Is­ra­e­li­ter­nas uttåg ur Egyp­ten och de­ras vand­ring ge­nom öknen be­skrivs in­om Mo­seböcker­nas s.k. präster­li­ga tra­di­tions­skikt som en marsch i mi­litär stil. Fol­ket är ord­nat i härav­del­ning­ar (2 Mos 6:26; 4 Mos 1:3; 33:1). Då Gud är de­ras le­da­re kan he­la fol­ket kal­las ”Her­rens härar” (2 Mos 7:3/4; 12:41). Han själv kal­las i an­nat sam­man­hang ”Is­ra­els härars Gud” (1 Sam 17:45).

Stjärnor­na skild­ras också som en krigshär, ledd av Gud; den stor­slag­na ord­ning­en på him­la­val­vet blir en åskådlig bild för hans skapar­makt (Ps 33:6; Jes 40:26). Sam­ti­digt upp­fat­tas him­la­krop­par­na som le­van­de väsen: de syn­li­ga ljus­punk­ter­na re­pre­sen­te­rar äng­lar i Guds tjänst. Ut­tryck som ”den him­mels­ka hären” (1 Kung 22:19), ”en him­melsk här” (Luk 2:13), ”de him­mels­ka härar­na” (Upp 19:14), ”him­lens här” (Dan 8:10) och ”Her­rens här” (Jos 5:14 f.) kan därför även syf­ta på äng­lar­na, som står un­der Guds befäl; jfr Ps 103:20 f. Ut­tryc­ket ”härens furs­te” i Dan 8:11 kan alltså av­se ho­nom. Be­teck­ning­en ”härs­ka­ror­nas Gud” kan tol­kas på sam­ma sätt, men det kan också syf­ta på Is­ra­els härar; Se­ba­ot.

I Is­ra­els omvärld be­trak­ta­de man him­la­krop­par­na som gu­dom­li­ga och till­bad dem. En­ligt bib­lisk tro var det­ta förkast­ligt (5 Mos 4:19; 17:3). Ut­tryck som ”den him­mels­ka hären”, ”höjdens här” och ”him­lens he­la härska­ra” kan därför användas ne­ga­tivt om stjärnor­na i de­ras roll som fals­ka gu­dar (2 Kung 17:16; 21:3; 23:4; Jes 24:21; Jer 19:13).