• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Profet, profetera

Det hebre­is­ka or­det för pro­fet (naví) an­ses ha ur­sprungs­be­ty­del­sen ”kal­lad”, en­ligt en an­nan tolk­ning ”förkun­na­re”. Oav­sett or­dets språkli­ga in­nebörd är en pro­fet en­ligt bi­beln en per­son som kal­lats av Gud att förkun­na hans vil­ja. Han vänder sig till höga och låga, bedömer de­ras si­tu­a­tion och anger hur de skall hand­la. Ibland ytt­rar han sig också om fram­ti­den. GT mar­ke­rar dock en skil­je­lin­je mel­lan ”tec­ken­ty­da­re och spåmän” och verk­li­ga pro­fe­ter (5 Mos 18:14-22). Att pro­fe­te­ra är en­ligt bib­liskt språkbruk in­te i förs­ta rum­met att förutsäga kom­man­de händel­ser ut­an framför allt att upp­träda med auk­to­ri­tet från Gud.

Det sag­da gäller främst de s.k. skrift­pro­fe­ter­na, vil­kas bud­skap har be­va­rats och ut­veck­lats i pro­fetböcker­na. Des­sa ge­stal­ter bi­drar starkt till den bib­lis­ka re­li­gi­o­nens särprägel, men de fram­står in­te som uni­ka. Bi­beln nämner många pro­fe­ter, ibland även kal­la­de si­a­re el­ler gudsmän, vid si­dan av dem; jfr 1 Sam 9:6, 9. Pro­fe­tisk verk­sam­het var ett välkänt in­slag i samhälls­li­vet hos både is­ra­e­li­ter­na och de­ras grann­folk; den utöva­des också av kvin­nor (2 Mos 15:20; Dom 4:4; 2 Kung 22:14; Neh 6:14). Den kun­de gränsa till spådoms- och be­svärjel­se­konst (4 Mos 22-24) och förknip­pa­des ibland med förmågan att göra un­der (1 Kung 17-18; 2 Kung 1-8), även med ex­tas och våld­sam­he­ter (1 Sam 10:5-11; 19:19-24; jfr Sak 13:4-6). Sam­ti­digt kun­de pro­fe­te­ran­det in­ord­nas i in­sti­tu­tio­nel­la for­mer. Pro­fe­ter­na lev­de till­sam­mans i grup­per (2 Kung 2:3-7; 5:22; jfr not till 1 Kung 13:11). De kun­de va­ra knut­na till hel­ge­do­mar, upp­trädde of­ta vid ho­vet (1 Kung 20:13, 22) och räkna­des till kung­ar­nas fas­ta med­hjälpa­re (Jes 3:2 f.). Präster och högre ämbetsmän utöva­de kon­troll över dem (Am 7:10-13).

Från den äld­re pro­fett­ra­di­tio­nen över­tog skrift­pro­fe­ter­na en del särdrag, t.ex. de sym­bol­hand­ling­ar som ibland il­lu­stre­ra­de de­ras förkun­nel­se (Jes 20:1-5; Jer 19:1-13; Hes 4-5; jfr 1 Kung 22:11). Men de kun­de också ta av­stånd från den van­li­ga pro­fetrol­len (Am 7:14). I stället åbe­ro­pa­de de sin egen per­son­li­ga kal­lel­se. Som ett känne­tec­ken på dess äkt­het anges att de våga­de ut­ta­la doms­ord och förutsäga olyc­ka; de förkun­na­de in­te ba­ra vad människor gärna vil­le höra. Pro­fe­ter som i Her­rens namn lo­vat lyc­ka åt Is­ra­els folk el­ler dess re­gen­ter stämp­la­des därmed som fals­ka (Jer 6:13 f.; Mik 3:5; jfr 1 Kung 22:1-28). Sam­ma omdöme tillämpas i bi­beln ut­an in­skränk­ning på pro­fe­ter som tjäna­de främman­de gu­dar (1 Kung 18:16-40; 5 Mos 13:1-5). Be­grep­pet fals­ka pro­fe­ter åter­kom­mer även i NT (t.ex. Matt 7:15).

