• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Gudsnamn

Hebre­is­kans ord för ”gud” finns i fle­ra va­ri­an­ter, el, elóah och elohím, som tro­li­gen al­la är be­släkta­de med varand­ra och med ara­bis­kans Alláh. De används både som sakord (”en gud, fle­ra gu­dar”) och som egen­namn. När Is­ra­els Gud åsyf­tas använder den­na översätt­ning stor be­gyn­nel­se­bok­stav som mar­ke­ring av att tex­tens förfat­ta­re ut­tryc­ker sin egen guds­tro. Såda­na mar­ke­ring­ar finns dock in­te i hand­skrif­ter­na, som sak­nar vår upp­del­ning mel­lan små och sto­ra bokstäver. I NT skrivs i fle­ra fall ”gud” då det finns skäl att tyd­liggöra att be­teck­ning­en av­ser Je­sus el­ler då det är osäkert om be­teck­ning­en är ett namn el­ler en be­skriv­ning av Je­su na­tur. Jfr not till Joh 1:1.

Den van­li­gas­te va­ri­an­ten, elohím, är en fler­tals­form. Den kan ha fler­tals­be­ty­del­se och syf­ta på främman­de gu­dar, men of­tast be­teck­nar den Is­ra­els Gud. Tillhöran­de ord (ad­jek­tiv, verb) står då van­li­gen i en­tals­form, vil­ket vi­sar att det in­te är fråga om fle­ra gu­dar. For­men ut­tryc­ker i stället makt och be­ty­del­se (jfr s.k. ma­jestäts­plu­ral). Några ställen där Gud el­ler Her­ren ta­lar i vi-form (1 Mos 1:26; 3:22; 11:7; Jes 6:8) har i forsk­ning­en bedömts på oli­ka sätt. En­ligt en förkla­ring överlägger Gud med sig själv. En­ligt en an­nan vänder han sig till him­mels­ka väsen som om­ger Guds tron och del­tar i hans verk.

När for­men el upp­träder som guds­namn följs den i några fall av tilläggs­ord, här åter­giv­na med ”den Högs­te” och ”den Väldi­ge”. Des­sa be­teck­ning­ar, både hu­vud­or­det och tilläggen, är kända från ut­om­bib­lisk ka­naa­ne­isk re­li­gi­on. Is­ra­e­li­ter­na har alltså upp­fat­tat sin egen Gud som iden­tisk med åtminsto­ne en av dem som ti­di­ga­re till­betts i lan­det, El. En an­nan van­lig guds­be­teck­ning med be­ty­del­sen ”her­re”, báal, tol­ka­des däre­mot of­tast som namn på en främman­de och falsk gud (Baal). Ett par and­ra ålder­dom­li­ga guds­be­teck­ning­ar, ”Isaks Fruk­tan” och ”Ja­kobs Mäkti­ge” (1 Mos 31:42; 49:24), hör hem­ma i is­ra­e­li­ter­nas eg­na tra­di­tio­ner om förfäder­nas guds­tro.

Utöver såda­na guds­be­teck­ning­ar till­skri­ver bi­beln Is­ra­els Gud ett egen­namn. Det före­kom­mer närma­re 7 000 gång­er, of­ta till­sam­mans med tilläggs­be­teck­ning­ar, som t.ex. ”Her­ren” (adonáj), ”Is­ra­els Gud” och ”Se­ba­ot”. Be­träffan­de det­ta namn, som tro­li­gen ut­ta­la­des Ja­hvé men som i tra­di­tio­nell bi­bel­text ersätts med ”Her­ren”, se 2 Mos 3:14 f. med no­ter; Her­ren.

Främman­de gu­dars egen­namn före­kom­mer i många tex­ter (t.ex. Astar­te, Da­gon, Ke­mosh, Mo­lok). De nämns ibland ne­utralt, i med­ve­tan­de om att al­la folk har si­na gu­dar (4 Mos 21:29; Dom 11:24; Jer 48:46), men of­tast förakt­fullt och var­nan­de (t.ex. 3 Mos 18:21; 1 Kung 11:4-8; 2 Kung 17:29-41; Jes 46:1; Jer 46:25). Då var­je be­fatt­ning med and­ra gu­dar ho­ta­de tro­he­ten mot Is­ra­els Gud förbjöds is­ra­e­li­ter­na t.o.m. att ut­ta­la de­ras namn (2 Mos 23:13), vil­ka därför ibland skrevs i förvrängd form el­ler er­sat­tes med nedsättan­de be­teck­ning­ar (se t.ex. 4 Mos 32:38; Am 5:26 med no­ter).

Dagens bibelord

14 27Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Joh 14:27