• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Poetiska skrifter

Tre bi­belböcker är renod­la­de sam­ling­ar av po­e­si: Psal­ta­ren, Höga vi­san och Kla­go­vi­sor­na. I den hebre­is­ka bi­beln tillhör al­la den tred­je av­del­ning­en, Skrif­ter­na (Ke­tuvím); de båda sistnämn­da står bland de fem små ”bokrul­lar­na” (Me­gillót). Kla­go­vi­sor­na består av fem friståen­de kla­go­dik­ter över Je­ru­sa­lems fall år 587 f.Kr. (se not till Klag 1:1). De skild­rar nöden i den erövra­de sta­den med stark in­le­vel­se. Skrif­ten härrör alltså från 500-ta­let, men tra­di­tio­nen att pro­fe­ten Je­re­mia skul­le va­ra dess förfat­ta­re är säkert fel­ak­tig. Höga vi­san är en sam­ling kärleks­dik­ter i di­a­log­form. De har tra­di­tio­nellt förknip­pats med Sa­lo­mo, men åtminsto­ne de­ras slut­li­ga form hör till en myc­ket se­na­re tid (se vi­da­re no­ter till Höga v 1:1).

Psal­ta­ren har sitt namn av ett gre­kiskt ord som i Sep­tu­a­gin­ta används om fle­ra mu­sik­in­stru­ment, of­tast om ett slags har­pa. I den hebre­is­ka bi­beln he­ter boken Lovsång­er­na (Te­hillím). Den in­nehåller ma­te­ri­al av va­ri­e­ran­de ålder och har up­pen­bar­li­gen vux­it fram un­der lång tid. Sin slut­li­ga form har den fått på ett sent sta­di­um; oli­ka fors­ka­res upp­skatt­ning­ar fal­ler in­om pe­ri­o­den 400-100 f.Kr. Be­träffan­de num­re­ring­en av psal­mer­na i oli­ka tra­di­tio­ner se not till Ps 9-10.

Ef­ter möns­ter av Mo­seböcker­na har Psal­ta­ren in­de­lats i fem böcker, som av­slu­tas med särskil­da lov­pris­ning­ar (Ps 41:14; 72:18-20; 89:53; 106:48; he­la Ps 150). Ti­di­ga­re del­sam­ling­ar kan ur­skil­jas på and­ra grun­der, t.ex. ge­nom bru­ket av oli­ka guds­namn (i Ps 1-41 står of­tast ”Her­ren”, i 42-83 ”Gud”), ge­nom åter­kom­man­de över­skrif­ter el­ler upp­hovsan­gi­vel­ser (t.ex. ”en vall­fartssång”, se not till Ps 120:1; ”Ko­rachs ätt­ling­ar”, se not till Ps 42:1; ”Asaf”, se not till Ps 50:1). Över­skrif­ter­na tillhör dock in­te psal­mer­nas ur­sprung­li­ga text och ger ing­en pålit­lig kun­skap om de­ras ur­sprung och ålder. Bl.a. av den­na an­led­ning är det ovisst vil­ken hi­sto­risk kärna som kan fin­nas bakom Da­vids tra­di­tio­nel­la kopp­ling till Psal­ta­ren (jfr no­ter till Ps 3:1).

I många psalmöver­skrif­ter finns svårtol­ka­de ut­tryck som tro­li­gen har med det mu­si­ka­lis­ka framföran­det att göra; en­ligt tra­di­tio­nel­la giss­ning­ar anger de in­stru­ment, me­lo­di­er, tonar­ter e.d. När in­nebörden är helt okänd måste såda­na ut­tryck lämnas oöver­sat­ta. Många äld­re bi­belöversätta­re tran­skri­be­ra­de de­ras hebre­is­ka form i tex­ten, t.ex. ”till Git­tit”). Här står i stället en fot­not som upp­ly­ser om att ett ut­tryck med okänd be­ty­del­se har utelämnats i översätt­ning­en (se t.ex. no­ter till Ps 6:1; 7:1). Sam­ma lösning tillämpas för ett ord, séla, som of­ta upp­träder oförmed­lat in­ne i den hebre­is­ka psalm­tex­ten (ett sjut­ti­o­tal gång­er; dess­utom i Hab 3:3, 9, 13). Ing­en vet vad or­det be­ty­der, trots fle­ra tra­di­tio­nel­la giss­ning­ar (t.ex. att det mar­ke­rar en pa­us el­ler ett cre­scen­do).

