• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Förbund

Bi­beln berättar om åtskil­li­ga av­tal och fördrag mel­lan mänsk­li­ga par­ter (t.ex. 1 Mos 26:28; 1 Sam 11:1) men gör också öve­rens­kom­mel­ser av det sla­get till en vik­tig bild för förhållan­det mel­lan Gud och hans folk. Bil­den utgår från re­guljära kon­trakt mel­lan två el­ler fle­ra par­ter, där brott mot öve­rens­kom­mel­sen tänks kun­na beiv­ras. När det hebre­is­ka or­det berít syf­tar på såda­na öve­rens­kom­mel­ser mel­lan Gud och människor översätts det med ”förbund”. I den fast­ställ­da re­la­tio­nen utgör förplik­tel­sen, åta­gan­det, det cen­tra­la. Förplik­tel­sen kan åvi­la fol­ket, t.ex. när is­ra­e­li­ter­na vid Si­nai går in un­der Her­rens lag (2 Mos 24:3, 7; jfr 19:8). I and­ra fall kan den åvi­la Gud. Förbun­det ut­tryc­ker då Guds löfte till Noa (1 Mos 9:9-17), till Ab­ra­ham (1 Mos 15:7-21) el­ler till Da­vid (Ps 89:4, 35, 40; jfr 2 Sam 7:1-16). Tex­ter­na be­to­nar alltså ibland Guds löften, ibland Guds krav, ibland båda­de­ra (5 Mos 28). En­si­di­ga men rätts­ligt bin­dan­de de­kret kan kal­las förbund (4 Mos 25:12 f.).

Det är ovisst när is­ra­e­li­ter­na först börja­de upp­fat­ta förhållan­det till Gud som ett förbund, och man vet in­te i vil­ken ord­ning de skil­da tra­di­tio­ner­na om förbund mel­lan Gud och människor har ut­for­mats. En­ligt som­li­ga fors­ka­re är bild­språket helt och hållet for­mat av 500-ta­lets svåra er­fa­ren­he­ter, då det gav hjälp till att be­ar­be­ta frågor om Guds rätt­vi­sa; de påpe­kar att ter­men ”förbund” är säll­synt hos de klas­sis­ka pro­fe­ter­na. And­ra tror att förbunds­bil­den från början har präglat Is­ra­els framväxt som folk och stat och hänvi­sar bl.a. till ti­di­ga belägg för det hebre­is­ka or­det (Hos 6:7; 8:1).

Oav­sett när de upp­stått tor­de bi­belns förbundstex­ter ha in­spi­re­rats av for­mer­na för omvärl­dens po­li­tis­ka kul­tur. I många ut­om­bib­lis­ka fördrags­tex­ter anges vill­ko­ren för lyd­kung­ar som sökte fred med en överlägsen härs­ka­re; välsig­nel­ser och förban­nel­ser ut­ta­las över dem som håller re­sp. bry­ter vill­ko­ren (jfr 5 Mos 27-28). Till ett förbunds­slut hörde eds­avläggel­se med in­nebörden att den som bröt öve­rens­kom­mel­sen skul­le drab­bas av förban­nel­se. Ri­ter med of­fer­djur användes för att åskådliggöra en förbunds­bry­ta­res öde (jfr 1 Mos 15:9 ff. med not; Jer 34:18). Syn­li­ga min­nesmärken kun­de påmin­na om fördrags­slu­tet. Den­na sed av­speglas i Jos 24:25-27, men även i de tex­ter där regnbågen (1 Mos 9:12-17), omskärel­sen (1 Mos 17:9-14) el­ler sab­bats­fi­ran­det (2 Mos 31:16) sägs va­ra påmin­nel­ser om förbun­den med Gud. Sten­tav­lor­na med bud­or­den kal­las av sam­ma an­led­ning förbunds­teck­net, och lag­bo­ken som åter­fanns i temp­let får he­ta förbunds­bo­ken (2 Kung 23:2). Lik­nan­de ut­tryckssätt överförs se­na­re på den bib­lis­ka la­gen i allmänhet (Syr 24:23; 39:8; 42:2). I sin av­slu­ta­de form kan den bib­lis­ka histo­ri­en läsas som en fortlöpan­de re­dogörel­se för de förbund som Gud har slu­tit med människor: först med Noa och Ab­ra­ham, så med Is­ra­els folk vid Si­nai och även vid se­na­re tillfällen (Jos 24; 2 Kung 23:3; Neh 9-10). I se­na åter­blic­kar ta­las det därför om ”förbun­den” i fler­tal (2 Mack 8:15; Rom 9:4), sam­ti­digt som ”förbun­det” i en­tal kan be­teck­na den bib­lis­ka re­li­gi­o­nen över hu­vud (1 Mack 1:15; Syr 41:19).

Löfte­na till Da­vid (2 Sam 7; 23:5) åbe­ro­pas som ett av Gud stif­tat förbund (Ps 89:4, 35) i sam­band med de olyc­kor som drab­bat Da­vids ef­ter­träda­re (v. 39-52). 500-ta­lets ka­ta­strof tol­kas av pe­ri­o­dens pro­fe­ter och histo­ri­e­skri­va­re som Guds straff för att fol­ket bru­tit förbun­det med ho­nom ge­nom sin olyd­nad. Sam­ti­digt upp­står tan­ken att Gud själv kom­mer att förnya sitt förbund. Han skall upp­fyl­la löfte­na till Da­vid ge­nom att på nytt sända en god härs­ka­re (Hes 34:23 f.) och återuppli­va Si­naiförbun­det ge­nom att skri­va sin lag i människors hjärtan (Jer 31:31-34).

I NT upp­fat­tas Guds in­gri­pan­de ge­nom Kristus som en upp­fyl­lel­se av des­sa förutsägel­ser (Heb 8:8-13) och sam­ti­digt som en avgöran­de ny­an­sats (2 Kor 3:4-18). Lik­som förbun­det vid Si­nai be­kräfta­des ge­nom of­fer­blod (2 Mos 24:8) är Je­su död be­kräftel­sen på ett nytt förbund (Matt 26:28 med par.), vars in­nebörd är att Gud räddar var och en som tror.

Det gre­kis­ka or­det för ”förbund” (di­athéke) kan också be­ty­da ”tes­ta­men­te”. Den­na dub­bel­ty­dig­het ut­nytt­jas i tan­ken att Je­sus måste dö för att det nya förbun­det skul­le bli gil­tigt och dess löften kom­ma de tro­en­de till go­do (Heb 9:15-17; jfr Gal 3:15 med not). Be­träffan­de ut­tryc­ken ”Gam­la tes­ta­men­tet” och ”Nya tes­ta­men­tet” se Bi­beln.

Dagens bibelord

6 14Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er.

Matt 6:14