• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Profetböcker

En rad bi­belböcker är upp­kal­la­de ef­ter pro­fe­ter och in­nehåller dels no­ti­ser ur de­ras liv, dels sam­ling­ar av pro­fe­tis­ka ut­ta­lan­den. I det krist­na GT står des­sa böcker sist. Den hebre­is­ka bi­beln har dem i sin and­ra hu­vud­del, som kal­las Pro­fe­ter­na (Ne­viím).

Tre pro­fetböcker, Je­sa­jas, Je­re­mi­as och He­se­ki­els, har kal­lats ”de sto­ra”, ef­tersom var och en av dem upp­tog en hel bokrul­le. Tolv kor­ta­re böcker rym­des däre­mot på sam­ma rul­le och räkna­des därför som en en­het, ”tolv­pro­fet­bo­ken”. Da­ni­els bok står i det krist­na GT bland pro­fetböcker­na, som den fjärde av ”de sto­ra”. I själva ver­ket tillhör den en an­nan typ (Apo­ka­lyp­tik) och räknas i den hebre­is­ka bi­beln till dess tred­je hu­vud­del, Skrif­ter­na.

I sitt nu­va­ran­de skick har pro­fetböcker­na en lång förhisto­ria och är sam­man­ställ­da av ef­terfölja­re till pro­fe­ter­na som förval­ta­de tra­di­tio­nen om de­ras ord. I många kul­tu­rer har re­li­giösa och fi­lo­so­fis­ka le­da­re gett upp­hov till ”sko­lor” el­ler stu­di­e­kol­lek­tiv, som bestått un­der många ge­ne­ra­tio­ner. Skrift­pro­fe­ter­nas lärjung­ar kan ha ver­kat på lik­nan­de sätt. De har in­te ba­ra vi­da­re­be­ford­rat mästar­nas förkun­nel­se ut­an också tillämpat den i nya si­tu­a­tio­ner, kom­men­te­rat och kom­plet­te­rat den. Ano­ny­ma sam­ling­ar av pro­fe­t­ord kun­de dess­utom fo­gas till ti­di­ga­re pro­fe­ters verk el­ler slås sam­man till nya en­he­ter.

Pro­fetböcker­na in­nehåller alltså bi­drag från vitt skil­da ti­der och kan of­ta in­te da­te­ras till en bestämd tid­punkt. Man måste nöja sig med att av­gränsa den pe­ri­od in­om vil­ken de har vux­it fram. Grund­tex­tens in­led­ning­ar till böcker­na in­nehåller i många fall upp­gif­ter om den ur­sprung­li­ge pro­fe­tens verk­sam­hets­tid. Mer el­ler mind­re tyd­li­ga an­spel­ning­ar på sam­ti­da händel­ser bi­drar till da­te­ring­en av som­li­ga av­snitt. And­ra av­snitt skil­jer ut sig ge­nom form och in­nehåll men ger ba­ra allmänna led­trådar be­träffan­de sin till­komst­tid. Det är också svårt att avgöra när en hel bok fått sin slut­li­ga re­di­ge­ring. Al­la pro­fetböcker­na förelåg emel­ler­tid sam­la­de i sin nu­va­ran­de ord­ningsföljd i början av 100-ta­let f.Kr., då de kom­men­te­ra­des i Syr 48:22; 49:6-10. Tro­li­gen ha­de de då också i stort sett sam­ma in­nehåll som nu.

Nedanståen­de över­sikt ger en grov bild av pro­fetböcker­nas förhållan­de till varand­ra och till den av oss kända histo­ri­en. Ton­vik­ten läggs vid de ur­skilj­ba­ra hu­vud­ge­stal­ter­na, fast gränsen mel­lan de­ras egen förkun­nel­se och se­na­re tillägg ge­nomgåen­de är otyd­lig.

