• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Israel, israeliter, nordriket

Det­ta namn används i GT med tre oli­ka be­ty­del­ser: om pat­ri­ar­ken Ja­kob, om he­la det ju­dis­ka fol­ket och om den stat som fol­kets nord­li­ga stam­mar bil­da­de ef­ter Sa­lo­mos död (Nord­ri­ket).

An­knyt­ning­en till pat­ri­ar­ken byg­ger på berättel­sen i 1 Mos 32:28 (jfr jfr 35:10), som låter nam­net an­spe­la på Ja­kobs kamp med Gud. Om dess ur­sprung­li­ga språkli­ga in­nebörd finns oli­ka upp­fatt­ning­ar bland fors­kar­na.

Som namn på ett folk el­ler område är Is­ra­el först be­lagt i en egyp­tisk in­skrip­tion från ca 1200 f.Kr., där det tycks syf­ta på en folk­grupp i cen­tra­la Pa­les­ti­na. I bi­beln används nam­net omväxlan­de med ”is­ra­e­li­ter” (i grund­tex­ten ”Is­ra­els söner” el­ler ”Is­ra­els hus”, dvs. släkt) som be­teck­ning för det folk som räkna­de sitt ur­sprung från Ja­kob. Stam­fa­derns namn överförs alltså på he­la fol­ket; han fort­le­ver ge­nom si­na ef­ter­kom­man­de. Dess­utom kan ”Is­ra­el” i några fall syf­ta på fol­kets område och va­ra lik­ty­digt med ”Is­ra­els land”. Pat­ri­ar­kens and­ra namn används ibland på lik­nan­de sätt; Ja­kob.

Tra­di­tio­ner­na kring nam­net Is­ra­el od­la­des särskilt av den nord­li­ga stam­grupp som ansågs härstam­ma från Jo­sefs söner Ma­nas­se och Efraim. Nam­net kan syf­ta en­bart på des­sa stam­mar. I berättel­ser om Sauls och Da­vids tid står ”Is­ra­el och Ju­da” för de två stam­grup­per som till­sam­mans ut­gjor­de vad vi kal­lar Is­ra­els folk (t.ex. 1 Sam 17:52; 2 Sam 3:10). Ef­ter del­ning­en av Sa­lo­mos ri­ke (1 Kung 12:16) be­teck­nar ”Is­ra­el” i Kung­aböcker­na det nord­li­ga ri­ket och dess invåna­re. Det­ta språkbruk finns också hos pro­fe­ter­na. Nam­net har då of­ta en ne­ga­tiv klang, ef­tersom de nord­li­ga stam­mar­na be­trak­ta­des som avfälling­ar från den re­na guds­tron (se t.ex. Jer 3:6-13). Ett sent spår av den in­ställ­ning­en finns kanske i Till Dan A:57.

Sam­ti­digt djup­na­de hos pro­fe­ter­na en över­ty­gel­se att Is­ra­el bor­de va­ra ett en­da he­ligt och odel­bart folk (Hes 37:22), och nam­net användes allt mer om he­la det ju­dis­ka fol­ket. I se­na­re skrif­ter kan alltså ut­tryc­ken ”Is­ra­el”, ”is­ra­e­li­ter­na” och ”ju­dar­na” ha sam­ma syft­ning. Skill­na­den blir nu att omvärl­den of­ta­re säger ”ju­dar”, me­dan or­det ”is­ra­e­li­ter” ut­tryc­ker fol­kets egen upp­fatt­ning om sin re­li­giösa roll (jfr t.ex. Esr 6:7 f.; Dan 6:13 med Esr 6:16-22; Dan 9:20).

En­ligt NT har al­la krist­na ärvt de löften Gud gav pat­ri­ar­ker­na, och de utgör nu hans nya, he­li­ga folk (Rom 9:6-8). Ett ut­tryck som ”Guds Is­ra­el” (Gal 6:16) kan därför syf­ta på de krist­na, lik­som Up­pen­ba­rel­se­bo­kens ord om dem som ”kom från al­la Is­ra­els stam­mar” (Upp 7:4-8).

Dagens bibelord

130 5Jag väntar på Herren,
jag längtar,
jag hoppas få höra hans ord.
Ps 130:5