• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Namnformer, betoning

Van­li­ga svens­ka namn kan skri­vas oli­ka (Jans­son, Jan­son, Jan­zon) och upp­träda i fle­ra va­ri­an­ter (Jo­han­nes, Han­nes, Hans, Jo­han, John, Jon, Jan). Så är det också med bib­lis­ka namn. De­ras form kan va­ri­e­ra både i grund­tex­ten och i se­na­re språktra­di­tio­ner. Re­dan in­om bi­beln kan en och sam­ma per­son bära ett hebre­iskt namn i GT och en gre­kisk om­form­ning av sam­ma namn i NT. Många namn har se­dan föränd­rats un­der la­ti­nets in­fly­tan­de och därtill fått spe­ci­el­la for­mer i oli­ka na­tio­nal­språk. Den pro­fet vars hebre­is­ka namn var Jes­hajáhu har t.ex. i Sve­ri­ge kal­lats både Je­sa­ja (ef­ter hebre­is­kan) och Esa­i­as (ef­ter gre­kis­kan), på and­ra nu­ti­da språk bl.a. Isa­i­ah och Ésaïe. Den apos­tel som i NT:s grund­text he­ter Matt­hai´os kal­las hos oss Mat­teus (ef­ter la­ti­net), i and­ra länder bl.a. Matt­hew och Matt­hi­eu. På lik­nan­de sätt förhåller det sig med geo­gra­fis­ka namn.

I före­lig­gan­de översätt­ning har tra­di­tio­nel­la svens­ka for­mer bi­behållits när det gäller myc­ket kända namn, t.ex. Mo­se (ej Mos­he el­ler Moyses), Je­re­mia (ej Jir­me­ja­hu el­ler Je­re­mi­as), Sa­lo­mo (ej Shelo­mo el­ler Solo­mon), Je­ru­sa­lem (ej Je­ru­sha­lem, Je­ru­sha­la­jim el­ler Hi­e­ro­so­ly­ma), Petrus (ej Pe­tros). An­nars har namn­for­mer­na i görli­gas­te mån an­pas­sats till grund­tex­ten, var­vid nu­ti­da bruk har följts vid över­flytt­ning­en av hebre­is­ka och gre­kis­ka bokstäver till svens­ka. När fle­ra före­koms­ter av ett namn gäller en en­da per­son el­ler plats används ge­nomgåen­de sam­ma form. Mind­re va­ri­a­tio­ner i grund­tex­ten be­ak­tas alltså in­te, och om nam­net ur­sprung­li­gen är gam­mal­tes­ta­ment­ligt använder översätt­ning­en den hebre­is­ka for­men även i bi­belns gre­kisk­språki­ga de­lar (Tillägg till GT och NT).

När det gäller hebre­is­ka namn åter­ges sje-lju­det med sh, t.ex. Shi­lo (ej Schi­lo el­ler Si­lo); bok­sta­ven b skrivs som v i lägen där den har mjukt ut­tal, t.ex. Tel Aviv (ej Tel Ab­ib); bok­sta­ven j åter­ges med kon­so­nant, t.ex. Hag­gaj (ej Hag­gai); ach-lju­det mar­ke­ras med ch, t.ex. Me­nachem (ej Me­na­hem), ut­om i början av ord, t.ex. Han­na, Har­chas (ej Chan­na, Char­chas).

Många de­tal­jer i nam­nens hebre­is­ka ut­tal förblir trots det­ta ore­do­vi­sa­de, t.ex. va­ri­a­tio­ner mel­lan oli­ka k- och s-ljud som sak­nar mot­sva­rig­he­ter på vårt språk. And­ra de­tal­jer kan, om man så vill, be­ak­tas vid högläsning: bok­sta­ven g ut­ta­las all­tid hårt, alltså ej som j före mjuk vo­kal (t.ex. Gi­le­ad); bok­sta­ven o re­pre­sen­te­rar vårt svens­ka å-ljud (t.ex. Ko­rach), bok­sta­ven u vårt o-ljud (t.ex. Lud); dubb­la vo­ka­ler re­pre­sen­te­rar in­te ett långt ljud ut­an två kor­ta (t.ex. Baal, Ka­naan). I många kända namn, t.ex. Gi­de­on, Mo­se, Rut, Noo­mi, är dock det allmänt gängse ut­ta­let försvens­kat. Över hu­vud ta­get är den svens­ka ut­talstra­di­tio­nen vack­lan­de på många punk­ter.