Je­sa­ja ver­ka­de un­der 700-ta­lets se­na­re de­cen­ni­er, då Is­ra­el lev­de un­der as­sy­riskt hot. Je­sa­ja­bo­ken är myc­ket oen­het­lig (jfr not till Jes 1:1). I kap. 1-39 finns tex­ter med mer el­ler mind­re tyd­lig syft­ning på händel­ser un­der pro­fe­tens livs­tid (se t.ex. no­ter till Jes 1:5-9; 7:1 ff.; 14:28; 17:1 ff., 12-14; 20:1 f.; 30:1-7). And­ra tex­ter fram­står av oli­ka skäl som se­na­re tillägg (se t.ex. no­ter till 13:1; 21:1-10; 24-27). Kap. 40-55 hänför sig i sin hel­het till den tid då Ky­ros störta­de det ny­ba­by­lo­nis­ka ri­ket, ca 550-539 f.Kr. Av­snit­tets stil vitt­nar om en be­ty­dan­de men för oss okänd upp­hovs­man (”Den and­re Je­sa­ja”, jfr not till Jes 40:1). Bokens sista del, kap. 56-66, pas­sar in­nehållsmässigt in i den pe­ri­od som följ­de ef­ter den ba­by­lo­nis­ka fång­en­ska­pen (jfr not till Jes 56:1).

Je­re­mi­as förkun­nel­se pågick en­ligt in­led­ning­en till den bok som bär hans namn (1:2 f.) från 620-ta­let till 580-ta­let f.Kr. Det var en dra­ma­tisk pe­ri­od som kul­mi­ne­ra­de med Je­ru­sa­lems förstöring. Både berättel­ser och förkun­nan­de av­snitt i boken speg­lar pro­fe­tens in­ten­si­va del­ta­gan­de i händel­se­ut­veck­ling­en. Var­ning­ar och doms­ord förde ho­nom of­ta i kon­flikt med fol­kets le­da­re, även ef­ter sta­dens fall, då han tving­a­des del­ta i en ut­vand­ring till Egyp­ten. Star­ka känslo­ut­tryck ger de­lar av boken en per­son­lig prägel. And­ra tex­ter tol­kar Je­ru­sa­lems öde med hjälp av den ve­dergäll­ningslära som också ut­veck­las i ti­dens histo­ri­e­skriv­ning (Berättan­de skrif­ter).

He­se­ki­el var en yng­re sam­ti­da till Je­re­mia. Även hans förkun­nel­se kret­sa­de kring Ju­da ri­kes un­dergång. En­ligt bokens in­led­ning (1:1-3) hörde han till de ju­dar som re­dan 597 f.Kr. de­por­te­ra­des till Ba­by­lo­ni­en. Där mot­tog han sin kal­lel­se till pro­fet, och där fick han ny­he­ten om Je­ru­sa­lems fall. Berättel­sen om det­ta bil­dar en vänd­punkt i He­se­ki­els bok (33:21). Före den ho­tas fol­ket mest med straff, däref­ter ta­las om Is­ra­els upprättel­se. Fram­tids­hop­pet ut­trycks bl.a. i en de­talj­rik vi­sion av ett förny­at Je­ru­sa­lems tem­pel.

Tolv­pro­fet­bo­kens hu­vud­ge­stal­ter kan del­vis föras sam­man i grup­per med likar­tad hi­sto­risk bak­grund. Till­sam­mans täcker de en pe­ri­od som börjar före Je­sa­ja och slu­tar ef­ter He­se­ki­el.

Ho­sea och Amos ver­ka­de båda vid mit­ten av 700-ta­let f.Kr i det is­ra­e­li­tis­ka Nord­ri­ket, där Ho­sea också var upp­vux­en (Amos kom från Syd­ri­ket; jfr Hos 1:1; Am 1:1 med no­ter). Ett hu­vud­mo­tiv i Ho­se­as bok är var­ning­ar för av­gu­da­dyr­kan, bild­ligt skild­rad som äkten­skaps­brott. Amos fördömde med särskild skärpa de mäkti­gas orätt­vi­sor mot de fat­ti­ga. Det­ta mo­tiv åter­kom­mer hos Mi­ka, som var Je­sa­jas sam­ti­da och fram­trädde i Syd­ri­ket un­der 700-ta­lets sista del (jfr not till Mik 1:9).

