• Uppslagsdelen behandlar ord och ämnen som antingen återkommer ofta eller kräver en utförligare förklaring. Den har inga uppslagsord som anses självklara eller som man lätt får kunskap om på andra håll; där står om Bashan och Beer Sheva men inte om Betlehem. Och den har inte något uppslagsord ifall saken har behandlats i en not. Om du klickar på begynnelsebokstaven ovan kommer du till en lista med uppslagsorden som börjar på den bokstaven.

Uppslagsdel – Evangelieskrifter

När or­det evan­ge­li­um används i fler­tals­form, ”evan­ge­li­er­na”, syf­tar det van­ligt­vis på de fy­ra skrif­ter som förmed­lar kris­ten­do­mens upp­fatt­ning om sitt eget ur­sprung. De­ras lit­terära form har lik­he­ter med ti­di­ga­re skrif­ter om fi­lo­so­fer och un­dergöra­re men har an­pas­sats till sitt särskil­da syf­te: att tjäna den krist­na lärans ut­bred­ning ge­nom att un­der­stry­ka Je­su enaståen­de be­ty­del­se och väcka tro på ho­nom. Större och mind­re styc­ken ur Je­su förkun­nel­se har in­fo­gats i en se­rie epi­so­der från hans tämli­gen kor­ta of­fent­li­ga verk­sam­het. Un­der­verk och and­ra över­na­tur­li­ga in­slag spe­lar ge­nomgåen­de en stor roll. I slu­tet ges en mer sam­manhäng­an­de skild­ring av Je­su sista da­gar, då han grips, förhörs, döms och avrättas. Allt­sam­mans ut­myn­nar i att han upp­står från de döda. Be­to­ning­en av hans död och upp­ståndel­se mot­sva­rar förkun­nel­sen i Pa­u­lus brev, där Je­sus of­tast be­trak­tas ur just den­na syn­vin­kel. Tre av evan­ge­li­er­na ut­veck­lar dess­utom läran om Je­su gu­dom­lig­het ge­nom att i början in­fo­ga styc­ken om hans ur­sprung och födel­se i berättel­sens (Matt, Luk) el­ler me­di­ta­tio­nens (Joh) form.

Mel­lan den tid dit evan­ge­li­er­na förlägger Je­su verk­sam­het (ca 30 e.Kr.) och den tid då de skrevs ner lig­ger en pe­ri­od som för oss är ofullständigt känd. Av allt att döma har berättel­ser om Je­sus och ut­ta­lan­den av ho­nom un­der den­na tid förts vi­da­re i en munt­lig tra­di­tion. Kanske har också större el­ler mind­re tra­di­tions­styc­ken getts skrift­lig form. Den älds­ta fullständi­ga evan­ge­li­e­skrif­ten är dock en­ligt fler­ta­let fors­ka­res upp­fatt­ning Mar­ku­se­vange­li­et, vars förfat­ta­re alltså tros ha ska­pat evan­ge­li­er­nas lit­terära form. Det an­tas van­li­gen ha skett om­kring 70 e.Kr. Den­na da­te­ring byg­ger bl.a. på in­tryc­ket att Je­ru­sa­lems förstöring det­ta år en­ligt Mark 13 di­rekt förebådar värl­dens sna­ra un­dergång och den sista do­men. Mat­teus- och Lu­ka­se­vange­li­er­na använder Mar­ku­se­vange­li­ets berättel­se som stom­me men utökar den med and­ra tra­di­tio­ner, som i syn­ner­het gäller Je­su förkun­nel­se. Det är möjligt att de utöver Mar­ku­se­vange­li­et har använt yt­ter­li­ga­re en ge­men­sam skrift­lig källa, beståen­de av en sam­ling Je­sus-ord (på den­na punkt finns dock oli­ka me­ning­ar). Des­sa båda evan­ge­li­er an­ses av fler­ta­let fors­ka­re ha skri­vits på el­ler om­kring 80-ta­let e.Kr. De vi­sar spår av den oe­nig­het mel­lan ju­dar­na och de krist­na som till­tog un­der den­na tid och av den or­ga­ni­se­ra­de krist­na kyr­kans framväxt, sam­ti­digt som de före­fal­ler höra till ett ti­di­ga­re sta­di­um än krist­na skrif­ter från 100-ta­lets början (Ig­na­ti­us­bre­ven). De har också ett läng­re per­spek­tiv på Je­ru­sa­lems förstöring än Mar­ku­se­vange­li­et. Lu­ka­se­vange­li­ets förfat­ta­re an­ty­der klart att den krist­na kyr­kans fort­sat­ta tid har sin plats i Guds pla­ner för mänsk­lig­he­ten. Han ut­tryc­ker även den­na tro ge­nom en and­ra del av sin evan­ge­li­e­skrift: i Apost­lagärning­ar­na fortsätter han berättel­sen ef­ter upp­ståndel­sen och him­melsfärden. Han skild­rar mis­sio­nens väg från Je­ru­sa­lem till Rom och be­to­nar lik­som Pa­u­lus att evan­ge­li­et vänder sig till al­la folk. Den fjärde av evan­ge­li­e­skrif­ter­na, Jo­han­ne­se­vange­li­et, vi­sar spår av be­kant­skap med åtminsto­ne Mar­ku­se­vange­li­et men går på många sätt eg­na vägar. En­ligt både tra­di­tio­nen och bi­bel­forsk­ning­en har den kom­mit till på ett sent sta­di­um. Den slut­li­ga ut­form­ning­en förläggs of­ta till 90-ta­let e.Kr., bl.a. med hänvis­ning till ett frag­ment av tex­ten som påträffats i Egyp­ten och som bru­kar da­te­ras till 100-ta­lets ti­di­ga­re del.

Ef­ter bi­bel­forsk­ning­ens ge­nom­brotts­pe­ri­od har det rått gans­ka stor enig­het om de an­ta­gan­den som nu åter­getts. På se­na­re tid har oli­ka me­ning­ar på nytt börjat bry­ta sig bland fors­kar­na, både om evan­ge­li­er­nas inbördes förhållan­den och om he­la skrift­grup­pens till­komst­tid. Med oli­ka ar­gu­ment har som­li­ga fors­ka­re försökt skju­ta den långt framåt, till 100-ta­let e.Kr., me­dan and­ra hävdat att Mar­ku­se­vange­li­et förelåg re­dan på 40-ta­let el­ler att Apost­lagärning­ar­na, och därmed också Lu­ka­se­vange­li­et, av­slu­tats före 60-ta­lets mitt (jfr not till Apg 28:30). Möjlig­he­ten att nå full hi­sto­risk viss­het om des­sa förhållan­den tycks för närva­ran­de va­ra li­ten.

Bland de ny­tes­ta­ment­li­ga apo­kry­fer­na (Bi­beln) finns en rad and­ra evan­ge­li­er. Hi­sto­riskt in­tres­sant ma­te­ri­al, särskilt Je­sus-ord av sam­ma typ som den in­om­bib­lis­ka tra­di­tio­nens, kan åter­fin­nas i en del av dem. I stort sett är de dock se­kundära i förhållan­de till de fy­ra bib­lis­ka evan­ge­li­er­na och bro­de­rar fritt på de­ras in­nehåll, som de of­ta färgar med nya te­o­lo­gis­ka läror.

Dagens bibelord

6 25Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
4 Mos 6:25