ten ut­veck­las vi­da­re i den krist­na dopläran (1 Kor 6:11). Sam­ti­digt vi­sar NT att urförsam­ling­en så småning­om åsi­do­sat­te en bok­stav­lig ef­terföljd av ren­hets­la­gar­na (Apg 10:28; Kol 2:20-22; Heb 10:2-4). En­ligt evan­ge­li­er­na kun­de den­na in­ställ­ning stödja sig på Je­sus. Kon­flik­ten mel­lan ho­nom och hans sam­tids re­li­giösa le­da­re, särskilt fa­ri­se­er­na, förkla­ras till väsent­lig del med att han ha­de en an­nan upp­fatt­ning än de om ri­tu­ell ren­het och oren­het. Det som ore­nar människan är en­ligt ho­nom on­da tan­kar och gärning­ar; se Matt 15:1-20 med par.

Dagens bibelord

5 15Men de rättfärdiga lever för evigt.
Hos Herren har de sin lön
och den Högste sörjer för dem.
Vish 5:15