• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Helig, helga

He­lig­het är först och främst en egen­skap hos Gud (Jes 6:3). Han kal­las den He­li­ge (Ords 9:10; Jes 40:25; Syr 43:10) och Is­ra­els He­li­ge (Ps 78:41). Det in­nebär att han är upphöjd över värl­den, fri från dess ofull­kom­lig­het och ur stånd att tåla något ont hos människor­na. He­lig­he­ten be­skrivs ibland som en brännan­de glöd, far­lig för den oförsik­ti­ge (3 Mos 10:1-3; 5 Mos 4:24; Jes 33:14; Heb 12:29). Den kräver re­spekt, en re­spekt som i den fullt ut­veck­la­de bib­lis­ka re­li­gi­o­nen tar sig ut­tryck i att man le­ver ef­ter Guds vil­ja. Det­ta kal­las att hålla Guds namn he­ligt (Jes 29:23) el­ler att hel­ga det (Matt 6:9). Olyd­nad van­hel­gar Guds namn.

En­ligt gam­mal­tes­ta­ment­lig tro är också ting som står i förbin­del­se med Gud he­li­ga och av­skil­da från värl­den i övrigt. All be­fatt­ning med dem medför ris­ker, och man måste följa reg­ler om behörig­het och ri­tu­ell ren­het. Det­ta gäller t.ex. ar­ken, föremålen som används i gudstjäns­ten (4 Mos 4:15; 18:1-7; 2 Sam 6:6 f.), off­ren (Hagg 2:13) och bröden på al­ta­ret (1 Sam 21:4). Ver­bet hel­ga används om in­vig­ning (2 Mos 40:9-11) el­ler överlåtel­se (3 Mos 27:22) av såda­na ting. Det som är in­vigt el­ler överlåtet sägs va­ra hel­gat (åt Her­ren). He­lig­he­ten kan gra­de­ras. De vik­ti­gas­te kultföremålen och off­ren kal­las höghe­li­ga och om­ges av särskilt stränga reg­ler (t.ex. 2 Mos 29:37; 3 Mos 6:25-29; 4 Mos 4:4-20). Att hel­ga sig in­nebär att ge­nomgå de re­ningsce­re­mo­ni­er som krävs inför kon­tak­ten med he­li­ga ting (2 Krön 29:5; 30:17). Ut­tryc­ket används se­na­re om ett rättfärdigt liv (Upp 22:11).

Sab­ba­ten, lik­som and­ra re­li­giösa högtids­da­gar, är på lik­nan­de sätt av­skild från an­nan tid. Den är hel­gad åt Her­ren (Jes 58:13). Att hålla den he­lig (2 Mos 20:8) be­ty­der att man re­spek­te­rar dess särprägel och av­står från ar­be­te. De sto­ra högtids­da­gar­na fi­ras med ”en he­lig sam­man­komst” (t.ex. 2 Mos 12:16).

En plats är he­lig i kraft av Guds närva­ro. Berättel­ser om äld­re ti­der vi­sar att is­ra­e­li­ter­na fann gudstjänst­plat­ser i na­tu­ren el­ler över­tog dem från and­ra folk (jfr 1 Mos 12:6; 28:16-17). I den bib­lis­ka lag­stift­ning­en re­ser­ve­ras benämning­en ”he­lig plats” för up­pen­ba­rel­setältet och Je­ru­sa­lems tem­pel. Även här finns en gra­de­ring: hel­ge­do­mens in­ners­ta rum är ”det all­ra he­li­gas­te” (2 Mos 26:33; 1 Kung 6:16); en bild­lig tillämp­ning av upp­del­ning­en görs i NT (Heb 9). He­la Je­ru­sa­lem kom ef­ter hand att kal­las ”den he­li­ga sta­den” (Neh 11:1; 1 Mack 2:7; Matt 27:53), ett ut­tryck som också används bild­ligt i NT (Upp 21:2, 10, 19). Den i ef­ter­bib­lisk tid van­li­ga be­teck­ning­en ”det he­li­ga lan­det” finns i 2 Mack 1:7.

