• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Högtider, påsk, lövhyddefest

Tre sto­ra högti­der i det gam­la Is­ra­el, påsken, vec­kohögti­den och lövhyd­de­fes­ten, räknas upp i 2 Mos 23:14-17; 34:18-23; 5 Mos 16:1-17. Vid des­sa tillfällen skul­le al­la is­ra­e­li­tis­ka män sam­las inför Gud. En fullständi­ga­re fest­ka­len­der finns i 3 Mos 23 (jfr också 4 Mos 28-29). Tids­an­gi­vel­ser­na följer där den ba­by­lo­nisk-ju­dis­ka ka­len­dern, som är rörlig i förhållan­de till vår; Månad. Något fast da­tum för en fest kan alltså in­te anges en­ligt vårt sy­stem. Grovt sett är vårdagjämning­en utgångs­punkt för en se­rie fes­ter, höstdagjämning­en för en an­nan.

Påsken börjar fi­ras den 14 ni­san, i närhe­ten av vårdagjämning­en. Hi­sto­riskt sett är den en kom­bi­na­tion av två fes­ter: her­dar­nas vårof­fer, då var­je hushåll höll måltid på ett lamm, och den vec­kolånga högtid då man åt osy­rat bröd vid skörde­pe­ri­o­dens början (3 Mos 23:6-14). GT kny­ter he­la fes­ten till min­net av Is­ra­els be­fri­el­se ur Egyp­ten (2 Mos 12). I NT kal­las den omväxlan­de påsk och det osy­ra­de brödets högtid (Luk 22:1). Den i ju­den­do­men än i dag använda ord­ning­en för påskmålti­den på fes­tens förs­ta kväll följ­des san­no­likt i si­na hu­vud­drag vid Je­su sista måltid. Ge­nom sin tyd­ning av påskmålti­dens bröd och vin gav Je­sus upp­hov till den krist­na natt­var­den (Matt 26:26-29 med par.). I den krist­na påsken spe­lar se­dan Je­su of­ferdöd och upp­ståndel­se sam­ma roll som be­fri­el­sen ur Egyp­ten i den ju­dis­ka. En­ligt Pa­u­lus utlägg­ning av fes­tens be­ty­del­se är Je­sus de krist­nas påsklamm, och det osy­ra­de brödet be­teck­nar fri­het från onds­kans sur­deg (1 Kor 5:7).

Vec­kohögti­den hålls sju vec­kor, ”fem­tio da­gar” (3 Mos 23:16), ef­ter påsken. I jord­bruks­samhället var det­ta ti­den för ve­teskördens av­slut­ning. Se­na­re förknip­pa­des högti­den med la­gens gåva och händel­ser­na vid Si­nai. På gre­kis­ka kal­la­des den pen­te­kosté, ”fem­tion­de (da­gens högtid)”, ett ut­tryck som gett upp­hov till svens­kans ”pingst”. Den­na be­teck­ning används i Tillägg till GT (Tob 2:1; 2 Mack 12:32) och i NT (Apg 2:1; 20:16; 1 Kor 16:8). Högti­dens krist­na form förbinds med den he­li­ga an­dens gåva en­ligt berättel­sen i Apg 2.

Nyårs­da­gen in­fal­ler den 1 tishri el­ler i närhe­ten av höstdagjämning­en. I bi­beln nämns den ba­ra som ”en min­nes­dag då ni stöter i horn” (3 Mos 23:24). Be­teck­ning­en nyårs­dag (rosh hashaná) är alltså ef­ter­bib­lisk, men tra­di­tio­nen att fi­ra nyåret på hösten har gam­la rötter (Månad).

Förso­nings­da­gen fi­ras den 10 tishri. En ålder­dom­lig ri­tu­al skild­ras i 3 Mos 16. Högti­den har ut­veck­lats till en dag för all­var­lig själv­prövning och botgöring. Den nämns i Apg 27:9 un­der be­teck­ning­en fas­te­da­gen; Fas­ta.

Lövhyd­de­fes­ten pågår un­der åtta da­gar med början den 15 tishri. Den fram­står som höstens sto­ra skörde­fest, då man gläder sig åt det nya vi­net (5 Mos 16:13). Före­skrif­ten att is­ra­e­li­ter­na skall bo i lövhyd­dor (3 Mos 23:42 f.; jfr Neh 8:13-18) förknip­par fes­ten med min­net av de­ras läger­till­va­ro ef­ter uttåget ur Egyp­ten. Hyd­dor­na har se­dan bli­vit sym­bo­ler för en kom­man­de sa­lig­het; jfr Matt 17:4; Luk 16:9. Så länge temp­let fanns fi­ra­des lövhyd­de­fes­ten där med stor­slag­na och jub­lan­de fest­lig­he­ter. Ett par in­slag, vat­tenösning un­der re­ci­ta­tion av Jes 12:3 och en natt­lig ljuständ­ning, utgör bak­grun­den till Joh 7:37 f.; 8:12.

Utöver des­sa högti­der nämner den hebre­is­ka bi­beln pu­rimfes­ten, som fi­ras un­der upp­slupp­na for­mer den 14-15 adar, en månad före påsk. Den har san­no­likt rötter i and­ra folks tra­di­tio­ner men är i sin bib­lis­ka form en påmin­nel­se om hur ju­dar­na rädda­des från sin blodtörsti­ge fi­en­de Ha­man (Est 9:20-32).

Två se­na­re till­kom­na fes­ter är knut­na till händel­ser som be­skrivs i Tillägg till GT:

Tem­pe­lin­vig­nings­fes­ten (van­li­gen med ett hebre­iskt ord kal­lad Cha­nukká) fi­ras med början den 25 ki­slev el­ler i närhe­ten av vin­ter­sol­ståndet, till min­ne av temp­lets re­ning och åte­rin­vig­ning 165 f.Kr. ef­ter An­ti­ochos IV:s re­li­gi­onsförföljel­se (1 Mack 4:36-59; 2 Mack 10:1-8). Den nämns en gång i NT (Joh 10:22). Högti­den tycks ha ut­for­mats med lövhyd­de­fes­ten som möns­ter och fi­ras lik­som den i åtta da­gar. Min­net av Sa­lo­mos tem­pe­lin­vig­ning har va­rit en förmed­lan­de länk (2 Mack 2:12).

Ni­ka­nor-fes­ten har (i lik­het med några and­ra mind­re högti­der som in­te nämns i bi­beln) kom­mit ur bruk. Den nämns i rab­binsk tra­di­tion, men spåren av dess fi­ran­de försvin­ner före me­del­ti­den. Fes­ten hölls den 13 adar el­ler ome­del­bart före pu­rimfes­ten. Den in­stif­ta­des en­ligt Mac­ka­be­erböcker­na till min­ne av se­gern över en fi­ent­lig ge­ne­ral (1 Mack 7:49; 2 Mack 15:36).

Dagens bibelord

Förkunnelsen om Kristi ankomst

1 16Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät.

2 Pet 1:16