• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Offer, syndoffer, tackoffer, skuldoffer, löftesoffer, heloffer, eldoffer

Of­fer­hand­ling­en är i bib­lisk re­li­gi­on, lik­som i många and­ra kul­tu­rer, ett vik­tigt ut­tryck för re­li­giösa käns­lor som tack­sam­het mot Gud, öns­kan att ge ho­nom en gåva, be­hov av re­ning och förso­ning el­ler upp­le­vel­se av ge­men­skap med Gud och med and­ra del­ta­ga­re i kul­ten. I som­li­ga gam­mal­tes­ta­ment­li­ga tex­ter skym­tar ålder­dom­li­ga föreställ­ning­ar om att Gud på ett mänsk­ligt sätt nju­ter av off­ren, har dem till föda el­ler blid­kas av dem (1 Mos 8:21; 4 Mos 28:2). En­ligt ett of­ta åter­kom­man­de ut­tryck gör of­fer­luk­ten ho­nom nöjd (2 Mos 29:18; 3 Mos 1:9; i Sep­tu­a­gin­ta ta­las en­bart om vällukt, Ju­dit 16:16; Syr 50:15). I den fullt ut­veck­la­de bib­lis­ka tron upp­fat­tas såda­na nedärv­da form­ler på ett förand­li­gat sätt. Gud behöver inga of­fer (Ps 50; Jes 1:11). Vad han begär av sitt folk är god­het mot medmänniskor och tro­gen kärlek till ho­nom själv (Mik 6:8). Off­ren blir då sym­bo­ler för en sådan livshåll­ning, sam­ti­digt som bön och lovsång kal­las of­fer i bild­lig me­ning (Ps 50:14, 23). Såda­na tan­kar led­de dock in­te till att of­fergudstjäns­ten av­skaf­fa­des. Jämsi­des med den sym­bo­lis­ka tolk­ning­en ut­veck­la­des en allt­mer de­tal­je­rad of­fer­lag­stift­ning.

I GT:s se­na­re skrif­ter är Je­ru­sa­lems tem­pel den en­da rätta of­fer­plat­sen. Äld­re berättel­ser vi­sar att man ti­di­ga­re kun­nat off­ra var man än be­fann sig, en­ligt allmänt bruk i forn­ti­den (det re­li­giösa off­ret hörde sam­man med van­lig slakt; man av­stod en del av köttet åt gu­do­men). Först un­der kun­ga­ti­dens se­na­re del börja­de man av­skaf­fa de lo­ka­la of­fer­plat­ser­na, där till­bed­jan av främman­de gu­dar lätt fick fotfäste (2 Kung 23; jfr 5 Mos 12). Tron på Her­ren som den en­de Gu­den före­na­des alltså med tron att man ba­ra fick off­ra till ho­nom i Je­ru­sa­lem, en tro som skärp­tes ef­ter temp­lets förstöring och återupp­bygg­nad på 500-ta­let. När temp­let slut­gil­tigt gick förlo­rat år 70 e.Kr. blev följ­den att off­ran­det upphörde. I stället ut­veck­la­des en from­hets­typ som börjat växa fram re­dan ef­ter det förs­ta temp­lets förstöring: man la­de ton­vik­ten vid skrift­stu­di­et och den var­dag­li­ga livsföring­en (rab­binsk ju­den­dom).

De vik­ti­gas­te of­fer­la­gar­na finns sam­la­de i 3 Mos 1-7, men åtskil­li­ga är ut­sprid­da på and­ra ställen. Be­teck­ning­ar­na för oli­ka slags of­fer är många och används in­te sällan med skif­tan­de in­nebörd. Ämnes­området är alltså svåröverskådligt.

Det fanns ge­men­sam­ma och pri­va­ta of­fer. Högtidsof­fer och dag­li­ga of­fer fram­bars för he­la fol­kets räkning (4 Mos 28-29). Särskil­da in­vig­nings- och re­nings­of­fer krävdes bl.a. för präster (2 Mos 29). Med syn­dof­fer och skul­dof­fer (3 Mos 4:1-6:7; skill­na­den mel­lan dem är oklar) gott­gjor­des fel som begåtts av fol­ket el­ler av en­skil­da per­so­ner. En­skil­da kun­de också off­ra på eget ini­ti­a­tiv som en akt av tack­sam­het och hängi­ven­het (tac­kof­fer, fri­vil­li­ga of­fer). Den som i en svår si­tu­a­tion lo­vat att ge ett of­fer om han fick hjälp var skyl­dig att göra som han sagt (löfte­sof­fer).

