• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Folknamn

En mängd folk­slag upp­träder i GT, allti­från världs­hi­sto­riskt kända stor­mak­ter till obe­tyd­li­ga, i dag okända, stam­mar. Till den förra grup­pen hör egyp­ter­na, as­sy­ri­er­na, ba­by­lo­ni­er­na och per­ser­na (be­träffan­de de­ras roll i Is­ra­els histo­ria se Ta­bell 1, Kro­no­lo­gisk över­sikt). Un­der den pe­ri­od då mak­ten försköts mel­lan de tre sistnämn­da fol­kens välden (600-500-ta­len f.Kr.) spe­la­de också and­ra folk be­ty­dan­de rol­ler. Ela­mi­ter­nas ri­ke i västra de­len av det nu­va­ran­de Iran du­ka­de un­der för as­sy­ri­er­na på 640-ta­let. Kal­de­er­na i sydöstra Meso­po­ta­mi­en hjälp­te några de­cen­ni­er se­na­re ba­by­lo­ni­er­na att störta as­sy­ri­er­na. Me­der­na, lik­som ela­mi­ter­na ett folk öster om Ti­g­ris, utöva­de ett kort­va­rigt välde före per­ser­nas se­ger vid mit­ten av 500-ta­let. De berörda fol­ken hålls in­te all­tid isär i tex­ter­na; ba­by­lo­ni­er­na kan kal­las kal­de­er, per­ser­na me­der.

Namn på länder och folk står of­ta som per­son­namn, t.ex. As­sur (As­sy­ri­en el­ler as­sy­ri­er­na) och Misra­jim (det hebre­is­ka or­det för Egyp­ten el­ler egyp­ter­na). Man upp­fat­ta­de nämli­gen fol­ken som ätt­ling­ar till mer el­ler mind­re be­släkta­de anfäder. Ett par se­na tex­ter (1 Mos 10; 1 Krön 1) åskådliggör de­ras inbördes re­la­tio­ner i en släkt­tav­la som utgår från No­as tre söner. Folk som bod­de i varand­ras närhet och ta­la­de likar­ta­de språk förs där sam­man un­der en ge­men­sam ur­ti­da härstam­ning.

En rad be­teck­ning­ar för mer avlägs­na folk av­vi­ker från nu­ti­da språkbruk. Så hänför sig t.ex. Kush (kus­hi­ter­na) till Nu­bi­en el­ler det nu­va­ran­de Su­dan, Put (pu­te­er­na) till ett område i Li­by­en, i lik­het med Lud (lu­de­er­na); ibland syf­tar dock det­ta namn på Ly­di­en i Mind­re Asi­en. Kit­te­er­na var ett namn på Cy­perns invåna­re (ef­ter den fe­nikis­ka ko­lo­nin Ki­tion), som ef­ter hand knöts till fler folk vid Me­del­ha­vets nordöstra kus­ter, även till gre­ker och ro­ma­re. De­ras stam­far het­te en­ligt släkt­tav­lan i 1 Mos 10 Ja­van. Han företräder den jo­nis­ka be­folk­ning­en vid Mind­re Asi­ens kus­ter, se­dan också Gre­kland och gre­ker­na över hu­vud ta­get.

Många bib­lis­ka tex­ter hand­lar om Is­ra­els närmas­te grann­folk: fi­lis­te­er­na vid kus­ten i sydväst; fe­niki­er­na i norr med si­na hamn­städer Ty­ros och Si­don; ara­me­er­na i nord­ost med hu­vud­sta­den Da­mas­kus; am­mo­ni­ter­na med hu­vud­sta­den Rab­ba, det nu­va­ran­de Am­man; mo­a­bi­ter­na på högplatån öster om Döda ha­vet; mid­ja­ni­ter­na och edo­me­er­na i öken­området söder därom. Des­sa folk är re­la­tivt väl be­lys­ta av ar­ke­o­lo­gi och histo­ri­e­forsk­ning.