Le­van­de va­rel­ser kan av­skil­jas åt Gud. Det­ta gäller krigs­byte av djur och fång­ar, som vigs åt förin­tel­se, och förstfödda djur, som off­ras el­ler löses ut med ersätt­nings­of­fer. De förstfödda poj­kar­na är också he­li­ga, men för dem kan Gud få ersätt­ning på an­nat sätt. He­lig­het kan nämli­gen in­nebära att man gör tjänst åt Her­ren och följer särskil­da reg­ler i sin livsföring (1 Sam 1:11). Na­si­rer­na (4 Mos 6) var per­so­ner som fri­vil­ligt tillämpa­de såda­na reg­ler un­der en be­gränsad pe­ri­od. I äld­re tid tycks även kri­ga­re ha gjort det (1 Sam 21:5). Framför allt var ar­be­tet vid hel­ge­do­men en tjänst åt Gud, som krävde ri­tu­ell ren­het. Le­vi­ter­na sägs i 4 Mos 3:41, 45 på så vis ersätta de förstfödda. De är ”hel­ga­de åt Her­ren” (2 Krön 35:3). Präster­na och överste­prästen re­pre­sen­te­rar högre gra­der av sam­ma slags he­lig­het (2 Mos 28:36-38).

He­la Is­ra­els folk är he­ligt i den me­ning­en att det står Gud nära och är hans egen­dom (t.ex. 2 Mos 19:6; jfr ut­tryc­ket ”din he­li­ge” om stam­fa­dern i Till Dan B:12). Gud hel­gar själv sitt folk ge­nom sin förbin­del­se med det (2 Mos 31:13). Tan­ken har ett starkt etiskt in­slag: Guds folk skall följa hans bud (3 Mos 19). Trog­na is­ra­e­li­ter kom så småning­om att kal­las ”de he­li­ga” el­ler ”hans he­li­ga” (Vish 3:9; 18:9; jfr 6:10; Till Dan B:64). I GT sker det­ta i Ps 34:10, even­tu­ellt också i 5 Mos 33:3; Dan 7:18; ut­tryc­ket be­teck­nar an­nars him­mels­ka va­rel­ser (Äng­el; jfr Job 5:1; 15:15).

I NT överförs des­sa tan­kar på de krist­na, sam­ti­digt som ren­hets­la­gar­na tol­kas sym­bo­liskt och ges etis­ka tillämp­ning­ar. Je­sus kal­las ”den he­li­ge” (Upp 3:7) el­ler ”Guds he­li­ge” (Mark 1:24; Joh 6:69) därför att han är sänd av Gud. Den av Gud sända och med liv från Gud fyll­da an­den är ”den he­li­ga an­den”. I an­slut­ning till Dan 7 och GT:s ut­sa­gor om Is­ra­el som ett he­ligt folk be­teck­nas de krist­na som ”de he­li­ga” (t.ex. Rom 1:7). De är kal­la­de att möta Kristus vid hans an­komst i härlig­het (1 Thess 5:23). Med den­na kal­lel­se följer kra­vet på ett he­ligt liv (2 Kor 7:1; 1 Thess 4:3, 7; 1 Pet 2). Men de krist­na har också re­dan bli­vit he­li­ga ge­nom Kristus (1 Kor 1:2, 30) och ge­nom An­den (1 Kor 6:11); de är hel­ga­de (Heb 2:11; 1 Pet 1:2). Den en­skil­de krist­ne får del av sam­ma he­lig­het som präglar den krist­na ge­men­ska­pen (1 Kor 3:17; 7:14; Ef 5:26 f.). I bl.a. 2 Kor 8:4 av­ses med ”de he­li­ga” urförsam­ling­en i Je­ru­sa­lem.

Dagens bibelord

6 25Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
4 Mos 6:25