Det gam­la svens­ka or­det ”hel­ve­te” åter­ger i NT grund­tex­tens geénna (la­tinsk form gehénna), som är lånat från hebre­is­kan och har bil­dats av nam­net på en dalgång söder om det älds­ta Je­ru­sa­lem, Hin­nom­da­len. Där ha­de man en­ligt GT be­dri­vit en hed­nisk kult med bar­nof­fer (2 Krön 28:3; 33:6; Mo­lok), vil­ket gjor­de plat­sen till en sym­bol för av­skyvärd onds­ka. En­ligt Je­re­mi­as bok (Jer 7:31 f.; 19:2 ff.) skul­le den fyl­las av döda när det avfälli­ga Je­ru­sa­lem öde­la­des. Den­na förutsägel­se ställ­des sam­man med and­ra pro­fe­tis­ka doms­ord, särskilt Jes 66:24, och tillämpa­des på de on­das straff ef­ter döden. Nam­net Ge­hen­na förlo­ra­de då sin geo­gra­fis­ka be­ty­del­se. I NT be­teck­nar det på sam­ma sätt som svens­kans ”hel­ve­te” de fördömdas pi­no­rum. Bil­der för till­ståndet där är eld, brin­nan­de sva­vel (Upp 21:8), mörker och gråt (Matt 8:12). Hel­ve­te­sel­den be­skrivs som evig (t.ex. Matt 25:41). Spår av and­ra föreställ­ning­ar om de on­das öde, t.ex. som förin­tel­se el­ler som en tids­be­gränsad re­ning, finns möjli­gen i en del tex­ter. I Jo­han­ne­se­vange­li­et och i Pa­u­lus brev sägs i allmänhet ba­ra att de ic­ke-tro­en­de stan­nar ut­anför lju­set el­ler Guds ri­ke (t.ex. Joh 3:19; 1 Kor 6:9 f.). Döds­ri­ket.