Till de öken­ar­ta­de grann­område­na i söder knyts också fle­ra no­ma­di­se­ran­de stam­mar, som an­nars är okända för oss: ama­le­ki­ter­na; ke­nis­se­er­na; is­mae­li­ter­na, som ansågs härstam­ma från Isaks halv­bror (1 Mos 21:8-21); ke­ni­ter­na, som en­ligt tra­di­tio­nen ha­de nära förbin­del­ser med is­ra­e­li­ter­na bl.a. ge­nom Mo­ses svärfar (Dom 1:16).

I bi­beln finns många uppräkning­ar av folk­slag som bott i Pa­les­ti­na före is­ra­e­li­ter­na. Ka­naa­ne­er­na, i and­ra sam­man­hang li­ka med lan­dets invåna­re över hu­vud ta­get, upp­träder i såda­na lis­tor som en be­folk­nings­grupp bland fle­ra and­ra. Vid de­ras si­da nämns amo­re­er­na och het­ti­ter­na, som un­der and­ra årtu­sen­det f.Kr. ha­de be­ty­dan­de välden i Främre ori­en­ten; tex­ter­na tycks an­ty­da att spill­ror av större na­tio­ner fanns företrädda i den be­folk­ning som is­ra­e­li­ter­na mötte. Även hur­ri­ter­na var ett mäktigt folk un­der sam­ma årtu­sen­de. En föränd­rad form av de­ras namn är ho­re­er­na; så kal­la­des en­ligt 5 Mos 2:12 den ur­sprung­li­ga be­folk­ning­en i Edom el­ler Seir. Bland de övri­ga fol­ken i lis­tor­na har je­vu­se­er­na ett ot­ve­ty­digt sam­band med Je­ru­sa­lem (Jos 15:63; Dom 1:21). Hi­ve­er­na lo­ka­li­se­ras till Li­ba­nons berg (Dom 3:3) men tycks ibland lik­ställas med ho­re­er­na el­ler hur­ri­ter­na. Om fle­ra av de övri­ga (t.ex. gir­gashe­er­na och pe­ris­se­er­na) vet man i stort sett ingen­ting.

Många and­ra folk­grup­per som nämns tillfälligt är också okända för oss, fast sam­man­hang­et el­ler nam­nens språkli­ga be­ty­del­se kan an­ty­da var de lev­de (t.ex. kad­mo­ne­er­na, ”de östli­ga”, 1 Mos 15:19; 29:1). En del namn har över­lag­rats med pro­fe­tisk sym­bo­lik (t.ex. Ma­gog, Hes 38-39), and­ra med sägen­ar­ta­de upp­gif­ter om fol­kets jätte­li­ka växt och styr­ka. Det sistnämn­da mo­ti­vet knyts i Am 2:9 till amo­re­er­na, of­ta­re till ana­ki­ter­na i trak­ten kring Hebron, och även till eme­er­na och re­fae­er­na i östjor­dan­lan­det (1 Mos 14:5; 5 Mos 2:10 f.).

I Tillägg till GT och i NT do­mi­ne­ras den po­li­tis­ka sce­nen helt av stor­mak­ter, mot slu­tet av ro­mar­na (1 Mack 8:1; Joh 11:48), ti­di­ga­re av hel­le­nis­tis­ka dy­nasti­er (Pto­le­me­er; Se­leu­ki­der). Or­det gre­ker används i des­sa bibel­de­lar tämli­gen fritt om folk med gre­kiskt kul­tur­arv, ibland om ic­ke-ju­dar över hu­vud ta­get (jfr ovan om kit­te­er). Mind­re folk nämns ibland men spe­lar mind­re roll än i GT. De­ras namn används ut­an större pre­ci­sion, kanske mest för att an­kny­ta till den gam­mal­tes­ta­ment­li­ga histo­ri­en (t.ex. 1 Mack 3:24; Matt 15:22). Avlägs­na områden i det ro­mers­ka im­pe­ri­ets östra ut­kan­ter re­pre­sen­te­ras av folk­namn som sky­ter­na (2 Mack 4:47; Kol 3:11 med no­ter) och part­her­na (Apg 2:9; jfr no­ter till 1 Mack 14:2; Upp 9:14).

Dagens bibelord

6 24Herren välsignar dig och beskyddar dig.
4 Mos 6:24