De sto­ra pro­fe­ter­nas tid kul­mi­ne­ra­de på 500-ta­let f.Kr. Un­der de följan­de århund­ra­de­na spred sig ef­ter hand upp­fatt­ning­en att den pro­fe­tis­ka an­den ha­de dra­gits till­ba­ka av Gud och skul­le återvända först i en helt föränd­rad fram­tid, om vil­ken man fann an­tyd­ning­ar i GT-ställen som 5 Mos 18:15; Jo­el 2:28; Mal 4:5 (jfr 1 Mack 4:46; 9:27; 14:41; Till Dan B:15). Be­teck­ning­en pro­fet re­ser­ve­ra­des för ge­stal­ter i det förgång­na, till vil­ka man också kun­de räkna pat­ri­ar­ker­na och and­ra bib­lis­ka stormän (Tob 4:12). Bud­skap till sam­ti­den framfördes in­te läng­re med öpp­na pro­fe­tis­ka an­språk, ut­an man val­de and­ra fram­ställ­ningssätt (Apo­ka­lyp­tik). Sy­nen på de bib­lis­ka pro­fe­ti­or­na föränd­ra­des sam­ti­digt. Då de­ras syft­ning på sam­ti­da si­tu­a­tio­ner in­te läng­re var ak­tu­ell, upp­fat­ta­de man dem allt­mer som förutsägel­ser om kom­man­de ti­der (jfr Syr 36:17 f.). Man vil­le gärna vi­sa att de del­vis re­dan ha­de sla­git in (Tob 14:4; Syr 48:25). In­tres­set för de gam­la pro­fe­ter­na tog sig också ut­tryck i nya berättel­ser om dem och i tex­ter som ut­gavs un­der de­ras namn (2 Mack 2:1-8; Jer br; Till Dan C:33-39).

NT:s syn på pro­fe­ter­na an­kny­ter till des­sa ut­veck­lings­lin­jer. Ut­tryck som ”la­gen och pro­fe­ter­na” (Matt 7:12) el­ler ”Mo­se och pro­fe­ter­na” (Luk 16:29) används på gängse sätt om den hebre­is­ka bi­belns hu­vud­de­lar. Men en­ligt urkris­ten tro är skrif­tens väsent­li­ga in­nehåll dol­da ut­sa­gor om Kristus (jfr Rom 16:26; 1 Pet 1:10), vil­ka ef­ter hand tas fram ge­nom en allt in­ten­si­va­re skrift­tolk­ning. Pro­fe­ter­na har alltså en­ligt det­ta synsätt först och främst förut­sagt den krist­na fram­ti­den, och i den­na me­ning kal­las även and­ra gam­mal­tes­ta­ment­li­ga ge­stal­ter pro­fe­ter, t.ex. Da­vid (Apg 2:30).

Berättel­ser­na om Je­su liv vi­sar hur förvänt­ning­ar om den pro­fe­tis­ka an­dens åter­komst tillämpas på ho­nom och hans förelöpa­re Jo­han­nes döpa­ren (Matt 16:14; 21:11; jfr Luk 7:39; Joh 4:19). I såda­na sam­man­hang används också ut­tryc­ket ”Pro­fe­ten” i an­slut­ning till 5 Mos 18:15 (t.ex. Joh 1:21, 25; 6:14; 7:40). En­ligt NT har dess­utom löftet om en nyuppväckt pro­fe­tisk förmåga upp­fyllts hos de krist­na ge­nom att Gud har gett dem den he­li­ga an­den (Apg 2:16-18). Per­so­ner som fått ”pro­fe­ti­ans gåva”, alltså krist­na pro­fe­ter, nämns både i Apost­lagärning­ar­na och i Pa­u­lus brev. De fram­står som in­spi­re­ra­de, kraft­ful­la förkun­na­re (Apg 15:32; 1 Kor 14:24); ibland till­skrivs de en över­na­tur­lig förmåga att se in i fram­ti­den (Apg 11:28; 21:11). Lik­som i GT nämns kvin­nor med pro­fe­tisk gåva (Apg 21:9; 1 Kor 11:5; jfr Luk 2:36). Up­pen­ba­rel­se­bo­ken är ett ex­em­pel på kris­ten pro­fe­tisk förkun­nel­se. Att be­grep­pet pro­fet också kun­de användas i vi­da­re me­ning framgår bl.a. av Tit 1:12, där det tillämpas på en gre­kisk vis­hetslära­re och dik­ta­re.

Dagens bibelord

1 7Gudsfruktan är kunskapens begynnelse,
dåren föraktar vishet och fostran.
Ords 1:7