• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Moseböcker

Av den hebre­is­ka bi­belns tre hu­vud­de­lar La­gen, Pro­fe­ter­na och Skrif­ter­na utgör de fem Mo­seböcker­na den förs­ta. Tro­li­gen har böcker­na se­dan 300-ta­let f.Kr. be­trak­tats som en slu­ten en­het med stark re­li­giös auk­to­ri­tet. Att klarlägga de­ras långa och in­veck­la­de till­bli­vel­se har va­rit ett vik­tigt mål för den ny­a­re ti­dens bi­bel­forsk­ning. Fast många re­sul­tat är om­strid­da står det ut­om rim­ligt tvi­vel att fle­ra la­ger av tra­di­tio­ner med oli­ka ålder har ar­be­tats in i den slut­li­ga tex­ten. Motsägel­ser, upp­rep­ning­ar och brott i sam­man­hang­et förkla­ras of­ta enklast med att oli­ka tra­di­tio­ner har flätats sam­man (se t.ex. no­ter till 1 Mos 2:4-24; 7:2 f.; 37:18-36; 2 Mos 3:4; 14:21 f.; 4 Mos 16; 22:22). I be­skriv­ning­ar av des­sa förhållan­den ta­lar man nu­me­ra of­ta om ”skikt” (tra­di­tions­skikt, käll­skikt). Or­det an­ty­der att tex­tens till­bli­vel­se kan jämföras med na­tur­li­ga växt- el­ler av­lag­rings­pro­ces­ser. De på varand­ra följan­de ny­till­skot­ten har si­na särskil­da egen­he­ter men kan också lätt blan­das med varand­ra, så att de i ef­ter­hand blir svåra att skil­ja åt.

Vid bi­bel­forsk­ning­ens ge­nom­brott på 1800-ta­let räkna­de man med fy­ra hu­vud­skikt; vid den­na tid upp­fat­ta­des de som skrift­li­ga do­ku­ment (”källor” el­ler ”käll­skrif­ter”). De två älds­ta skik­ten kal­la­des det ja­hvis­tis­ka (J) och det elo­his­tis­ka (E) ef­ter sitt ka­rak­te­ris­tis­ka bruk av guds­nam­nen Ja­h­ve re­sp. Elo­him. De ansågs ha fått skrift­lig form un­der början av Is­ra­els kun­ga­tid, dvs. på 900-800-ta­len f.Kr. Des­sa skikt in­nehåller liv­ful­la berättel­ser, som börjar med ur­tid el­ler forn­tid och sträcker sig till slu­tet av is­ra­e­li­ter­nas öken­vand­ring. Ett tred­je skikt, kal­lat det präster­li­ga (P), be­hand­lar un­gefär sam­ma histo­ria på ett me­ra sche­ma­tiskt och for­melar­tat sätt, med ton­vikt på bl.a. sif­fer­upp­gif­ter (t.ex. 4 Mos 1-10) och gudstjäns­tens de­tal­jer (t.ex. 2 Mos 25-31). Bl.a. lik­he­ter med He­se­ki­els bok gjor­de att det­ta skikt upp­fat­ta­des som det yngs­ta och da­te­ra­des till 500- el­ler 400-ta­let f.Kr. Det fjärde skik­tet kal­la­des det deu­te­ro­no­mis­tis­ka (D) och är i hu­vud­sak be­gränsat till 5 Mos. Det in­nehåller en om­fat­tan­de lag­sam­ling, in­ra­mad av berättan­de och förma­nan­de par­ti­er som bl.a. ger en åter­blick på öken­vand­ring­en. Ma­te­ri­al som kan stå i sam­band med 600-ta­lets re­li­giösa re­for­mer (jfr not till 5 Mos 12:1) tol­kas på så vis i lju­set av fol­kets olyc­kor på 500-ta­let f.Kr. Skik­tet da­te­ra­des alltså till det­ta århund­ra­de, med vars histo­ri­e­skriv­ning det vi­sar nära släkt­skap (Berättan­de skrif­ter).