Off­ren ha­de oli­ka gra­der av he­lig­het. De he­li­gas­te (”höghe­li­ga”) tillhörde helt och hållet Her­ren och förbrändes fullständigt på al­ta­ret. I and­ra fall brände man ba­ra upp en del, vid dju­rof­fer fet­tet och de värde­ful­las­te inälvor­na. Av åter­sto­den skul­le prästen ha vis­sa de­lar (3 Mos 10:14). De lyf­tes upp med en sym­bo­lisk gest framför al­ta­ret, varav ut­tryc­ket lyf­tof­fer (4 Mos 18:11), som också används bild­ligt (4 Mos 8:11-21). Res­ten av off­ret skul­le ätas upp in­om ett par da­gar av den per­son som ha­de be­kostat det och av hans anhöri­ga. Den­na måltid be­trak­ta­des som en del av of­fergudstjäns­ten. Påskoff­ret ha­de en särställ­ning ge­nom att det helt och hållet åts upp vid en fa­mil­jemåltid.

Några of­ta åter­kom­man­de ord be­teck­nar vik­ti­ga ty­per av of­fer med sik­te på vad som off­ra­des och hur off­ret be­hand­la­des. Brännoff­ret be­stod av slak­ta­de djur som förbrändes fullständigt på al­ta­ret (3 Mos 1). Hit hörde de dag­li­ga mor­gon- och kvällsoff­ren lik­som sab­bats- och högtidsoff­ren. Ma­toff­ret (3 Mos 2) var ve­ge­ta­bi­liskt och be­stod i sin grund­form av mjöl, ol­ja och rökel­se. En del av det brändes all­tid upp. Grund­tex­tens ut­tryck för det­ta de­lof­fer är svårtytt. Det åter­ges i Sep­tu­a­gin­ta med ”påmin­nel­se­of­fer”; en­ligt den tolk­ning­en skul­le förbränning­en er­in­ra Her­ren om den off­ran­des go­da av­sikt (jfr Syr 35:9, där den över­sat­ta tex­ten är gre­kisk; i 4 Mos 5:15 mot­sva­rar ”påmin­nel­se­of­fer” ett an­nat hebre­iskt ord och har an­nan in­nebörd). Ma­toff­ret fick of­ta kom­plet­te­ra brännoff­ren. En an­nan kom­plet­te­ring var dryc­kesoff­ret av vin. En särskild typ av ve­ge­ta­bi­lis­ka of­fer var de som be­stod av den förs­ta grödan. Ge­men­skaps­off­ret (3 Mos 3) var ani­ma­liskt men in­te höghe­ligt. Mer­par­ten av köttet tillföll alltså den off­ran­de. Of­fer­ty­pens hebre­is­ka be­teck­ning (she­lamím) an­tas syf­ta på att målti­den ska­pa­de en ge­men­skap mel­lan människan och Gud, men ut­tryc­kets in­nebörd är om­stridd.

Off­rens oli­ka ar­ter och syf­ten bil­da­de en rad kom­bi­na­tio­ner. Ge­men­skaps­of­fer kun­de t.ex. frambäras som tac­kof­fer, löfte­sof­fer el­ler fri­vil­li­ga of­fer (3 Mos 7:11-17). Syn­dof­fer var van­li­gen ani­ma­lis­ka men i vis­sa fall ve­ge­ta­bi­lis­ka (3 Mos 5:11-13), och för dju­rens förbränning el­ler förtäring gäll­de spe­ci­el­la reg­ler i oli­ka fall (jfr not till 3 Mos 10:16-20). Or­det slak­tof­fer in­nebär egent­li­gen ba­ra att det som off­ra­des var ett djur men används of­ta om ge­men­skaps­of­fer till skill­nad från brännof­fer. Med he­lof­fer me­nas att allt­sam­mans tillföll Her­ren; ut­tryc­ket kan alltså användas om brännof­fer (1 Sam 7:9) men också om såda­na ma­tof­fer som förbrändes helt (3 Mos 6:23). Or­det el­dof­fer kan syf­ta på ma­toff­rets el­ler ge­men­skaps­off­rets förbrända de­lar (3 Mos 2:16; 3:5) men även på brännoff­ret i dess hel­het (3 Mos 1:17; 4 Mos 15:10) och i över­gri­pan­de me­ning på det som tillhör Her­ren (3 Mos 6:17; 4 Mos 28:2). Ett me­ra allmänt ut­tryck är of­fergärd, som in­nebär att något tas un­dan åt Her­ren, dvs. ges som gåva åt ho­nom. Den kon­kre­ta syft­ning­en skif­tar (2 Mos 29:28; 4 Mos 31:52).

