I översätt­ning­ar av an­ti­ka tex­ter det ve­der­tag­na svens­ka or­det för möten där med­bor­gar­na i en stads­stat fat­ta­de be­slut om ge­men­sam­ma ang­elägen­he­ter. Det­ta sty­rel­seskick tillämpa­des främst i gre­kis­ka miljöer (Apg 19:39) men kun­de också an­kny­ta till äld­re tra­di­tio­ner hos ju­dar­na (1 Kung 12:20). Or­det folkförsam­ling före­kom­mer i den­na översätt­ning mest i det gre­kiskt prägla­de Tillägg till GT, i tex­ter där med­bor­gar­na sam­las för att t.ex. döma missdåda­re (Syr 23:24), överlägga om krigföring (Ju­dit 6:16; 7:23-32) el­ler ut­de­la he­ders­be­vis­ning­ar (1 Mack 14:19, 25-49; Syr 44:15). I den gre­kis­ka tex­ten står då ek­k­lesía, någon gång sy­na­gogé. Sam­ma gre­kis­ka ord används of­ta i Sep­tu­a­gin­ta med re­li­giös klang om Her­rens försam­ling el­ler me­nig­het, dvs. det is­ra­e­li­tis­ka fol­ket, särskilt på dess färd ge­nom öknen un­der Mo­ses led­ning. När öken­vand­ring­ens histo­ria åter­berättas i gre­kisk språkmiljö blir ut­tryc­ken dub­bel­ty­di­ga: fol­kets möte med Her­ren vid Si­nai (2 Mos 19) låter sig upp­fat­tas som en folkförsam­ling i po­li­tisk me­ning (Apg 7:38).