Att av­stå från mat och dryck är en van­lig re­li­giös övning in­om många re­li­gi­o­ner. I det gam­la Is­ra­el kun­de fas­ta el­ler ”späkning” ut­tryc­ka sorg och ång­er el­ler ge ef­ter­tryck åt böner om Guds hjälp (2 Sam 12:16-23). I na­tio­nel­la kris­si­tu­a­tio­ner ut­lys­tes ge­men­sam­ma fas­te­da­gar (Jo­el 1:14; 2:15; jfr Jer 36:6). Sorge­fas­tor till min­ne av sto­ra olycks­da­gar nämns i Sak 7:3, 5; 8:19. En årlig fas­ta, ob­li­ga­to­risk för he­la fol­ket, före­skrivs på förso­nings­da­gen (3 Mos 16:29), som därför i Apg 27:9 kal­las fas­te­da­gen. Den en­skil­de kun­de också fas­ta fri­vil­ligt (Ju­dit 8:6). Att göra det­ta re­gel­bun­det, två gång­er i vec­kan, nämns som ett tec­ken på sträng from­het i Luk 18:12; lik­nan­de bruk är kända från rab­binsk ju­den­dom. För yt­lig och tanklös fas­ta var­nar ett par pro­fettex­ter, som inskärper att ett rätt förhållan­de till medmänniskor är vik­ti­ga­re (Jes 58:1-12; Sak 7:1-14).

Till det­ta pro­fe­tis­ka bud­skap an­kny­ter ett Je­sus-ord som be­to­nar att fas­tan­de in­te får bli en ytt­re de­mon­stra­tion (Matt 6:16). En­ligt Matt 9:14 f. med par. prak­ti­se­ra­de Je­su lärjung­ar in­te hel­ler fas­ta som from­hetsövning; det till­fo­gas dock att de skul­le göra det ef­ter hans bortgång. Att fas­te­se­den vann in­steg i ur­kyr­kan framgår bl.a. av Apg 13:2 f.; 14:23. Ef­ter ny­tes­ta­ment­lig tid återupp­togs den ju­dis­ka se­den att fas­ta två gång­er i vec­kan, men på and­ra vec­ko­da­gar.

De berättel­ser där Mo­se och Elia var ut­an mat i 40 dygn (2 Mos 34:28; 1 Kung 19:8) vill be­skri­va den över­na­tur­li­ga kon­cent­ra­tion med vil­ken de he­li­ga männen mot­tog Guds up­pen­ba­rel­se. Evan­ge­li­er­nas ord om Je­su fas­ta i öknen (Matt 4:2 med par.) an­kny­ter till des­sa berättel­ser.