• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Familj, skyldemon, kvinna

Den en­skil­da människan be­trak­tas i GT of­tast som del av en hel­het: folk, stam, släkt el­ler fa­milj. Att man in­tres­se­ra­de sig för sin härstam­ning framgår bl.a. av bi­belns många släkt­re­gis­ter. En del av dem byg­ger möjligt­vis på le­van­de hågkoms­ter el­ler skrift­li­ga källor (jfr Esr 2:62; 8:1; Neh 7:5, 64; 12:22). Många av dem är sna­ra­re sche­ma­tis­ka över­sik­ter av be­folk­ning­ens ak­tu­el­la or­ga­ni­sa­tion. I det syf­tet uppräknas släkt­grup­per­nas tra­di­tio­nel­la central­ge­stal­ter, på sam­ma sätt som när släkt­skaps­re­la­tio­ner mel­lan ur­ti­da anfäder används för att ut­tryc­ka fol­kens sam­band med varand­ra (1 Mos 10:1-32).

Släkt­samhörig­he­ten räkna­des på tre nivåer: stam­men, släkten och fa­mil­jen (det före­kom­mer va­ri­an­ter av in­del­nings­sy­ste­met och nivåer­nas be­teck­ning­ar). Stam­men, of­tast förknip­pad med någon av Ja­kobs tolv söner, var den grundläggan­de en­he­ten. Släkten var också en om­fat­tan­de en­het med lång tra­di­tion och mot­sva­rar un­gefär det som i nu­ti­da språkbruk kal­las klan; i den­na översätt­ning används or­det ”klanhövding­ar” i t.ex. 1 Mos 36:15-30, 40-43. Tra­di­tio­nen be­trak­ta­de Ja­kobs sonsöner som släkter­nas hi­sto­ris­ka över­hu­vu­den; jfr t.ex. 1 Mos 46:8-25 med 4 Mos 26. Fa­mil­jen, vars hebre­is­ka namn be­ty­der ”fa­ders­hus”, var större än nu­ti­dens kärn­fa­milj. Den be­stod av hushåll vil­kas över­hu­vu­den var söner el­ler sonsöner till en och sam­me hu­vud­man. Till fa­mil­jen hörde dess­utom tjäns­te­folk och and­ra som lyd­de un­der hu­vud­man­nen och stod un­der hans be­skydd.

För de män som stod i spet­sen för stam, släkt och fa­milj har tex­ter­na fle­ra be­teck­ning­ar, in­te all­tid kon­se­kvent använda, t.ex. (stam)hövding­ar, le­da­re, fa­mil­jeöver­hu­vu­den, hu­vudmän. Le­dar­ska­pet utöva­des av män, bl.a. därför att Is­ra­el of­ta var i krig, och den mi­litära or­ga­ni­sa­tio­nen sam­manföll med släktin­del­ning­en. Vik­tigt var också sam­ban­det mel­lan släkt och jord (Egen­dom). Mar­ken skul­le ärvas – ar­ving­ar be­trak­ta­des som ett slags förläng­ning av den en­skil­des liv – och arvs­lin­jen var man­lig.

I bib­lisk lag­stift­ning finns spe­ci­el­la ut­tryck för so­li­da­ri­te­ten med släkten. Om någon blev så fat­tig att han måste avytt­ra ärvd jord el­ler sälja sig själv som slav skul­le en med­lem av släkten, ”skyl­de­man­nen” (goél) köpa till­ba­ka jor­den el­ler friköpa den försla­va­de (3 Mos 25:25, 47-49). Om någon blev mördad var det skyl­de­man­nens rätt och plikt att ut­kräva ve­dergäll­ning (4 Mos 35:19, 21). Om en gift man dog barnlös skul­le en bror till den av­lid­ne gif­ta sig med änkan, och hen­nes förs­te son med den nye man­nen skul­le räknas som den dödes barn (5 Mos 25:5-10; Rut 1:11). So­nen ärv­de då också den dödes jord, som sålun­da stan­na­de in­om hans fa­milj. Då någon en­dast ha­de dött­rar fick des­sa ärva, men för att jor­den in­te skul­le lämna släkten måste de välja si­na män bland släktens med­lem­mar (4 Mos 27:1-11; 36:1-12). Om en man var­ken ef­terlämna­de barn el­ler bröder till­kom ar­vet en skyl­de­man, som i före­kom­man­de fall kun­de ta den dödes änka till hust­ru, ett mo­tiv som är centralt i Ruts bok.

Bar­nen be­trak­ta­des sålun­da som värde­ful­la med tan­ke på fa­mil­jens fram­tids­ut­sik­ter; det känslomässi­ga förhållan­det till dem pend­la­de lik­som i många and­ra äld­re kul­tu­rer mel­lan en na­tur­lig ömhet el­ler stolt­het och en för nu­ti­da värde­ring­ar ut­ma­nan­de sträng­het (2 Sam 7:14; Ps 103:13; 127:3-5; Ords 13:24; 22:15; Syr 30:1-13).