I Tillägg till GT och i NT före­kom­mer namn av oli­ka ur­sprung. När ett namn är gam­mal­tes­ta­ment­ligt, lik­som när en hebre­isk förla­ga kan säkras på an­nat sätt, följer översätt­ning­en ovan an­giv­na prin­ci­per. Om nam­net in­te kan återföras till någon känd form åter­ges det bok­stav för bok­stav en­ligt den gre­kis­ka grund­tex­ten. Såda­na fall är få men före­kom­mer framför allt i Tillägg till GT, där tex­ter­na vitt­nar om en stark bland­ning av språk och kul­tu­rer och där namn­va­ri­a­tio­ner­na i hand­skrif­ter­na dess­utom är sto­ra. Gre­kis­ka och la­tins­ka namn åter­ges en­ligt van­ligt nu­ti­da bruk i över­sat­ta klas­sis­ka tex­ter, vil­ket bl.a. in­nebär att de­ras skil­da språkli­ga ur­sprung tyd­ligt fram­träder.

Gre­kis­ka namn åter­gavs i äld­re svensk tra­di­tion med for­mer som an­pas­sats till la­ti­net. Både i översätt­ning­ar av gam­la tex­ter och i ak­tu­ell ny­hetsförmed­ling tillämpas nu­me­ra en trog­na­re åter­giv­ning: man skri­ver Ai­so­pos, in­te Esopus, Rho­dos, in­te Ro­dus, etc. Det­ta nu­ti­da skrivsätt följs så vitt möjligt i översätt­ning­en. Sålun­da bi­behålls i gre­kis­ka namn ändel­sen -os (t.ex. One­si­mos, ej One­si­mus), dif­tong­er­na ai, ei, oi och ou (t.ex. La­sa­ia, ej La­sea; At­ta­leia, ej At­ta­lia; Be­ro­ia, ej Be­rea; Eubou­los, ej Eu­bu­lus), samt skriv­ning­en k, ch och th för bokstäver­na kap­pa, chi och the­ta (t.ex. Ma­ke­do­ni­en, ej Ma­ce­do­ni­en; Chi­os, ej Ki­os; Athen, ej Aten).

I klart la­tins­ka namn används däre­mot den la­tins­ka ändel­sen -us (t.ex. Ter­ti­us), och li­kaså bokstäver­na c och q (t.ex. Clau­di­us, Priscil­la, Aqui­la, Quar­tus; det äld­re svens­ka bru­ket var här vack­lan­de). När ändel­ser­na växlar mel­lan -us och -os i sam­ma av­snitt (t.ex. Rom 16:21-23) be­ror det sålun­da på att de per­so­ner som nämns bar namn av oli­ka ur­sprung.

Böjnings­for­mer av la­tins­ka namn (t.ex. Pa­u­li, Pa­u­lum) re­do­vi­sas in­te. Un­dan­tag har gjorts för ge­ni­tiv­for­mer­na Je­su och Kristi, av hänsyn till en fast tra­di­tion.

När det gäller be­to­ning av forn­ti­da namn är det svårt att an­pas­sa sig till grundspråken. Hebre­is­kan har i stor ut­sträck­ning ton­vik­ten på den sista sta­vel­sen, t.ex. Ab­rahám, Joséf, Jakób. I svensk tra­di­tion ver­kar en sådan be­to­ning helt främman­de. Det­sam­ma gäller om man be­to­nar gre­kis­ka namn ef­ter grundspråkets ac­cen­ter, t.ex. So­krátes. Dess­utom får man ändå ing­en god bild av det ur­sprung­li­ga ut­ta­let. Vårt sätt att be­to­na (med tryc­kac­cent) skil­jer sig nämli­gen från an­ti­kens gre­kis­ka, som ut­nytt­ja­de mu­si­ka­lisk ac­cent, dvs. änd­ring­ar av tonhöjden.