An­ta­gan­den om psal­mer­nas ur­sprung­li­ga funk­tion kan trots en ofrånkom­lig osäker­het be­ri­ka förståel­sen av dem. Många psal­mer vi­sar tyd­ligt att de använts vid of­fergudstjäns­ter i temp­let, där nödställ­da människor sökt hjälp hos Gud el­ler tac­kat ho­nom när fa­ran var över. Det tycks ha fun­nits giv­na möns­ter, som med större el­ler mind­re va­ri­a­tio­ner åter­kom­mer i såda­na psal­mer. Kla­go­psal­men be­skri­ver den bed­jan­des nöd, t.ex. sjuk­dom el­ler fals­ka an­kla­gel­ser, be­to­nar hans oskuld, vädjar till Her­ren om hjälp samt lo­var ho­nom of­fer och tacksägel­ser när hjälpen kom­mer. Tack­psal­men be­skri­ver det överstånd­na li­dan­det, böner­na om hjälp och rädd­ning­en som kom­mit från Her­ren. Des­sa for­mer har an­pas­sats både till in­di­vi­du­el­la förhållan­den och till na­tio­nel­la kri­ser el­ler högti­der. Över­ty­gel­sen om Si­ons orubb­lig­het spe­lar stor roll i en grupp psal­mer. Ibland framgår det mer el­ler mind­re klart att präster och gudstjänst­del­ta­ga­re del­ta­git i växelsång, att tex­ten har sjung­its i en pro­ces­sion, att man fi­rat ett tron­till­träde el­ler att en kung på an­nat sätt stått i cent­rum.

Iakt­ta­gel­ser som des­sa gör det san­no­likt att många psal­mer har till­kom­mit un­der kun­ga­ti­den, före den ba­by­lo­nis­ka fång­en­ska­pen. I and­ra fall är till­komst­ti­den svåra­re att bestämma, t.ex. när ska­pel­sens stor­het pri­sas i vis­hets­skrif­ter­nas an­da. Ibland vi­sar språkbruk, tänkesätt el­ler hi­sto­ris­ka an­spel­ning­ar tyd­ligt på en se­na­re tid. An­knyt­ning­en till tem­pel­gudstjäns­ten är mind­re påtag­lig i åtskil­li­ga psal­mer; som­li­ga tycks sna­rast pas­sa för en­skild me­di­ta­tion. Sam­ling­en av­speg­lar sålun­da en lång tids ut­veck­ling av gudstjänst och from­hets­liv. Den har också kun­nat in­spi­re­ra an­dakts­li­vet un­der se­na­re epo­kers skif­tan­de förhållan­den. Människor i helt and­ra kul­tu­rer har levt sig in i dess allmängil­ti­ga känslo­ut­tryck. Ålder­dom­li­ga tan­kar har fun­nit nya tillämp­ning­ar, ex­em­pel­vis i mes­si­ans­ka tolk­ning­ar av kung­a­psal­mer­na.

En li­ten skrift som i lut­hersk tra­di­tion upp­tas bland Tillägg till GT, Ma­nas­ses bön, är i sin hel­het po­e­tisk. Till sin typ er­in­rar den om böner­na i de tillägg som ju­dis­ka förfat­ta­re på 100-ta­let f.Kr. fo­ga­de till Es­ters och Da­ni­els böcker. Tro­li­gen är den in­spi­re­rad av 2 Krön 33:18 f. Vis­sa gre­kis­ka bi­bel­hand­skrif­ter åter­ger den i ett tillägg till Psal­ta­ren till­sam­mans med kända bib­lis­ka böner. Skrif­ten finns in­te i Vul­ga­ta och ingår alltså in­te i den ka­tols­ka bi­beln. När den förfat­ta­des kan in­te avgöras; det ti­di­gas­te kända ci­ta­tet av den är från 200-ta­let e.Kr.

Dagens bibelord

14 27Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Joh 14:27