I Tillägg till GT använder den gre­kis­ka tex­ten ibland and­ra ut­tryck som tar sik­te på off­rens ak­tu­el­la funk­tion: hel­gel­se­of­fer (Syr 7:31), rädd­nings- och lovsångsof­fer (1 Mack 4:56), förso­nings­of­fer (2 Mack 3:33). I det förstnämn­da fal­let rör det sig kanske om en ovan­lig be­teck­ning för ma­tof­fer. Skrift­grup­pen il­lu­stre­rar för övrigt det som ovan sagts om den gam­mal­tes­ta­ment­li­ga from­he­tens ut­veck­ling. Jämsi­des med ett fördju­pat in­tres­se för off­rens sym­bo­lis­ka in­nebörd (Syr 34:21-27; 35:1-5; Till Dan B:15-17) inskärps plik­ten att följa de nedärv­da la­gar­na (Syr 7:31; 35:6-13; 38:11). Of­fergudstjäns­ten i Je­ru­sa­lem skild­ras med hänförd be­und­ran (Syr 50:11-15), och förbu­det mot att off­ra på and­ra plat­ser re­spek­te­ras själv­klart (Tob 1:4-6). Of­fer åt främman­de gu­dar ses som av­fall och förne­kel­se av värs­ta slag (1 Mack 1:47; 2 Mack 4:19; 6:21). Däre­mot kun­de man ut­an svårig­het mar­ke­ra sin lo­ja­li­tet mot främman­de re­gen­ter ge­nom att off­ra för de­ras räkning (1 Mack 7:33; Bar 1:10 f.), lik­som ut­omståen­de kun­de mar­ke­ra re­spekt för Is­ra­els Gud el­ler välvil­ja mot fol­ket ge­nom att off­ra el­ler be­kos­ta of­fer (2 Mack 3:3, 35; 13:23).

Även i NT finns ex­em­pel på den ju­dis­ka from­het som ut­an förbehåll tog GT:s of­fer­lag­stift­ning för gi­ven (t.ex. Matt 8:4 med par.; Luk 1:9; Apg 21:26). En­ligt urkris­ten tro har emel­ler­tid Je­sus en gång för al­la förso­nat människor­na med Gud och därmed gjort al­la of­fer över­flödi­ga. Den­na tan­ke ut­veck­las särskilt i Hebre­er­bre­vet (t.ex. 10:1-18) men an­tyds också på and­ra ställen i NT, när Je­sus jämförs med ett förso­nings­of­fer el­ler ett of­fer­lamm (1 Pet 1:19). Sam­ti­digt upp­fat­tas de krist­nas hel­ga­de liv som ett and­ligt of­fer. Bil­den tillämpas särskilt på de­ras välgören­het mot behövan­de och på de­ras lovsång­er till Gud, i an­slut­ning till Ps 50 och and­ra ovan anförda GT-ställen (1 Pet 2:5; Heb 13:15 f.).

Även and­ra bil­der i NT har hämtats från of­fergudstjäns­ten. Så jämför sig Pa­u­lus med en of­fer­präst, både som mis­sionär och som mar­tyr (Fil 2:17). Det­ta slags bild­språk var lätt­fatt­ligt för al­la, ef­tersom of­fer före­kom i sam­ti­dens re­li­gi­o­ner över hu­vud. Mot ti­dens allmänna re­li­gi­ons­bland­ning hävdar emel­ler­tid NT i gam­mal­tes­ta­ment­lig an­da att en kris­ten syn­dar svårt om han del­tar i främman­de of­fer­kult (t.ex. 1 Kor 10:20). Därav upp­kom frågan om man fick köpa och äta kött av djur som off­rats i hed­nis­ka tem­pel; den be­sva­ras i prin­cip ja­kan­de av Pa­u­lus i 1 Kor 8. En sträng­a­re stånd­punkt av­speglas i Apg 15:20.

Dagens bibelord

6 25Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
4 Mos 6:25