Grund­re­geln för be­to­ning av bib­lis­ka namn kan därför ba­ra bli att man följer rådan­de tra­di­tion. Dessvärre är svensk ut­talstra­di­tion var­ken en­het­lig el­ler lo­gisk. Den är starkt påver­kad av la­ti­nets reg­ler, som kort kan sam­man­fat­tas på följan­de sätt. To­nen lig­ger of­tast på näst sista sta­vel­sen (Jósef, Júdit, Tóbit). Det­ta gäller även flersta­vi­ga ord, förut­satt att nämn­da sta­vel­se är lång. Därmed me­nas att näst sista vo­ka­len an­ting­en följs av två kon­so­nan­ter (Habáckuk, Sefánja, Sakárja, Obádja, Damáskus, Ne­bu­kadnéssar, Filíppos, Johánnes) el­ler själv är lång (Je­remía, Hiskía, Avinádav, Ke­dor­laómer, Mel­kisédek, Heródes, Pilátus, Filémon). En dif­tong räknas som lång vo­kal (Eubou´los, Mac­ka­bai´os, Bar­tolo­mai´os). Däre­mot ham­nar to­nen på tred­je sta­vel­sen från slu­tet om den näst sista sta­vel­sen är kort, dvs. har kort vo­kal följd av högst en kon­so­nant (Rehábeam, Álki­mos, Sóstra­tos, Persépo­lis, Júli­us). Kom­bi­na­tio­ner­na ch och th mot­sva­rar var­de­ra en en­da kon­so­nant (Ménachem, Lysímachos, Ariárat­hes). Vis­sa and­ra kom­bi­na­tio­ner, bl.a. tr och kl, räknas också som enk­la ur be­to­nings­syn­punkt (Antípa­tros, Hérak­les).

Från des­sa la­tins­ka reg­ler har tra­di­tio­nen gjort en rad svåröverskådli­ga un­dan­tag. I namn som Jesája, Serája etc. får näst sista sta­vel­sen to­nen fast vo­ka­len är kort, därför att kom­bi­na­tio­nen aj har upp­fat­tats som en dif­tong. I som­li­ga fall slår hebre­is­kans be­to­ning ige­nom. Man lägger t.ex. of­tast to­nen på ändel­ser­na -im och -ot (Re­fidím; jfr ke­rubím och se­rafím i äld­re svensk psalmdikt­ning; Mesalót). Ändel­sen -ájim (med kort a) behåller sin hebre­is­ka be­to­ning i namn som t.ex. Se­farvájim. Sam­ti­digt finns en stark ten­dens att lägga to­nen på förs­ta sta­vel­sen i GT:s tre­sta­vi­ga namn (Ábra­ham, Gábri­el, Náfta­li, Séba­ot), så att den­na be­to­ning of­ta måste kal­las den ”rätta”, även om den stri­der mot både la­tins­ka och hebre­is­ka be­to­nings­reg­ler. Det­ta häng­er sam­man med en åter­kom­man­de svårig­het: ef­tersom skrift­bil­den in­te vi­sar om en vo­kal är lång el­ler kort har ut­talstra­di­tio­nen be­hand­lat vo­kalläng­den med stor fri­het; hebre­is­kans långa vo­ka­ler har of­ta förkor­tats, särskilt vid vo­kalmöten. Nam­net Jo­sua har i hebre­is­kan långt u, men på svens­ka kan man trots det­ta säga både Josúa (med långt u) och Jósua (med kort). En mängd namn vållar sam­ma tve­kan för var och en som in­te är be­kant med de bib­lis­ka språken. Även ex­per­ter är of­ta osäkra i va­let mel­lan la­ti­nets be­to­nings­reg­ler, hebre­is­kans ut­tal och svens­ka språkva­nor.

Av des­sa or­sa­ker är det i åtskil­li­ga fall omöjligt att ta­la om ”rätt” el­ler ”fel” be­to­ning; man kan of­ta be­to­na nam­nen som man vill. Trots det­ta känner många en be­sväran­de osäker­het vid högläsning. En viss hjälp kan ges av Ta­bell 4, Be­to­ningsförslag till några bib­lis­ka namn.

Dagens bibelord

19 15Ta i nåd emot mina ord,
mitt hjärtas bön till dig,
Herre, min klippa, min hjälpare.
Ps 19:15