• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Namn

Tron på ett djupt sam­band mel­lan nam­net och dess bära­re är vi­da spridd i äld­re kul­tu­rer och har satt många spår i bi­beln. Per­son­namn tol­kas of­ta som me­nings­ful­la ut­tryck för bärar­nas el­ler föräld­rar­nas egen­ska­per och upp­le­vel­ser (t.ex. 1 Mos 27:36; 29:32; 32:28; 35:18; 1 Sam 1:20; 25:25; Rut 1:20; Jes 7:14; Hos 1:4-9). Av Gud bestämda upp­gif­ter kan utläsas ur sto­ra ge­stal­ters namn (Syr 46:1; Matt 1:21; 16:18). Den vars namn är ofatt­bart för människor tillhör själv en ofatt­bar värld (1 Mos 32:29; Dom 13:18). Om man känner någons namn har man makt över ho­nom (Mark 5:9).

”Namn” kan i bib­liskt språk va­ra lik­ty­digt med ”ryk­te” el­ler ”ef­termäle”. Man tänk­te sig att människan själv påver­kas till gagn el­ler ska­da, när hen­nes namn nämns med re­spekt el­ler förakt. Det är alltså vik­tigt att in­te fläcka det med on­da gärning­ar (Tob 3:15). Förtal gör nam­net av­skytt och är därmed ett känn­bart per­so­nan­grepp (Luk 6:22). Man kan ta av­stånd från en per­son ge­nom att förvränga nam­net el­ler använda det till en ord­lek (1 Sam 25:25; Syr 47:23 med not). Att ett namn används i förban­nel­ser (Jes 65:15) el­ler välsig­nel­ser (1 Mos 12:2) är li­ka med per­so­nens slut­li­ga förned­ring el­ler beståen­de välgång. Att nam­net ut­plånas och glöms be­ty­der en­ligt gam­mal­tes­ta­ment­lig åskådning fullständig un­dergång (1 Sam 24:22; Pred 6:4). Att det fort­le­ver in­nebär ett slags fort­satt liv för per­so­nen själv (Syr 41:11-13). Det­ta sker in­te ba­ra ge­nom ef­termälet ut­an framför allt ge­nom bar­nen (4 Mos 27:4; 2 Sam 14:7; 18:18; Rut 4:5; Syr 30:4). I NT, som räknar med ett evigt liv, åskådliggörs Guds om­sorg om en människa med att han skri­ver hen­nes namn i him­len (Luk 10:20; Upp 3:5).

Sam­ban­det mel­lan Gud och hans namn upp­fat­tas på lik­nan­de sätt. Att känna, åkal­la el­ler lov­sjunga Guds namn är att känna, åkal­la el­ler lov­sjunga Gud (2 Krön 6:33; Jo­el 2:32; Ps 69:31). När nam­net ut­ta­las sätts gu­dom­lig kraft i verk­sam­het. Att svära, välsig­na el­ler förban­na i Her­rens namn in­nebär alltså att ta hans kraft i an­språk för san­ningsförsäkring­ar, välgångsönsk­ning­ar el­ler straff­do­mar. Den som förkun­nar i Her­rens namn fram­träder med hans auk­to­ri­tet. Miss­bru­kar någon nam­nets kraft drab­bar det ho­nom själv (Sak 5:4; 13:3), lik­som det i allmänhet är far­ligt att smäda el­ler kränka det gu­dom­li­ga nam­net (2 Mos 20:7). Sådant görs in­te ba­ra med ta­let. Var­je hand­ling som stri­der mot Guds vil­ja van­hel­gar hans namn, dvs. kränker hans ära (3 Mos 18:21; Ords 30:9; Hes 20:39; 43:7; Am 2:7). Den som håller Guds namn he­ligt vi­sar in­te ba­ra språklig re­spekt ut­an följer framför allt hans vil­ja (Jes 29:23). Att Guds namn förhärli­gas el­ler hel­gas (Matt 6:9 med par.; Joh 12:28) kan emel­ler­tid också in­nebära att hans makt blir up­pen­ba­rad och erkänd.

Guds namn re­pre­sen­te­rar nämli­gen också hans stor­het och makt att hjälpa (Ps 76:2; Ords 18:10; Mal 1:11). Att han gör något för sitt namns skull be­ty­der att han hand­lar sitt namn till ära, dvs. för att själv bli ärad så som det an­står hans gu­dom­li­ga na­tur, och ut­an att sty­ras av mänsk­li­ga beräkning­ar och påtryck­ning­ar (Ps 23:3; Jer 14:7; Hes 20:9; 36:22; 39:25; jfr Jes 48:11). And­ra ut­tryck åskådliggör Guds su­veräna ägan­derätt el­ler hans närva­ro hos människor, ting och plat­ser som står ho­nom nära. Att hans namn är ”ut­ro­pat över” dem (t.ex. 5 Mos 28:10; Jer 7:10; 14:9; Dan 9:18; Am 9:12) in­nebär att de har bli­vit hans tillhörig­het, lik­som hos oss en namn­teck­ning i en bok mar­ke­rar vem äga­ren är. Att en plats har ägnats åt hans namn el­ler att hans namn skall bo där be­ty­der att han kom­mer att fin­nas där och att plat­sen är rätta stället för att till­be ho­nom (2 Mos 20:24; 5 Mos 12:5; 1 Kung 8:16-20, 29).

Tan­ken på samhörig­he­ten mel­lan Gud och hans namn led­de slut­li­gen till se­den att säga Nam­net, när man me­nar Gud. En an­sats till det­ta språkbruk finns i 3 Mos 24:11, 16 (jfr också Syr 45:15), men i hu­vud­sak tillhör se­den ef­ter­bib­lisk tid. Be­träffan­de and­ra ersätt­nings­ord se Him­len; jfr också Guds­namn och Her­ren.

Mot den­na bak­grund är det ett starkt ut­tryck för den krist­na tron på Je­su gu­dom­lig­het när Gud sägs ha gett ho­nom sitt eget namn (Fil 2:9; jfr Heb 1:4). ”Nam­net” kan alltså i NT syf­ta på Je­sus (3 Joh v. 7; jfr Jak 2:7). Att tro på Je­su namn in­nebär att tro på ho­nom själv och på den rädd­ning han förmed­lar. Den krist­na förkun­nel­sen sägs också hand­la om Je­su namn (Apg 8:12; 9:15).

Att något sker ”i Je­su namn” kan be­ty­da att Je­su kraft till­kal­las i och med att hans namn nämns. Ut­tryc­ket ”be i Je­su namn” kan förkla­ras så, men också med att den som kom­mer el­ler ta­lar i någons namn åbe­ro­par hans auk­to­ri­tet och upp­drag (Apg 4:18; jfr ovan om att förkun­na i Her­rens namn). Att sam­las (Matt 18:20) el­ler döpa i Je­su namn in­nebär möjli­gen, en­ligt ju­diskt språkbruk, att göra det med tan­ke på ho­nom. Me­ning­en med det sistnämn­da ut­tryc­ket kan också va­ra att den döpte blir Kristi egen­dom; ”i någons namn” be­tyd­de i sam­ti­da affärs­språk ”någon till go­do”. Att man blir ”döpt in i Kristus” (Rom 6:3; Gal 3:27) kan fat­tas som en förkor­tad form av sam­ma ut­tryck. Me­ning­en är dock sna­ra­re att den döpte förs in i ge­men­ska­pen med Kristus.

Dagens bibelord

2 15Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, 16vad hjälper det då om någon av er säger: "Gå i frid, håll er varma och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver?

Jak 2:15f