• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Herren

Hebre­is­kans van­li­gas­te ord för ”her­re”, adón, kan be­teck­na mänsk­li­ga över­ord­na­de (så också i till­tal, t.ex. 2 Kung 6:15), men även Gud, ”he­la värl­dens her­re” (Sak 4:14). En form av or­det, adonáj, används i bi­beln of­ta som ett slags äre­namn för ho­nom. Den kom dess­utom att ut­nytt­jas som ersätt­ning för det egent­li­ga guds­nam­net Ja­h­ve, när man av ren vörd­nad in­te våga­de ut­ta­la det. Man läste adonáj, ”Her­ren” el­ler ”min Her­re”, då bi­bel­tex­ten in­nehöll guds­nam­nets fy­ra kon­so­nan­ter Jhvh. När man börja­de använda skriv­tec­ken för vo­ka­ler­na skrevs ersätt­nings­or­dets vo­kal­tec­ken in vid nam­net. Kom­bi­na­tio­nen av det ur­sprung­li­ga nam­nets kon­so­nant­bokstäver med det höglästa or­dets vo­ka­ler har un­der kris­ten me­del­tid orik­tigt upp­fat­tats som en verk­lig namn­form. Ur det­ta missförstånd härrör nam­net Je­ho­va (kort vo­kal i in­le­dan­de sta­vel­se skif­ta­de lätt från a till e).

Det gam­la bru­ket att ersätta guds­nam­net Ja­h­ve med ”Her­ren” följs i de fles­ta bi­belöversätt­ning­ar värl­den över och även i den här före­lig­gan­de. Ett svenskt ”Her­ren” kan alltså i GT be­ty­da en av två sa­ker: att tex­ten från början haft hebre­is­kans ord för ”her­re” el­ler att det­ta ord har lästs som ersätt­ning för ”Ja­h­ve”.

I vis­sa kom­bi­na­tio­ner har and­ra ersätt­nings­ord använts. När tex­ten lyd­de ”Her­ren Ja­h­ve” und­vek man upp­rep­ning­en ”Her­ren Her­ren” ge­nom att läsa ”Her­ren Gud” (trots att den­na ly­del­se även kan mot­sva­ra ”Ja­h­ve Gud”). Också i den­na översätt­ning står ”Her­ren Gud”, i till­tal of­tast ”Her­re, min Gud”. Av lik­nan­de skäl före­kom­mer for­mu­le­ring­en ”Her­re, min härs­ka­re” som ersätt­ning för grund­tex­tens ”Ja­h­ve, min Her­re”.

När or­det ”Her­ren” i NT står ut­an bestämning­ar, i översätt­ning­en skri­vet med stor be­gyn­nel­se­bok­stav, kan det be­teck­na an­ting­en Gud el­ler Je­sus. I förstnämn­da fal­let används det på van­ligt ju­diskt sätt som ersätt­ning för det he­li­ga guds­nam­net (i grund­tex­ten står kýri­os, Sep­tu­a­gin­tas gre­kis­ka mot­sva­rig­het till adonáj). I evan­ge­li­er­na kan till­talsor­det ”her­re” rik­tas till Je­sus på sam­ma sätt som till en van­lig över­ord­nad (t.ex. Matt 8:2). Men när han omnämns som ”Her­ren” (så of­ta i Pa­u­lus brev; i Apost­lagärning­ar­nas ut­tryck ”or­det om Her­ren”; ibland även i Lu­kas- och Jo­han­ne­se­vange­li­er­na), an­tyds den höghet som fram­trädde ef­ter hans upp­ståndel­se. I sam­ti­da språkbruk användes sam­ma be­teck­ning om både gu­dar och jor­dis­ka härs­ka­re för att mar­ke­ra de­ras över­na­tur­li­ga upphöjd­het. Je­sus är för de krist­na den en­de som har rätt att kal­las så; han är ”vår her­re” (Rom 1:4; jfr 1 Kor 8:6; Upp 17:14). Lik­he­ten med bru­ket av ”Her­ren” som guds­namn är kanske av­sikt­lig; i så fall an­tyds att Je­sus är jämställd med Gud (jfr Fil 2:6-11).

Be­träffan­de ut­tryc­ket ”i Her­ren” se Kristus.

Dagens bibelord

6 25Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
4 Mos 6:25