Se­fan­ja, Na­hum och Ha­backuk tillhör al­la 600-ta­lets sista de­cen­ni­er, som mot­sva­rar förra de­len av Je­re­mi­as verk­sam­hets­tid. Se­fan­jas pro­fe­ti­or är bl.a. rik­ta­de mot As­sy­ri­en och da­te­ras till kung Jo­si­as re­ge­ring, som börja­de ca 640 f.Kr. (jfr not till Sef 1:1). Na­hums bok ger ut­tryck för ju­bel inför Ni­ne­ves fall och det as­sy­ris­ka väldets un­dergång år 612 (jfr not till Nah 1:1). In­nehållet i Ha­backuks bok sak­nar da­te­ring­ar men pas­sar till de närmast följan­de åren. Ba­by­lo­ni­er­na, som störtat as­sy­ri­er­na, be­trak­tas av pro­fe­ten som Guds straf­fan­de red­skap, men de­ras grym­he­ter ger upp­hov till nya frågor.

Hag­gajs, Sa­kar­jas och Ma­la­kis böcker av­speg­lar si­tu­a­tio­nen un­der och ef­ter 500-ta­lets sista de­cen­ni­er, då det gäll­de att återställa fol­kets re­li­giösa liv ef­ter de­por­ta­tio­ner­na och and­ra olyc­kor, bl.a. ge­nom temp­lets återupp­bygg­nad. En­ligt Esr 5:1 f. var pro­fe­ter­na Hag­gaj och Sa­kar­ja ak­tivt pådri­van­de i den­na sak, vil­ket stämmer med in­nehållet i Hagg och i Sak 1-8 (jfr no­ter till Hagg 1:1; Sak 1:1). Des­sa av­snitt da­te­ras tyd­ligt till ca år 520 f.Kr. Sak 9-14 hand­lar däre­mot om and­ra ämnen och kan in­te ha sam­me upp­hovs­man. Av­snit­tet in­nehåller sam­ling­ar av ano­ny­ma pro­fe­t­ord som har berörings­punk­ter med Ma­la­kis bok. Ma­la­ki (”min budbära­re”) är tro­li­gen ing­et verk­ligt namn ut­an en be­teck­ning som hämtats från bokens text (3:1). Ma­la­kis bok vill lik­som Hag­gajs väcka vörd­nad för den återupprätta­de tem­pel­gudstjäns­ten men lik­nar Sak 9-14 ge­nom en förkun­nel­se om dom och fräls­ning som förebådar apo­ka­lyp­ti­ken.

De återståen­de pro­fetböcker­na är oda­te­ra­de och svåra att an­kny­ta till någon känd hi­sto­risk si­tu­a­tion. Obad­jas bok har ett text­par­ti ge­men­samt med Je­re­mi­as, och pro­fe­tens kla­gan över det edo­me­is­ka grann­fol­ket kan pas­sa till ti­den närmast ef­ter Je­ru­sa­lems fall. Ut­tryckssättet i hans slut­vi­sion har åbe­ro­pats för en se­na­re da­te­ring, till 400-ta­let f.Kr. Sam­ma oviss­het råder kring Jo­els bok, och lik­nan­de da­te­ringsförslag har framförts (jfr not till Jo­el 1:1). Dess kon­kre­ta in­nehåll gäller en nödsi­tu­a­tion av så allmän art (en gräshopp­sin­va­sion) att den in­te kan tidfästas.

Jo­nas bok av­vi­ker helt från de övri­ga. Den in­nehåller ing­en pro­fe­tisk förkun­nel­se ut­an är helt och hållet en upp­bygg­lig berättel­se, till sin typ be­släktad med böcker­na om Es­ter, Ju­dit och To­bit (jfr not till Jon 1:1). Fram­ställ­ningssättet tillhör alltså en sen pe­ri­od (från 400-ta­let och framåt).

Dagens bibelord

46 10Han gör slut på krigen över hela jorden,
han bryter bågen och bräcker spjutet,
sköldarna bränner han upp i eld.
Ps 46:10