Den man­li­ga arvsrätten och värde­ring­en av bar­nen förkla­rar de gam­la is­ra­e­li­ter­nas syn på äkten­skap och sex­u­al­mo­ral. Man god­tog man­lig po­ly­ga­mi, även i den for­men att sla­vin­nor blev bi­hust­rur. Öns­kan om barn framhävs starkt i ett par berättel­ser om såda­na förhållan­den (1 Mos 16:1 f.; 30:1-13). I prak­ti­ken var tro­li­gen mo­no­ga­ma parförhållan­den det van­li­ga. Me­ra ut­präglad po­ly­ga­mi, som ex­emp­li­fie­ras i berättel­sen om Sa­lo­mos ha­rem (1 Kung 11:1-3), tor­de ha hört till un­dan­ta­gen. Kra­vet på den gif­ta kvin­nans tro­het var ab­so­lut; männen vil­le in­te få and­ra mäns barn till ar­ving­ar. Förbu­det mot äkten­skaps­brott (2 Mos 20:14) är rik­tat mot förbin­del­ser mel­lan gif­ta kvin­nor och ut­omståen­de män; en man kun­de alltså ba­ra bry­ta en an­nan mans äkten­skap, en kvin­na däre­mot ba­ra sitt eget. Bestämmel­sen om skilsmässa (5 Mos 24:1) har sam­ma en­si­dig­het: den utgår en­bart från man­nens ini­ti­a­tiv. Den förskjut­na hust­runs rätt till ett skilsmässobrev gav hen­ne dock möjlig­het att ingå ett nytt äkten­skap.

När bi­bel­tex­ter­na skild­rar kvin­nan po­si­tivt ses hon framför allt som ma­ka och mor. När de bekämpar såda­na förbin­del­ser som kan ho­ta fa­mil­jens bestånd rik­tas of­ta en­si­dig kri­tik mot kvin­nan som förförers­ka och ho­ra. Trots des­sa pat­ri­ar­ka­lis­ka värde­ring­ar kan kvin­nor i verk­lig­he­ten ha utövat ett be­ty­dan­de in­fly­tan­de, och un­der bi­belns långa till­komst­histo­ria har förhållan­de­na va­ri­e­rat av­sevärt. Tex­ter av oli­ka ka­raktär vitt­nar di­rekt el­ler in­di­rekt om ti­der och förhållan­den då det fanns ut­rym­me för kvinn­lig självständig­het och kvinn­ligt le­dar­skap; t.ex. Dom 4; Ords 31:10-31; Höga v; Ju­dit.

Den hebre­is­ka bi­belns syn på fa­milj och köns­rol­ler sam­man­fal­ler till stor del med den dåti­da omvärl­dens. När det gäll­de Is­ra­els Gud användes ett övervägan­de man­ligt bild­språk. Bil­der för tro­het mot ho­nom och av­fall från ho­nom hämta­des of­ta från det sex­u­el­la området (Otro­gen). Des­sa om­ständig­he­ter har lett till en kopp­ling mel­lan re­li­giös tro och pat­ri­ar­ka­lisk fa­mil­je­syn som starkt präglat vår västerländs­ka tra­di­tion.

Många av de gam­mal­tes­ta­ment­li­ga värde­ring­ar­na över­tas di­rekt i NT, men de föränd­ras också på vik­ti­ga punk­ter. Den krist­na tros­ge­men­ska­pen be­trak­tas ef­ter hand som mer väsent­lig än fa­mil­je­tillhörig­het och köns­rol­ler (Matt 12:48 f. med par.; 19:28 f. med par.; Luk 11:27 f.; Gal 3:28). Avhåll­sam­het och en­sam­liv värde­ras högre än i GT (Matt 19:10-12; 1 Kor 7:8, 25 f., 36). En­ligt evan­ge­li­er­na fanns i kret­sen kring Je­sus åtskil­li­ga kvin­nor som ha­de hans förtro­en­de. Han gav också star­ka ut­tryck för kärlek till bar­nen och framhöll dem som föredömen (Matt 18:1-5; 19:13-15 med par.). Spår av såda­na värde­ring­ar finns även i NT:s brev. Där be­to­nas dock starkt den tra­di­tio­nel­la rollfördel­ning­en i fa­mil­jen: kvin­nan skall un­der­ord­na sig, och bar­nen skall fost­ras till lyd­nad (Ef 5:21-33; Kol 3:18-4:1; 1 Pet 2:18-3:7). När det gäller skilsmässa tol­kar Pa­u­lus Je­su ord om äkten­ska­pets ide­a­la oupplöslig­het (Matt 5:31 f. med par.) som en för al­la krist­na bin­dan­de bestämmel­se (1 Kor 7:10 f.). Kra­vet på livslång tro­het ställs på både man­nen och kvin­nan, som alltså i det­ta av­se­en­de blir jämställ­da.

Dagens bibelord

12 3Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.

Heb 12:3