Ovanståen­de da­te­ring­ar av skik­ten gäller den tid då de fått sin sam­manhäng­an­de form. Äld­re ma­te­ri­al kan fin­nas i dem al­la, i form av t.ex. lag­sam­ling­ar, dik­ter el­ler friståen­de berättel­ser. Men den klas­sis­ka upp­del­ning­en i käll­skikt har också ifråga­satts och grum­lats av se­na­re forsk­ning. Som­li­ga fors­ka­re har infört nya be­ar­bet­nings­la­ger, and­ra har ifråga­satt he­la grun­din­del­ning­en. Man har t.ex. be­tviv­lat att E-skik­tet utgör någon na­tur­lig en­het och att J-skik­tet är så gam­malt som först an­ta­gits. Förhållan­det mel­lan skrift­li­ga källor och munt­lig tra­di­tion är också omdis­ku­te­rat. Det har t.ex. hävdats att al­la tra­di­tions­skik­ten va­rit munt­li­ga och löst sam­manhåll­na och att de al­la fått skrift­lig form först i sen tid, kanske ef­ter den ba­by­lo­nis­ka fång­en­ska­pen. Å and­ra si­dan har försök gjorts att ge P-skik­tet en ti­di­ga­re da­te­ring. Enig­he­ten om säkra hu­vu­d­re­sul­tat har alltså mins­kat se­dan bi­bel­forsk­ning­ens ge­nom­brotts­tid. Dock erkänner de fles­ta fors­ka­re i hu­vud­sak den upp­del­ning av ma­te­ri­a­let som re­pre­sen­te­ras av förkort­ning­ar­na J + E, D och P.

Hur man än tänker sig Mo­seböcker­nas till­komst­histo­ria fram­träder ver­ket i sin slut­li­ga form som en sam­manhäng­an­de berättel­se om Guds av­sik­ter med sitt ut­val­da folk och med mänsk­lig­he­ten. In­del­ning­en i fem böcker un­derlättar en grov grup­pe­ring av ma­te­ri­a­let. 1 Mos in­nehåller tra­di­tio­ner om värl­dens ur­sprung och Is­ra­els stamfäder. 2 Mos berättar om Guds up­pen­ba­rel­se för Mo­se, be­fri­el­sen från det egyp­tis­ka förtryc­ket och lag­stift­ning­en vid Si­nai. 3 Mos består av lag­tex­ter, till stor del ri­tu­el­la men också so­ci­a­la, al­la do­mi­ne­ra­de av ett re­li­giöst per­spek­tiv: Guds he­lig­het ställer krav på hans folk. 4 Mos be­skri­ver vand­ring­en ge­nom öknen från Si­nai till Ka­naans gräns och re­dogör bl.a. också för en utförlig räkning av fol­ket. 5 Mos är ut­for­mad som en se­rie tal av Mo­se inför det kom­man­de intåget i lan­det och av­slu­tas med berättel­sen om hans död.

Var och en av de fem böcker­na har ett tra­di­tio­nellt namn dels på la­tin, dels på hebre­is­ka. De la­tins­ka nam­nen ka­rak­te­ri­se­rar kort in­nehållet: Géne­sis, ”Ur­sprung­et”; Éxo­dus, ”Uttåget”; Levíticus, ”Den le­vi­tis­ka (boken)”, dvs. boken med präster­nas la­gar; Núme­ri, ”An­tals­upp­gif­ter­na”; Deu­te­ronómi­um, ”Den and­ra la­gen”. De hebre­is­ka består av ett el­ler ett par ord i bokens in­led­nings­vers: Be­reshít, ”I be­gyn­nel­sen”; Shemót, ”(Det­ta är) nam­nen”; Wa­j­jiqrá, ”(Her­ren) kal­la­de”; Be­midbár, ”I (Si­nai)öknen”; De­varím, ”(Det­ta är de) ord (som Mo­se förkun­na­de)”.

Dagens bibelord

3 30Han skall bli större och jag bli mindre."

Joh 3:30